Det finns en sak som Antonio Lourenco har svårt att förstå. Han arbetar på Nordiska Afrikainstitutet i Uppsala och har själv bott fem år i Angola. Hans bryderi gäller detta:
- Varför tog de bussen?
Han talar om Togos landslag. Det fotbollslandslag som i fredags eftermiddag åkte landvägen till den angolanska enklaven Cabinda inför sin premiärmatch mot Ghana. Ghana, Elfenbenskusten och de övriga nationerna i de Afrikanska mästerskapen som ska spela matcher i Cabinda hade alla valt att flyga dit i stället.
Men Togo hade tränat i angränsande Kongo-Brazzaville och enligt en regeringstalesman var det ingen som hade varnat dem för att det skulle vara farligt att resa dit med buss. Dessutom hade ju eskort, tio beväpnade vakter i två bilar.
Men färden gick genom regnskogs-området Mayombe, en region där separatiströrelsen Flec - förkortningen står för Enklaven Cabindas befrielsefront - ofta opererat.
Bussen med Togos landslag och stjärnor som Manchester Citys Emmanuel Adebayor och FC Nantes Thomas Dossevi kom inte särskilt långt efter gränspassagen. Några kilometer in i Cabinda bara.
Sedan började automatelden knattra.
- Vi var omringade av polis och allt var okej, berättar Dossevi för franska nyhetsbyrån AFP.
- Men så hörde vi tung skottlossning och polisen sköt tillbaka. Man skulle ha trott att vi hamnat mitt i kriget. De som angrep oss var maskerade och beväpnade till tänderna.
Striden varade i kanske 20 eller 30 minuter och fotbollsspelarna låg och tryckte under sina säten. Bussen kom inte ur fläcken eftersom chauffören skjutits ihjäl.
Adebayor tackar säkerhetsvakterna för att han överlevde angreppet:
- Om det inte varit för dem så hade jag inte stått här och pratat i dag. Då hade ni pratat med en död man.
Attacken krävde tre liv, däribland assisterande tränaren och lagets presstalesman. Åtta skadades.
Dödssiffran hade förmodligen blivit betydligt högre om inte turen denna dag varit på Togos sida. De som attackerade koncentrerade sig nämligen främst på den främre bussen och perforerade den med kulor. Men där fanns inga spelare, bara bagage och väskor.

Det fanns en och annan som tyckte att det var en dålig idé från början att ge Angola värdskapet för de Afrikanska mästerskapen i år. Detta är ändå landet som under 27 år slets sönder av ett blodigt inbördeskrig, en konflikt som fortfarande skördar offer när oupptäckta minor exploderar.
Togos Emmanuel Adebayor efter att laget beskjutits. Foto: APMen kriget mellan MPLA och Unita är över sedan snart åtta år. Då - 2002 - slöts slutligen det fredsavtal som visat sig hålla. Över fyra miljoner flyktingar har återvänt hem sedan dess, parlamentsval har hållits, landet har förvandlats till Afrikas största oljeproducent.
Allt är inte bra, långt därifrån, men definitivt mycket bättre än det var för tio år sedan. De Afrikanska mästerskapen skulle symbolisera detta.
- Jag anser att det var rätt att Angola fick mästerskapen, säger Antonio Lourenco. Landet klarar av det. Förändringarna är enorma.
Men han gör ett viktigt undantag: Cabinda.
- Det var alltid vansinne att de skulle spela fotboll där. Det handlar om politik. Regeringen i Luanda vill visa att de har kontrollen över hela landet.
Cabinda sitter inte ens ihop med resten av Angola på kartan. En bit av Kongo-Kinshasa ligger emellan.

Den lilla enklaven är inte större än Västmanland och där bor bara 300 000 invånare. Många av dem vill se ett självständigt Cabinda. Det finns 90 etniska grupper i Angola, de flesta i Cabinda tillhör baikongo-folket.
Men det finns något utanför Cabindas kust som gör enklaven ack så viktig för Angola: Olja. Cirka hälften av landets oljefyndigheter finns här.
Så när Cabinda i samband med Angolas självständighet 1975 från Portugal utropade sin egen stat, så invaderades enklaven genast av angolanska trupper. Sedan dess har en separat konflikt pågått i Cabinda, om än oftast på låg nivå.
När fredsavtalet slöts i Angola 2002 så fortsatte oroligheterna i Cabinda. En fredsöverenskommelse nåddes förvisso 2006, men alla grupper ställde inte upp på den.
Ändå försäkrade Angolas regering inför fotbollsmästerskapen att allt var lugnt i Cabinda. Antonio Bento Bembe var själv ledare i Flec, men fick en plats i Angolas regering som minister efter avtalet 2006.
Så här sa han inför turneringen:
- Cabinda är lugnt och säkerheten där är garanterad. Mästerskapen är en chans för Cabinda att ta emot besökare och investera i provinsen.
Men Flecs mer radikala grupper såg tydligen fotbollen som något annat. En chans att synas och påminna om sin kamp. Att få rubriker. Och vad ger väl mer uppmärksamhet än att genomföra ett attentat mot ett afrikanskt fotbollslandslag.
De angolanska myndigheterna sa sig i går ha gripit två av gärningsmännen. Bento Bembe fortsatte också att försöka tona ner riskerna:
- Cabinda är en provins precis som vilken annan som helst i Angola. Mästerskapen är positivt för Angola. Det finns ingen anledning att inte arrangera matcher i Cabinda.

Han talar mot bättre vetande. För hotet är inte över, även om gårdagens match mellan Elfenbenskusten och Burkina Faso kunde genomföras utan incidenter:
- Den här operationen är bara början på en serie aktioner som kommer att fortsätta över hela Cabindas territorium, hotar Rodrigues Mingas, Flecs generalsekreterare som lever i exil i Frankrike.
- Det råder krigstillstånd i Cabinda så det är farligt för alla som vill resa till Cabinda.
De afrikanska mästerskapen invigdes i söndags i Angolas huvudstad Luanda och bland angolanerna i gemen så är stoltheten stor att landet fått den här chansen.
- Det är första gången vi organiserat de Afrikanska mästerskapen och vi är här för att fira, berättar 30-årige André Fernandes som kommit för att se invigningen.
- Det ska bli underbart att se afrikanska stjärnor.
En av VIP-gästerna under invigningen var Sydafrikas president Jacob Zuma. Han har förstås ett speciellt intresse av turneringen. I juni är det Sydafrikas tur att stå värd, denna gång för den största av alla fotbollsturneringar, VM.
Attacken i Angola har oundvikligen lett till frågor om hur redo Sydafrika egentligen är och om något liknande kan hända där. Svaret från Zuma är kort:
- Vi är 100 procent redo.

Och sydafrikanerna tillbakavisar bestämt att det går att dra några paralleller mellan situationen i Cabinda och läget i Sydafrika. Så här säger exempelvis Danny Jordaan, chef för Sydafrikas organisationskommitté:
- Detta har ingen påverkan på VM. Världen förstår att självständiga stater är ansvariga för sin egen säkerhet. Att säga att det som hände i Angola påverkar VM i Sydafrika, är samma sak som att påstå att när en bomb exploderar i Spanien så hotar det Londons förmåga att arrangera nästa OS.
Och visst, någon separatiströrelse som Flec finns inte i Sydafrika. Landet har problem, men inte den typen av problem.
- Sydafrika är väl medvetet om säkerhetsproblemen, inte minst kriminaliteten, säger Kaj Persson, andre man på Sveriges ambassad i Sydafrika.
- Landet har satsat stora resurser på detta och man har noterat en nedgång i brottsstatistiken sedan Zuma kom till makten.
Men den är fortfarande förfärande hög. Enligt New York Times begås cirka 50 mord i Sydafrikas storstäder varje dygn.

Så det stora hotet mot VM är inte att ett landslag utsätts för en terrorattack, det är att ditresande fotbollsfans blir rånade om de hamnar i fel kvarter i Kapstaden eller Johannesburg.
Men bara den dumdristiga utesluter risken för terrorattacker riktade mot idrottsmännen själva. Det är en typ av attentat som blivit vanligare. Vi såg det i Angola i förra veckan, vi såg det i Pakistan mot Sri Lankas cricketlag i fjol.
Det hotet har dock inget specifikt med Sydafrika att göra. Det är minst lika stort, om inte större, när London arrangerar sommar-OS 2012.

Källor: BBC, UI, New York Times, Guardian, Daily Telegraph