Den åtalade kvinnliga barnläkaren sveper bort den gammelrosa sjalen från ansiktet när hon kliver in i rättegångssalen på Solna tingsrätt efter lunchpausen på tredje rättegångsdagen.
Några meter bort sitter föräldrarna till Linnea, barnet läkaren misstänks ha dödat.
Tidigare på dagen har hon - mycket irriterat - svarat på åklagarens frågor om vad hon gjorde de kritiska timmarna kvällen då Linnea dog.
Dagen innan har föräldrarna gett en tårfylld redogörelse över samma tidsperiod:
- Linnea hade det jobbigt och kippade efter andan, säger mamman.
Den lilla flickan föddes 3 juni 2008, tre månader för tidigt. Läkarna konstaterade att hon hade svåra hjärnskador och hon flyttades till barnintensiven på ­Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna där hon vårdades i respirator.
Drygt tre månader senare, på kvällen 20 september, är Linnea död efter att läkarna i samråd med föräldrarna beslutat att avsluta den livsuppehållande vården.
Dödsfallet kan få långtgående konsekvenser för den svenska sjukvården.
Ända sedan den nu 57-åriga läkaren greps på sin arbetsplats har fallet fått stor uppmärksamhet.
- Bara den händelsen skapade oro, att polisen bara kan stövla in så där, säger Olle Söder, barnläkare och professor i pediatrik vid Karolinska institutet.
Sedan rättegången inleddes tidigare i veckan, nära tre år efter Linneas död, har en samlad läkarkår följt utvecklingen i målet.
Fallet kan vara unikt.
Ingen av de experter Expressen talat med kan påminna sig någon liknande rättegång, vare sig i Sverige eller i angränsande nordiska länder. Intresset för den mycket ovanliga prövningen är stort även i resten av Europa och återrapporterarts i bland annat, tyska, franska och brittiska medier.
- Den här händelsen har skakat om hela läkarvärlden, alla har en åsikt. Jag har ett stort internationellt kontaktnät och när jag talar med kolleger i andra europeiska länder finns det ett stort intresse för vad som händer och hur det kunde gå så här, säger Olle Söder.

Frågan rör inte enbart om det var barnläkaren som gav Linnea den dödliga dosen av narkosmedlet tiopental - utan även var gränsen går för vad som kan vara brottsligt i samband med vården i livets slutskede, och om man som läkare riskerar att åtalas om något går fel i samband med en kritisk behandling.
- Det här påverkar redan nu hur läkare agerar. Man tänker efter mycket mera och är försiktigare, men vården kräver ofta snabba beslut så detta gagnar inte patienten, säger Olle Söder.
- Vi vill naturligtvis inte göra fel, utan vill rädda liv och hälsa, men som läkare vill man inte hela tiden agera för att inte bli åtalad.
Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet, har engagerat sig i den pågående rättegången eftersom den tangerar frågan om dödshjälp.
- Den mest omedelbara verkan är att folk inom sjukvården blivit rädda att ge smärtlindring. Risken är att läkare kommer huka och vara rädda att polisen kommer och tar dem, säger Torbjörn Tännsjö.
Även Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt vid Stockholms universitet, följer rättegången. Hon skrev redan i måndags ett debattinlägg på DN Debatt där hon argumenterar för att åtalet mot barnläkaren saknar stöd i straffrätten.
- Socialstyrelsens föreskrifter säger väldigt tydligt att i sådana här lägen är det inte sjukvårdens uppgift att bota utan att lindra smärtan. Det läkaren ska göra är att ge så mycket lindring att han är säker på att patienten blir av med sin smärta - även om det påskyndar döden, säger Madeleine Leijonhufvud.
Hon menar att det den pågående rättegången egentligen handlar om är skärningspunkten mellan juridik och medicin:
- Det här är väldigt bekymmersamt. Juridiken kan inte kliva in och sätta egna regler för sjukvården. Så länge en läkare handlar inom ramen för hur sjukvård ska bedrivas måste det vara okej rättsligt.

Ihsan Sarman arbetar som överläkare på neonatalavdelningen på Sachsska barnsjukhuset i Stockholm.
Där är han hela tiden i kontakt med föräldrar som förlorar sina för tidigt födda barn och han är väl medveten om den känsloladdade situation det innebär för alla inblandade.
När läkarna kopplade bort Linnea från respiratorn fick hon en morfinlösning för att dämpa smärtorna. Då hon senare under kvällen började kippa efter andan och kroppen ryckte i kramper bad föräldrarna om mer lindring.
En naturlig reaktion från anhöriga menar Ihsan Sarman, men inte nödvändig:
- I samband med döden uppstår ofta krampliknande rörelser som anhöriga uppfattar som mycket jobbiga. Men många gånger är det inte ett tecken på smärta utan en reflex. Det är automatiska rörelser, barnet upplever inte smärta.
Ihsan Sarman är övertygad om att brist på information är den huvudsakliga orsaken till den nu pågående rättegången:
- Den skulle säkert inte uppkommit om det inte funnits en förtroendekris. Men det är en oroande tendens att föräldrarna då väljer att gå till polisen, säger Ihsan Sarman.
- Vissa tycker att det är bra, att allt ska vara synligt. Men så tycker inte jag, det är bättre om vi fortsätter med självsanering.
Han får stöd i sitt resonemang av Madeleine Leijonhufvud:
- Om man i de här svåra lägena arbetar under hot om att bli åtalad för dråp är det inte säkert att läkare vill jobba inom den här delen av vården. Och då går det ut över de människor som behöver vården, säger hon.

Just faktumet att läkarvård är något som berör alla har gjort att de komplexa rättsliga frågorna i åtalet mot barnläkaren engagerat människor i hela landet.
När Expressen tidigare i veckan skrev om rättegången strömmade det in reaktioner från läsarna.
"Måste säga att jag anser att hela målet är obehaglig. Det måste vara svårt för åklagaren att bevisa att läkaren har gjort något felaktigt, där det är ställt utom allt rimligt tvivel att detta har varit avsiktligt." skriver en läsare.
"Jag tror personligen på att tiopentalet har givits vid ett tidigare tillfälle, utan att ha dokumenterats. Tiopentalet har sedan lagrats i fettvävnad och fällts ut i kärlen efter flickans död." skriver en kvinna som arbetar som sjuksköterska.
"Alltsammans är bara sorgligt - oerhört sorgligt."
Den avgörande frågan i rättegången är om det är barnläkaren som givit Linnea den dödligt höga dosen tiopental.
Barnläkaren förnekar bestämt:
- Jag ville inte hjälpa till att avsluta livet, säger hon under rättegången.
Hon menar att det enbart var natriumklorid, en koksaltlösning, i den spruta hon gav Linnea strax innan hon dog.
Linneas föräldrar, farmor och farbröder vittnar dock om att flickan dog bara minuter efter att hon fått sprutan. Åklagarsidan försöker därför bevisa att sprutan innehöll narkosmedlet.
Frågeställningen är olycklig menar både Madeleine Leijonhufvud och Torbjörn Tännsjö.
Eftersom bevisningen mot läkaren är svag tror båda på en friande dom. Men det innebär i så fall att domstolen inte kommer att ta ställningen till om det var rätt eller fel att i den aktuella situationen ge smärtlindring som påskyndar döden.
- Jag hade hoppats på en rättslig prövning om det var rätt eller fel att ge en behandling som påskyndar döden, säger Torbjörn Tännsjö.
- Det skapar en osäkerhet. Jag hoppas att debatten fortsätter även om det blir en friande dom, läkarna måste få veta vad de får och inte får göra, säger Madeleine ­Leijonhufvud.

Peter Althin, målsägarbiträde åt Linneas föräldrar, vill också ha en fortsatt debatt i ämnet. Han anser dock att mer fokus bör ligga på hur läkarna faktiskt behandlar döende patienter:
- Jag tror att många läkare inte är så noga när det gäller vården i livets slutskede eftersom man vet att patienten ska dö. Men man får faktiskt inte hjälpa någon att dö, det läkaren får göra är att ge smärtlindrande medicin, säger han.
Och samtidigt som rättegång rör sig på ett högre plan fortsätter den känsloladdade processen i Solna tingsrätt.
Flera av Linneas familjemedlemmar vittnar om hennes sista timmar i livet. Farmodern är tyst en lång stund innan hon orkar ta sig samman och tala om händelsen:
- Hon fick en spruta i vänster armveck. Ett par minuter senare konstaterade barnläkaren att hon var död.
- Det var förtvivlat i rummet, hemskt att se. Stämningen var kaotisk, säger en farbroder.
Tillsammans med en annan av Linneas farbröder satt han vid hennes säng.
- Jag höll i Linneas högra hand när hon dog. Hela hon blev alldeles vit, säger den andre farbrodern.
Den 57-åriga barnläkaren sitter på andra sidan rummet och lyssnar på deras minnesbilder av händelsen.
För henne är misstanken om dråp en personlig katastrof som riskerar att ödelägga hela hennes yrkeskarriär.
Hon räknas till en av landets främsta barnläkare och har förutom över 20 år i yrket även erfarenhet från att ha jobbat under svåra förhållanden i både Irak och Somalia.
Nu slåss hon för sin framtid. Under rättegången följer hon noga med i alla förhör, ifrågasätter åklagarens medicinska kompetens och bistår även sin försvarsadvokat Björn Hurtig när det rör medicinska termer.
- Hon har vigt sitt liv åt att rädda barn, så det är klart att hon mår dåligt av det här. Samtidigt är det ­ganska skönt att processen är i gång, men det är jobbigt också, säger Björn Hurtig.
På torsdag fortsätter rättegången. Då hålls fjärde rättegångsdagen av totalt nio dagar.