Frosseri är en av de sju dödssynderna. Och fjorton langos på raken är väl den enda synden som står till buds på Kiviks marknad i dag.
Men även om marknaden blivit välkammad så lever de gamla rubrikerna kvar. Och ett syndigt förflutet är inte fel.
- Jo, det är klart att vi har haft draghjälp av rubrikerna, säger Tony Andreasson på Axels tivoli som äger Kiviks marknad.
- Plus att vi ligger på den vackraste platsen som jag har upplevt i alla fall och jag har ändå varit på tusentals marknader. Det är en speciell atmosfär där.
Och tivolit har varit på Kivik sedan 1928.
- Jag är tredje generationen som driver det, vi håller på att lämna över till fjärde.
Lång tjänstgöring verkar vara en del av marknadssjälen. Gertrud Sjöberg var marknadsgeneral under rubrikdagarna mellan 1954 och 2001. Och "Sjöbergskan" var känd för att ha stenkoll på varenda meter av marknadsplatsen. Numera går hon dit som gäst och gör sådant hon aldrig hade tid med förr.
Pratar med knallar och köper saker hon inte visste att hon behövde.
- När jag hade det satt jag på kontoret hela tiden. Nu har jag varit uppe hos mina försäljare, blivit omkramad och till och med köpt stekpannor.
När Gertrud Sjöberg berättar om marknaden så är det en historia i tidens tempo. Kivik har speglat samtiden i allt från sexuell frigörelse till kampanjen Håll Sverige rent och raggarbråk.
- När det var som värst kom det reportrar från hela landet. De bara stack in huvudet på kontoret och frågade "var är porren?". Sen var det snitslad bana därifrån. Usch, det var ingen rolig tid, säger Gertrud Sjöberg.
Men bredvid rubrikerna har det alltid varit en familjemarknad. Störst i Sverige och anrik som få.
- Den sommaren de spelade in Bombi Bitt tror jag vi hade 90 turistbussar här, säger Gertrud Sjöberg.
- När jag gick där nere på heden med blåklockorna och havet nedanför för att mäta upp så kunde jag se för mig hur det varit för 100 år sedan när damerna kom gående i vita klänningar och parasoller. Det är helt otroligt när man tänker på alla dessa epoker som varit, säger Gertrud Sjöberg som ibland tvingats till handgripligheter för att hålla Kiviks rykte fläckfritt. Till sin hjälp har hon haft hela klanen, som hon uttrycker det.
När det gick för långt eller blev för vulgärt i något av tälten fick hon reda på det. Och i ett fall bröt Gertrud Sjöberg alltså strömmen efter att den blivande svärsonen snubblat över snusk på marknadsområdet.
På 80-talet rapporterade hennes dotter om hur raggarna kommit till campingen med bilarna fulla av sprit. Gertrud Sjöberg anade trubbel.
- Då ringde jag polisen och sa att kommer ni inte och tar dom så kommer saker och ting att hända. Men de kom aldrig och senare blev en fiskebod intill nedbränd. Eländes elände.
En liten bit bort, i en sommarstuga i Juleboda, satte sig pojken Bo Sjökvist på cykeln för att åka till marknaden. Han köpte en låda gräddbullar, åkte några karuseller och trampade hem igen. Av sina äldre bröder fick han höra om vad som hände i tälten på kvällarna på marknaden och fastnade för allt det underliga han aldrig fick se. Som vuxen har han stillat sin nyfikenhet. Bo Sjökvist är mannen bakom en rad dokumentärer som skildrar det bröderna fick uppleva. En dokumentär om Eddie Meduza, en om raggare och självklart också boken "Bland strippor och fakirer" (Vertigo, 2006) om just Kiviks marknad.
- Jag gillar saker som sticker ut. Grova lite bisarra grejor. Jag finner nöje i det vulgära helt enkelt, säger Bo Sjökvist.
Och det tidiga Kivik sticker ut så det räcker. I redogörelserna från 60-och 70-talen är det lite Sodom och Gomorra i folkhemstappning. Spådamer, strippor, fakirer...you name it.
- På 60-talet verkar det ha varit som roligast. Det var sista gången men kunde ta världen till folk på det sättet. Det fanns bara ett par kanaler på teven och folk bodde fortfarande på vissjan. Det var innan folk liksom kunde ta världen till sig själv. Sen gjorde de det grövre och grövre tills de slog knut på sig själva, säger Bo Sjökvist.
I researchen för boken har Sjökvist träffat bedagade ormtjuserskor, pensionerade fakirer och påhittiga varitédirektörer som Boris Bravin, grundare av Ölands djurpark.
I och med att det fanns mycket pengar att göra på några få dagar var konkurrensen mellan tälten hätsk. När predikantsuccén Målle Lindberg 1964 kom dit drog han så mycket folk att någon bestämde sig för att jämna ut oddsen mellan frälsning och synd.
- De rev tältet och slog ner hans konferencier med ett järnrör, enligt Målle. Han var ju så jävla hajpad på den här tiden, säger Bo Sjökvist.
Eftersom konkurrensen drev påhittigheten i varitétälten blev det en hel del skruvade shower. Eller vad sägs om en föreställning där Stålfarfar berättade stories från sina resor, följt av en strippa och Stellan Skarsgård som drog fräckisar.
Innovativt och ganska oskyldigt, enligt strippan själv.
- Jag kanske gick över gränsen enligt den tidens moral men jag sysslade aldrig med porr, säger Gunilla Ekroth, en gång känd som Gunilla Af Halmstad men född Andersson.
Gunilla, i dag närmare 70 år och pensionerad från ett jobb på skattemyndigheten, menar att porrens intåg på Kivik tog död på den i jämförelse oskyldiga varitétraditionen.
Det låter som om hon ändå minns de dagarna med en viss värme. Och hon minns att hon var i ett tält med dåtidens megakändis boxaren Bosse Högberg. Den föreställning som Gertrud Sjöberg kan ha brutit strömmen för.
- Det måste ha varit 1971. Det här var väl efter Bosse skilt sig från Anita Lindblom så han skulle väl tjäna en slant på att ropa in folk i tältet. På den här tiden jobbade jag på Lektyr. Jag minns att jag och Bosse assisterade ormtjuserskan Miss Christel. Vi höll hennes boaormar medan hon klädde av sig.
Minns du om strömmen bröts?
- Tälten låg ju i krig med varandra. Det var ganska vanligt att man klippte sladdar. Men från 1969 och framåt var det mycket porr och grovheter som kom in så det är klart att hon blev arg. Om hon bröt strömmen måste det ha varit väldigt grovt.
Tony Andréasson på Axels tivoli minns historier om starka män som böjde hästskor och utmanade drängar och fakirer som låg på spikmatta. Kanske ett utslag av dåtidens arbetslinje.
- Det var väldigt spännande förr. Då var man inte arbetslös, då blev man fakir eller någonting annat. Där var sjömän som blev både fakirer och svärdslukare och lite allt möjligt.
- Jag minns hur Ali Ben Hassan lät publiken skjuta honom med luftgevär. Jag vet att någon gång var han så sönderskjuten på ena axeln att de fick börja skjuta på den andra. Så det är kanske tur att man kan stämpla i dag. Men han var verkligen en legend.
Fast, som han konstaterar, Ali Ben Hassan och Miss Christel tillhör en svunnen era.
- Varité hade ju varit tjusigt. Det hade inte varit fel om det hade kunnat komma tillbaka, fast i någon lite blygsammare form.
