ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:

Kan de privata konsthallarna lyfta konsten?

ANNONS:
Ett nytt guldhus i Vasaparken i Stockholm, en svart kub i Kalmar stadspark.
I Sverige byggs det nya spektakulära konsthallar överallt.
Guggenheimmuseet i Bilbao lyfte en hel stad, både ekonomiskt och kulturellt.
Och Bilbao-effekten har skapat ringar på vattnet över hela världen.
I Sverige är de flesta nya konsthallarna privata investeringar. Framtidens kulturliv drivs allt mer av entreprenörer.
Fotografiska har visat att det kan vara lönsamt.
Men hur påverkar konsthallsboomen konsten?
Överallt poppar de upp, de nya super­designade konstskeppen. Och de flesta är privata initiativ.
Över Vasaparken reser sig ett av de senaste tillskotten - ett hus helt i guld. Det är Sven-Harrys konstmuseum, byggt av entreprenören Sven-Harry Karlsson. Och flera projekt är på gång. Babybjörn-ägarna Björn och Lillemor Jakobson bygger en konsthall på Hålludden i Värmdö. I nya storsatsningen Norra Djurgårdsstaden planeras en konsthall med hjälp av privata investerare. Och förra året öppnades en konsthall i Arthur von Schmalensees gamla kakaolaboratorium i Marabouparken i Sundbyberg. Bonniers konsthall och Jarla Partilager är andra exempel på nybyggda privata konsthus.Men detta är bara början, enligt Bo Nilsson, konstvetare och tidigare chef på Moderna museet, Liljevachs konsthall i Stockholm och Kunsthal Charlottenborg i Köpenhamn.
- Jag skulle tro att Stockholm år 2040 kommer att ha dubblerat sitt antal av konstinstitutioner. Allt fler vill ha en konstnärshall i sitt närområde, den blir mer och mer en mötesplats - så som biblioteken var förr, säger han.
Framtidens kulturliv drivs allt mer av entreprenörer. Men vad är det som lockar dem att bygga konsthus?
För Sven-Harry Karlsson väckte det egna konstintresset och en växande konstsamling idén om ett eget konst­museum.
- När museerna började rycka i min samling så tänkte jag att det är lika bra att göra det själv. De har ju så fullt, källarna fulla även om de inte säger det, och jag vill inte att min konst ska stå i någon källare. Jag vill att andra ska ha glädje av den, säger han.
För Babybjörn-ägarna är visionen att bygga ett kulturcentrum i den svenska skärgården. Miljön är lika viktig som konsten. Baby Björns vd Björn Jakobson är själv uppvuxen på Värmdö och vill visa den svenska skärgården för människor från hela världen.

Fotografiska museet är ett exempel som visat att det kan vara lönsamt att driva konsthall privat. Omsättningen landade på 40 miljoner kronor förra året. Bara från maj till december förra året hade Fotografiska 270 000 besökare, Moderna museet i Stockholm hade 487 000 under hela 2010. Och i år satsar Fotografiska på att locka 400 000 besökare, enligt Dagens Industri. Finansmannen Sven Hagströmer är en av finansiärerna bakom Fotografiska. Förutom att det visat sig vara en god investering så finns även andra drivkrafter.
- Jag tycker att det är en typ av kulturfråga, säger han.
En av pionjärerna av de privata konsthallsinvesterarna i Sverige var finansmannen Robert Weil som redan 1987 öppnade Magasin 3. Han ser konsthallen som en filantropisk, samhälls ­ engagerande verksamhet, säger han i en intervju i Dagens Industri.
När det spektakulära Guggenheimmuseet byggdes i Bilbao i Baskien 1997 förändrade det hela staden. Plötsligt vallfärdade människor från hela världen till den gamla industristaden. Det nya konstmuseet gav regionen ett omfattande ekonomiskt uppsving. Fenomenet är i dag känt som Bilbao-effekten. Efter det ville alla städer ha ett unikt prestigemuseum, det skulle bli receptet för att locka turister. Arkitek­turen hamnade i fokus. Man insåg värdet av "Wow-factor architecture" - i dag ett vedertaget begrepp i arkitektursammanhang. I Finland byggdes the Kiasma Museum of Contemporary art av Steven Holl, i Manchester byggdes ett modernistiskt krigshistoriemuseum och i Washington ett spektakulärt modernistiskt bibliotek. Ett av de senaste exemplen är det omtalade New Museum i New York, en vit kubistisk byggnad.
Bilbao-effekten nådde även Sverige. 2009 öppnade Moderna museet filial i Malmö, i ett gammalt elektricitetsverk med orange tillbyggnad. Och i Kalmar invigdes samma år det nya konstmuseet, den omtalade kolsvarta kuben som tornar upp sig mitt i stadsparken. I dag vill alla städer med självaktning ha ett skrythus, ett konstnärligt ansikte utåt.
Att uppföra en unik byggnad ger förutom uppmärksamhet även ett högre värde till investeringen. Uttrycket "starchitect", är ett begrepp som beskriver hur vissa arkitekter blivit stjärnor, och bara genom sitt namn adderar värde till byggnaden. Så var fallet med Guggenheim i Bilbao, där arkitekten Frank Gehrys designskepp förändrade hela staden.

Tanken med guldhuset i Vasaparken är just att dra blickarna till sig, gärna även internationellt. Men museet rymmer inte bara Sven-Harry Karlssons egen konst. I guldhuset finns en temporär utställning på markplan där konsten skiftar. Och på taket står ett hus som är en exakt replika av Sven-Harry Karlssons eget hus, som rymmer en permanent utställning med hans privata konst.
- Det är ju i mitt eget hem jag tränat, där vet jag hur varenda matta ligger och hur jag bäst ska placera konsten, säger Sven-Harry Karlsson som har sålt sitt eget hus och tillfälligt flyttat in i guldhuset som också har lägenheter.
Med Baby Björns konsthall på Värmdö är den arkitektoniska tanken att själva huset ska smälta in i och lyfta fram omgivningen, det vittnar inte minst den nya verksamhetens namn om - "Artipelag". Byggnaden är ritad av arkitekten Johan Ny r én, som gick bort för en kort tid sedan.
- Johan sa till mig att om du vill ha ett Bilbao, då kan jag inte hjälpa dig. Men om du vill ha en byggnad som växer ur skärgården, då kanske jag kan vara till lite nytta, berättar Björn Jakobson och ler åt arkitektens ödmjukhet.
Något Guggenheim blir det alltså inte. Det är inte arkitekturen som ska dra folk, det är skärgården.
- Men det är inget dass på landet. Det är ett helt fantastiskt hus, säger han.

Det satsas allt mer pengar på unika arkitektritade konsthallar - men frågan är om man kommer ha råd att fylla upp dem.
- Det är kul att privata finansiärer vill satsa på konst. Men det är också viktigt för både privata och offentliga aktörer som tar på sig ansvaret för en konstscen att avsätta medel för att driva verksamheten på lång sikt, säger Karin Willén ordförande för KRO, Konstnärernas riksorganisation.
Hon hoppas att även de nya privata investerarna ska följa Mu- avtalet, som är en ny branschstandard och som garanterar att även konstnärerna ska få betalt för sitt arbete i samband med utställningar.
- Nya initiativ behövs, men ännu viktigare är att lyssna till vad branschen verkligen behöver. Är den bästa konsthallen i dag ännu en byggnad med hög arkitektonisk profil? säger Karin Willén.
Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth har fått kritik för att hon i linje med regeringspolitiken vill att kulturen ska marknadsanpassas och ta in mer privata pengar. De statliga bidragen till kulturen har minskat under en längre period. Man skulle kunna se det som att de privata entreprenörerna tar täten när den statliga kulturpolitiken retirerar. Men Karin Willén tror inte att det främst är kulturpolitiken som öppnat för privata investerare.
- Det kan vara ett sätt att manifestera sig. Man kan ju också se tendenser på att privata välgörare bygger monument över deras egna personer. De privata initiativen kommer antagligen att präglas av den personliga smaken, säger hon.
Hon ser de privata konsthallarna därför som ett bra komplement, men eftersom de inte behöver svara upp mot samma krav på bredd och experimenterande som de statliga finns en risk för likriktning. Sven-Harry Karlsson menar däremot att de nya, privata konsthallarna gör det möjligt för fler nyetablerade konstnärer att synas.
- Vi ställer just nu ut sju unga stipendiater som fått stipendier från min stiftelse. Vart skulle de ställa ut annars? säger han.
Enligt konstvetaren Bo Nilsson har tillgänglighet blivit konstens kardinal­egenskap. Mångfalden ökar, och vi får fler och fler utställningsarenor.
- Det finns inte samma högtidlighet kring konsten längre. Samtids­konsten har blivit en del av mainstream­kulturen, med dess krav på bredd och allmängiltighet, säger han.
Problemet är att det blir svårare för konsthallarna att göra bra utställningar, när alla slåss om samma kaka.
- Kvalitén kan bli lidande. Man kommer att bli ännu mer beroende av publiken och publikens preferenser. Det blir publikens tyranni, säger Bo Nilsson.
Mejla Skriv ut
Rätta text- och faktafel
ANNONS:
ANNONS:
MEST LÄST I DAG
ANNONS:
ANNONS:
Senaste nytt
ANNONS:
SPORT
NÖJE
ANNONS:
BLOGG
Mest läst i dag
ANNONS:
ALLT OM BILAR
SPORT
FÖR DIG MED SURFPLATTA
PARADISE HOTEL-BLOGGEN
ANNONS:
ANNONS:

Rapportera textfel

Tack för att du hjälper oss att rätta fel. Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel. Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Felaktigt mejl
Du måste fylla i en kommentar: