När en av mina chefer på Expressen ringde och berättade att det skulle bli Juholt, ville jag till en början inte tro att det var sant. En så oerfaren och "smal" politiker kunde inte Sveriges största parti förorda, tyckte jag. Men så skedde.
Och han valdes ju enhälligt på den extra partikongressen den 25 mars. En kongress som blev lite av ett politiskt Maranatamöte.
- Det är något av det häftigaste jag varit med om i hela mitt liv... Det innehöll allt vi ville höra, gång på gång.
Så sa det unga ombudet Sofia Jonsson från Göteborg till Göteborgs-­Posten om Juholts installationstal.
I talarstolen påminner Oskarshamnsriksdagsmannen ibland lite om en amerikansk tv-evangelist. Lysande förkunnare. Men med ett förenklat budskap och med en moral som inte alltid är 100 procentig.
Våren blev en opinionsmässig triumffärd. Ändå fanns tidiga varningssignaler. Men då överröstades dem av partiledarens svada. Redan på sin första presskonferens som partiledarkandidat slirade Juholt på sanningen. Han beskrev sin flickvän som "särbo" eller som han föredrog att kalla henne "kulbo".
Nu vet vi att han redan då hade bott ihop med henne i flera år och kvitterat ut hyres ­ ersättning från riksdagen.

Våren innehöll förutom ännu ett lysande tal (1 maj) också ännu ett exempel på Juholts svajighet. Beskeden om Sveriges Libyeninsats ändrades gång på gång. Men opinionsuppgången fortsatte inpå hösten. Trots en skakig skuggbudgetprocess, blev resultatet en framgång för socialdemokraterna. Sifo uppmätte 35 procent för partiet efter att skuggbudgeten presenterats.
Men det hann aldrig bli den fulla månadssiffran för oktober. Partiets och partiledarens värsta kris kom emellan. Avslöjandet av Juholts hyresersättning. Han riskerade uppenbart att bli avsatt på VU-mötet den 14 oktober. Men överlevde svårt skad e skjuten.
"Belöningen" blev de lägsta opinionssiffrorna hos SCB för november någonsin. Drygt 27 procent. Sämre än Mona Sahlin hade efter katastrofvalet 2010.
Och ändå hade ju allt kunnat undvikas om valberedningen varit lika klarsynt som Håkan Juholt själv. I varje fall vid ett tillfälle. I november 2010. Då intervjuades Oskarshamnssonen av två Sveriges Radiojournalister (Amanda Glans och Erik Hedtjärn). Det skedde i ett turbulent läge. Juholt hade nyss krävt att hela partiledningen skulle ställa sina platser till förfogande. Och Juholt fick frågan om han själv kunde tänka sig att ta över. Svaret var totalt avvisande:
- Jag passar inte för det jobbet. Jag är alldeles för yvig och ostrukturerad. Jag har varken den sociala eller politiska kapaciteten.
Det var innebörden i Juholts osannolikt klarsynta självanalys.
Men när Berit Andnor ringde i mars 2011 var all självinsikt från november 2010 bortblåst.
Socialdemokraternas kris 2011 är inte i första hand någon politisk kris. Det är en ledarkris. Partiet valde sin svagaste, mest oerfarna ledare i modern tid. Resultatet blev därefter. Men att därmed tro att Socialdemokraterna är slut som parti är alltför förhastat. De socialdemokratiska idéerna är långt starkare än dagens opinionssiffror.
- Vi borde ligga över 40 procent, har Thomas Östros sagt.
Juholt instämde nyligen i den analysen.
Sådana siffror hade Mona Sahlin under sin första tid som partiledare. Längre sedan är det faktiskt inte.

Håkan Juholts största insats under sin korta tid i ledningen, är att han skickligt kanaliserat ett brett missnöje med avregleringar av apotek, elhandel, tågtrafik och privatisering av välfärden. Hans kritik torde delas av åtskilliga borgerliga väljare. Det här är alliansens absoluta svaghet.
Men samtidigt har han misslyckats, eftersom hans befogade kritik skymts av andra tillkortakommanden. Inte bara hyresersättningen. Utan i väl så hög grad grova faktafel, som gör att man aldrig kan vara säker på att hans utspel håller för en närmare granskning.
Mona Sahlin lyckades i slutskedet av valrörelsen 2010 göra bristerna i sjukförsäkringen till dominerande fråga. Så stor att jag tror att den berövade alliansen den egna majoriteten i riksdagen.
Caremaskandalen borde ha gynnat Socialdemokraterna på samma sätt. Men Håkan Juholts trovärdighet är nu så låg att han inte klarar att exploatera den politiskt.
Ändå kan man inte utesluta maktskifte 2014. Det är förvisso mindre sannolikt med honom som oppositionsledare än om partiet skulle lyckas övertyga Pär Nuder att ta över (vilket inte lär gå) eller den folklige och bland väljare populäre Thomas Bodström (vilket förmodligen inte en medlems­majoritet vill).
Men om den ekonomiska krisen blir allvarlig med hög arbetslöshet och om alliansen inte gör något åt avarter inom den privata välfärdssektorn, får tågen att gå i tid och hejdar elprisökningarna, kan till och med Håkan Juholt bli statsminister. Större är inte avståndet mellan blocken.
Visserligen tvingas han utkämpa ett trefrontskrig. Mot alliansen, mot Vänsterpartiet och mot Miljöpartiet. De gröna anses ibland stå de borgerliga nära. I huvudsak är det en överdrift. När SCB frågade Mp-väljarna vilket som är deras näst bästa parti, blev svaret Socialdemokraterna. Det skulle kunna innebära en potential för S. Men det är föga troligt att Juholt lyckas värva miljöpartister. Socialdemokraterna har allt svårare att attrahera i storstäderna, där Mp är som mest framgångsrika.

Valet kan ändå resultera i en seger för oppositionen. Eftersom framgångar för V och Mp kan kompensera socialdemokratisk svaghet. Inget orimligt scenario. Det var ungefär så det gick till när de danska Socialdemokraterna kom tillbaka i regeringsställning i år, även om de har andra stödpartier.
Ett skäl till utöver det politiska missnöjet, är att väljarna brukar tröttna på sittande regering efter två-tre mandatperioder. Det drabbade Göran Persson 2006. Näste man till rakning kan heta Fredrik Reinfeldt. Hur populär och stark han än är i dag.