Jag stod själv med uppe på balkongen när Jeltsin talade, bara ett par meter från honom.
Det var innan han började hånas för sitt drickande. Han var 60 år, fylld av kraft och energi, en hjälte. Visst visade det sig efteråt att kuppförsöket var uselt ­planerat, och att flera av ledarna var berusade. Men om inte ryska folket gjort motstånd under Jeltsins ledning vet vi inte vad som kunnat hända.
Sovjetunionens president Michail Gorbatjov, som också han var 60 år, hade drivit sina reformer med "perestrojka" (omdaning) och "glasnost" (öppenhet).
Men han hade tappat greppet och fick kritik från alla håll. Samtidigt hade Jeltsin i juni valts till president i delrepubliken Ryssland. Den 20 augusti skulle ett nytt unionsavtal godkännas. Tidigt den 19 augusti kom skrämmande ny­heter från Moskva. Stridsvagnar rullade på gatorna. En junta hade tagit makten. I ledningen fanns gammaldags kommunister som KGB-chefen Vladimir Krjutjkov och vicepresident Gennadij Janajev, som hade ersatt Gorbatjov.
Jag hade semester, men kastade mig i väg till Moskva tillsammans med fotografen Cornelia Nordström.
Gorbatjov hölls i husarrest i sin datja (sommarvilla) vid Svarta havet.
Men obegripligt nog hade kuppmännen inte arresterat Jeltsin, som kunde ta sig till Vita huset, parlamentsbyggnaden vid Moskvafloden.

Där gick han ut, klättrade upp på en stridsvagn och höll ett tal, som märkligt nog sändes i tv. En handling med ett ­oerhört symbolvärde.
Vid sjutiden på kvällen kom vi till Vita huset, som låg på praktiskt gång­avstånd från Expressens lägenhet. Överallt byggde människor barrikader, med betongblock, tunga järnrör och ett virrvarr av armeringsjärn. Grävskopor och trådbussar kördes fram, allt för att ­hindra den väntade attacken.
Jag mindes blodbadet vid tv-tornet i Vilnius i Litauen i januari samma år, då 14 människor dödades av sovjetiska trupper. Där såg jag sammanbitna soldater med uttryckslösa ansikten. Här var stämningen en annan. Många Moskvabor klättrade upp på stridsvagnarna. Vanliga människor och soldater talade med varandra.
Längst fram stod sex strids­vagnar ur Tamandivisionen, ett elitförband. Soldaterna hängde med huvudena. Det var tydligt att de skämdes. Jag frågade en av dem hur det kändes.
- Dåligt, svarade han.
Han och hans kamrater urskuldade sig. De skulle snart dra sig tillbaka till sin bas, och de försäkrade att de inte kunde tänka sig att skjuta mot vanliga människor.
En av försvararna var Oleg, 37, vice­direktör för ett privat kooperativt företag.
- Nu avgörs landets öde, sa han. Jag förstod redan i morse att jag inte kunde stå vid sidan om en sådan här dag. Jag var tvungen att ta ställning.
Kvällen gick. Rykten började snurra att soldaterna skulle byta sida. Plötsligt grep en överste en megafon:
- Ärade medborgare i en stor stad i ett stort land! Vi ska hjälpa er att försvara parlamentet!
Jublet blev våldsamt. Människor drog loss armeringsjärn som stuckits in i stridsvagnarnas larv­fötter. Och så rullade de sex stridsvagnarna långsamt fram till nya posteringar nära Vita huset, nu för att försvara det. Rena folk­festen utbröt. Klockan var innemot midnatt. Jag förstod att jag bevittnat något avgörande, som kunde vara början till ett nederlag för kuppmännen.

Den andra kuppdagen, den 20 augusti, tog jag mig upp till balkongen på Vita huset där Boris Jeltsin skulle tala. Det var hans första framträdande efter talet på stridsvagnen dagen innan. Han möttes av enorm entusiasm. Han fördömde juntan och uppmanade alla trupper att endast lyda de lagliga ryska myndigheterna.
Dagen gick i fortsatt optimism. Men mot kvällen vändes stämningen. Det ryktades att en attack mot Vita huset var nära förestående. Tv meddelade att utegångsförbud gällde från klockan elva, men människor fortsatte röra sig ute.
Plötsligt hördes eld från automatvapen, från en plats bakom Vita huset. När jag kom dit vid tvåtiden på natten såg jag att asfalten var dränkt i blod.
Här och där låg slamsor av inälvor.
Tre unga män hade försökt hindra stridsvagnar att bryta igenom en barrikad. I tumultet som uppstod blev två av dem överkörda, den tredje skjuten.
Nu var segerstämningen borta. Men människorna kring Vita huset fanns kvar. Katerina Stratonova, 42, ingenjör, stod i den yttersta försvarsringen. Hon visade hur hon och hennes kamrater skulle bilda en mänsklig försvarskedja mot strids­vagnarna.
- Vi är inte rädda. Vi kommer inte att flytta på oss, sa hon.
Innanför den innersta försvarslinjen släpptes inte längre kvinnor och barn.
- Om vi angrips handlar det bara om en sak. Det gäller oss eller dem, sa Vladimir Tjernysjev, 30, programmerare.
Efteråt har det blivit känt att Vita huset verkligen skulle stormas just den natten. KGB:s elitstyrka “Alfa" skulle gå först. Men ledningen för Alfa tvekade, och vägrade till slut.
Mitt på den tredje dagen, den 21 augusti, stod det klart att kuppen höll på att kollapsa. Under eftermiddagen rullade stridsvagnskolonnerna ut ur Moskva.
Sju av kuppmännen arresterades, den åttonde sköt sig.
På kvällen den 22 augusti var jag med när Gorbatjov höll presskonferens. Ett känslomässigt starkt framträdande. Men han förstod inte hur mycket landet förändrats medan han var borta från Moskva. Efter presskonferensen fick jag larm att åka till KGB-högkvarteret Lubjanka. Demonstranter höll på att riva den väldiga, 14 ton tunga statyn av hemliga polisens grundare Felix Dzerzjinskij, “Järn-Felix" kallad.
Jag kom till Lubjanka vid halv niotiden på kvällen. I hela byggnaden lyste bara två fönster. Två väldiga gula kranar hade körts fram och arbetet dirigerades i högtalare.
Lubjanka-torget hade tidigare varit Moskvas mest fruktade plats. I källaren fanns lokaler där fångar en gång i tiden avrättades med nackskott. Och nu gav man sig på statyn av Dzerzinskij - själva symbolen för förtryck och skräckvälde.
Fredspristagaren Andrej Sacharovs änka Jelena Bonner (som dog den 18 juni i år) var en av dem som talade:
- Inne i den där byggnaden sköts min pappa. Min mamma tillbringade många, långa månder som fånge där. Sådana säkerhetsorgan som KGB får inte finnas om vårt land ska kunna kallas normalt!

Äntligen fick “Järn-Felix" snaran kring halsen. Klockan tjugo minuter i tolv på natten började han lyftas. Det såg ut som om han hade blivit hängd. Han hamnade på marken med näsan nedåt och kördes bort på en väldig kärra. Torget exploderade i enorm glädje. Champagnen sprutade. Euforin var utan gräns. Det kändes som vad som helst skulle kunna hända.
Glädjeruset kom av sig. Men utvecklingen blev våldsam. Gorbatjov blev knuffad åt sidan av Jeltsin. Kommunistpartiet förbjöds. Fyra månader efter kuppförsöket upplöstes Sovjetunionen. Gorbatjovs jobb fanns inte kvar. Jeltsin som var folkvald president i Ryssland tog över hela makten. De fängslade kuppmännen blev fria redan 1994.
Jeltsins mod och beslutsamhet under kuppen gjorde honom till hjälte inte bara i Ryssland utan också i väst. Ryssarna fick frihet - men också ett ekomiskt kaos, där några gjorde enorma förmögenheter medan många vanliga människor blev utfattiga. Jeltsin blev allt mer maktfullkomlig och föraktades för sitt drickande. Den 31 december 1999 avgick han och ersattes av den före detta KGB-agenten Vladimir Putin. Han dog 2007.
I dag har höga olje­priser gjort att de flesta vanliga ­ryssar slipper vara fattiga. De kan resa fritt över ­världen. Men det politiska livet har stagnerat. Det är risk att ­ekonomin också kommer att göra det.
Och de gamla ropen på ­frihet och demokrati kan inte höras längre.