Han kommer inte en aprilafton med ett Höganäskrus i en svångrem runt halsen. Velupillai Prabhakaran har något annat hängande kring nacken. En cyanidkapsel.
Den syns där på de flesta bilderna av honom, även om de inte är så många. Ett svart band som slutar i bröstfickan.
Cyanidkapseln är mer än symbolisk. Det är den han ska bita i, hellre än att kapitulera inför de regeringsstyrkor som nu omger de sista tigrarna på en strandremsa i nordöstra Sri Lanka.
Tigrarna är inte ensamma där. Tiotusentals tamilska flyktingar har följt dem från nederlag till nederlag de senaste åren och strandremsan är allt som finns kvar. De är så många att de är synliga på satellitbilder.
Kanske Velupillai Prabhakaran är en av prickarna. Kanske han flytt därifrån och nu befinner sig utomlands. Det ryktas om Malaysia. Eller Thailand.
- Han kan redan ha lämnat ön med båt, säger den förre gerillakämpen Sithadthan till nyhetsbyrån AFP.

Han tror inte att Prabhakaran kommer att ge sig levande, om han nu är kvar bland de sina. Säkert är dock att Sri Lankas armé gärna skulle vilja lägga beslag på honom. Död eller levande.
Utan Prabhakaran är tigrarna antagligen inte mycket värda. Med honom, kan konflikten fortsätta även om tigrarna skulle förlora allt territorium.
För det är den skygge Velupillai Prabhakaran som grundade den tamilska rörelse som i över 25 år bekämpat Sri Lankas regering. Han mer än någon annan personifierar den konflikt som krävt över 70 000 liv.
- Vi är frihetskämpar, inte terrorister, sa han själv i en presskonferens som han gav 2002 när hans rörelse förhandlade som bäst om ett fredsavtal.
Det är den enda presskonferens han någonsin gett. Något särskilt imponerande intryck ger han inte, säger de som träffat honom. Han är definitivt ingen tiger. Snarare en blyg, lite knubbig man.
- Mitt första intryck av honom var yttersta besvikelse, säger Anita Pratap som mötte honom på 1980-talet till New York Times.
- Han såg så förvånansvärt alldaglig ut. Han var klädd i ljusblå skjorta och gråa byxor och kunde lätt ha varit en liten tamilsk affärsman.

Men skenet bedrar. Det visade han redan 1975 när han 21 år gammal gjorde debut som "frihetskämpe".
Han gick fram till dåvarande borgmästaren i Jaffna på norra Sri Lanka när denne besökte ett hinduiskt tempel i stan. Han sköt ihjäl honom på kort avstånd. Kampen hade börjat.
Prabhakaran föddes i Velvettithurai på norra Sri Lanka och växte upp i en medelklassfamilj. Han har sagt att han gillade att läsa och att han var blyg men han hoppade av skolan i förtid.
Men han stördes av hur den tamilska minoriteten på Sri Lanka diskriminerades av den singalesiska majoriteten. Singaleserna är buddister och talar singalesiska.
Tamilerna anlände till ön långt senare och är ofta hinduer. De talar ett eget språk, tamilska, men singalesiska var länge det officiella språket på ön.
Så Prabhakaran drömde om ett eget tamilskt land, ett Eelam.
Det skulle också bli namnet på den organisation han var med och grundade 1976, LTTE, det Tamilska hemlandets befrielsetigrar.
Kampen skulle bryta ut på allvar sju år senare, då några tigrar attackerade en grupp regeringssoldater och dödade 13 av dem. Upplopp bröt ut och minst 400 människor, de flesta tamiler, dödades.

Inbördeskriget hade börjat.
- Hans idé om krig och fred stämmer inte överens med den demokratiska synen, säger den indiske journalisten Kuldip Nayar till AFP.
- Han är i grunden en mycket diktatorisk person. Det har också påverkat tigrarna.
Säkert är att Prabhakaran förvandlade tigrarna till en av världens mest fruktade och svårbesegrade styrkor. En grupp som använt sig av metoder som få andra velat ta till.
Som att rekrytera - eller snarare röva bort - barn och uppfostra dem till lojala och fanatiska soldater. Alla får lära sig att hellre ta sina liv än att ge upp. Det är därför de har den där cyanidkapseln runt halsen.
De uppfostrades också att inte frukta döden. Men de Tamilska tigrarna är ingen religiös rörelse, tvärtom. Prabhakaran har sagt att han inspireras av "revolutionär socialism".
Det hindrade inte Prabhakaran från att vara en av de första att systematiskt använda ett vapen som vi i dag blivit alltför bekanta med. Självmordsbombaren.
- Våra metoder är oacceptabla för en del människor. Men Prabhakaran liksom hela vår rörelse har överlevt tack vare dem, säger hans allierade Subramaniam till New York Times.

Självmordsbombarna kallas de svarta tigrarna. Och de har varit skrämmande effektiva under det 26 år långa inbördeskriget.
Som den där dagen i maj 1991 i den indiska staden Sriperembudur.
Den svarta tigern denna dag hette Dhanu, en kvinna. Tigrarnas självmordsbombare har ofta varit just kvinnor. Hon bar en sari - den indiska kvinnodräkten - och hade blommor runt håret.
Hon böjde sig ner och kysste fötterna på den man hon kommit för att mörda. Sedan detonerade hon bomben.
Indiens premiärminister Rajiv Gandhi var död.
Indien hade några år tidigare sänt fredsbevarande styrkor till norra Sri Lanka och snart hamnat i strid med tigrarna. Mordet anses ha varit en hämnd för detta och Prabhakaran har dömts till döden av en indisk domstol i sin frånvaro.
Men det var inte den enda höga politiker som tigrarna lyckades mörda. Det är främst på Sri Lanka som politikerna betalat priset. Två år efter mordet på Gandhi dödades president Ranasinghe Premadasa av en sprängladdning.
När Centralbanken i Colombo sprängdes 1996 dödades 91 personer. Listan kan göras lång, lång. Ett av de senaste attentaten ägde rum i februari i år under en muslimsk högtid. 14 personer dödades.

Ändå såg det några år ut som om fred skulle vara möjlig på Sri Lanka. Efter norsk medling slöts en vapenvila 2002, tigrarna blev en legal rörelse och övergav kravet på full självständighet för tamilerna.
Men misstron fanns kvar och snart bröt förhandlingarna samman. Tsunamin 2004 drabbade Sri Lanka svårt, bland annat de tamilska områdena i norr.
På Indonesien ledde katastrofen till att den långa konflikten i Aceh-provinsen fick sitt slut. På Sri Lanka ledde den tvärtom till att kriget blossade upp igen.
Bråk uppstod om hur återuppbyggnadsarbetet skulle gå till. Tigrarna beskylldes för att utnyttja vapenvilan för att rekrytera nya soldater och köpa vapen.
När Sri Lanka gick till presidentval 2005 så vann Mahinda Rajapakse valet. Han hade gått till val på löften om hårdare tag mot tigrarna och han menade allvar. Sri Lankas armé inledde en offensiv 2006 och har sedan dess bit för bit, stad för stad, krympt det territorium som tigrarna har kontrollerat. Prabhakaran har slagit tillbaka, med självmordsbombare, med attacker till havs, ja till och med med flyganfall.
Men det har varit ett motanfall från en rörelse på reträtt. Tigrarna har dessutom förlorat många i sin högsta ledning. Några har dött, andra har hoppat av.
Arméns offensiv har varit framgångsrik, men den har varit blodig. Tusentals har dödats, bägge sidor har begått svåra övergrepp på civila, sjukhus har bombats.

Nu är alltså allt som återstår för Prabhakaran en smal strandremsa i nordöstra Sri Lanka. Cirka 17 kilometer lång, ett par kilometer bred.
Tiotusentals civila har följt tigrarna på flykt. En del frivilligt, andra säkerligen tvingade.
Den här veckan lyckades tusentals av dem fly från strandremsan som är på väg att förvandlas till en dödsfälla. Men många sitter fortfarande fast där och hjälporganisationer beskriver läget som katastrofalt.
Det är bara en tidsfråga innan det sista tigerfästet fallit. Frågan är vilket priset blir. Prabhakaran lär önska att det blir högsta möjliga.