De vet bägge vad som står på spel i natt. Så Mitt Romney och Barack Obama har övat och övat och övat igen.

Obama har plockat in senator John Kerry. Han är liksom Mitt Romney en lång, vit politiker från Massachusetts och han får spela republikanen när Obama övningstränar.

Romney har använt sig av senator Rob Portman från Ohio i stället. Romney skämtade om det i förra veckan när han hade sällskap av senatorn under en bussturné genom delstaten. Mitt Romney Foto: Rick Osentoski/AP

- Rob Portman har ett nytt jobb, sa Romney. Han spelar president Barack Obama i våra debatter.

- Och han gör ett alldeles för bra jobb. Ibland vill jag bara sparka ut honom ur rummet!

Rob Portman kan sin Obama vid det här laget. Han spelade samma roll när John McCain övade inför tv-debatterna 2008.

Obama och Romney kommer att mötas tre gånger under oktober, i natt, den 16 oktober och den 22 oktober. Vicepresidentkandidaterna, Joe Biden och Paul Ryan har ett möte, den 11 oktober.

Barack Obama är som bekant en lysande talare. Mitt Romney kommer inte upp i samma klass, det är tydligt vid varje valmöte.

Det gör kanske att många tror att detta blir en enkel match för presidenten. Så är det inte. Tv-debatterna är ett helt annat forum.

Jim Messina, kampanjchef för Obama, tar definitivt inget för givet och säger så här till Wall Street Journal:

- Romney är en mycket skicklig debattör. Jag är kanske en av få som sett alla de 20-tal debatter han höll under primärvalen.

- Romney är en av de bästa debattörer jag sett.

Detta ska nu tas med en nypa salt. Det Messina delvis ägnar sig åt är att spela förväntningarnas spel. Det ligger i hans intresse att få amerikanerna att tro att Obama kommer att förlora detta, att sänka förväntningarna. Då kommer ett oavgjort result Richard Nixons uppsyn under debatten 1960 anges som en av förklaringarna till valförlusten.  at kanske att räknas som en seger.

Men Obama är nu ingen dålig debattör. Fast han är inte heller en lysande sådan. Han tenderar exempelvis att var lite för långrandig, lite för professorlik. Och han är ringrostig.

Minns att han inte varit ute i debatt-ringen sedan 2008 då han mötte John McCain tre gånger.

- Detta är en av de viktigaste anledningarna till varför den sittande presidenten ofta förlorar den första debatten, säger David Axelrod, Obamas politiske rådgivare till the Atlantic.

- De har i regel inte debatterat på fyra år. De gör sina presskonferenser, men där finns ingen tidsbegränsning eller chans till replik. Förra gången hade vi en av de mest effektiva sparringpartnerna i Hillary Clinton. Så är det inte denna gång.

President George W Bush är ett exempel ur det förflutna på både förväntningarnas spel och problemet en sittande president har.

När han först mötte Al Gore 2000 så trodde alla att Bush skulle bli utklassad. Men han kunde föra fram argument utan att snubbla på orden och Al Gore sågs som förloraren efter att flera gånger ha suckat och stönat och betett sig allmänt drygt.

Fyra år senare däremot så framstod president Bush som oförberedd och fumlig i kontrast mot John Kerry som sågs som segrare i den första debatten. Inte för att det hjälpte Kerry i slutändan.

Men det finns onekligen flera ögonblick i presidentvalshistorien då tv-debatterna bjudit på avgörande ögonblick.

Både Obama och Romney vet att det gäller att komma förberedda, hålla Ronald Reagan var en retorisk mästare och utklassade Jimmy Carter i tv-debatten - och i valet. Foto: Madeline Drexler/APsig till sina budskap, undvika missar och förhoppningsvis få in en dödande replik eller två. Och att ytan och imagen förmodligen blir mer avgörande än själva innehållet.

Precis som det var redan i den första tv-debatten, den 26 september 1960 mellan vicepresident Richard Nixon och John F Kennedy.

Tv-mediet var fortfarande hyfsat nytt men hade spritts över hela USA, 1950 hade nio procent av hushållen i USA tv, år 1960 hade siffran stigit till 87 procent.

Den som lyssnade på tv-debatten mellan Nixon och Kennedy på radio tyckte i regel att Nixon vunnit. Men tv-tittarna såg något annat.

De såg JFK i mörkblå kostym, sminkad och presidentlik. De såg Nixon i ljusgrå kostym som olyckligt smälte ihop med bakgrunden.

Nixon avstod från smink och såg orakad och trött ut. Till och med hans mamma ringde efteråt och undrade om han varit sjuk.

De möttes tre gånger till, men det är den där första som setts som den avgörande. Valet blev jämnt, det skilde bara drygt 100 000 röster.

För Nixon var upplevelsen så traumatisk att han inte ställde upp på någon debatt 1968 när han var presidentkandidat och inte heller när han 1972 käm Gerald Ford gjorde ett stort misstag i en tv-debatt 1976 och förlorade valet mot Carter.  pade om att bli återvald.

Sanningen är att han inte behövde debattera 1972. Han låg före i mätningarna och hade ingen anledning att riskera något. Lyndon B Johnson vägrade på samma sätt debattera mot Barry Goldwater 1964.

Så efter de fyra mötena mellan Kennedy och Nixon 1960 så dröjde det faktiskt fram till 1976 innan amerikanerna fick se sina presidentkandidater debattera igen.

President Gerald Ford hade antagligen heller inte ställt upp om han legat bättre till i mätningarna, men det gjorde han inte. Så han tog sig an utmanaren Jimmy Carter.

Och Ford gjorde ett sådant där fatalt misstag som inte får göras i en tv-debatt. Han påstod:

- Det finns ingen sovjetisk dominans av Östeuropa!

Ford rättade inte till sig, trots att han fick chansen och det förstärkte bilden av en president som fumlade och inte hade grepp om saker och ting.

Fyra år senare var det Jimmy Carter som fick känna på vilken påverkan en tv-debatt kan ha. Carter försökte i det längsta undvika att debattera mot Ronald Reagan, men det blev till slut en debatt i alla fall, bara en knapp vecka för valet.

Det var bland annat där som Reagan ställde den klassiska frågan (FDR hade också ställt den 1934):

- Har ni det bättre nu än för fyra år sedan?

Reagan klarade också det test som alla utmanare som kämpar mot en sittande president måste klara av. Han verkade presidentlik. Han sågs som vuxen uppgiften.

De dagliga mätningarna visade efteråt att Reagan plötsligt drog ifrån. Han vann i 44 delstater. Al Gore framstod som dryg i debatterna mot George W Bush och förlorade valet med rekordliten marginal. Foto: Stephan Savoia/AP

Fyra år senare gjorde Reagan inte alls bra ifrån sig mot Walter Mondale i den första tv-debatten. Han var 73 år och gjorde ett virrigt och trött intryck.

Han återkom med en replik i den andra debatten, en mästerlig kombination av avväpning och humor. När utfrågaren pressade honom om hans höga ålder och om han verkligen hade styrkan som krävs för jobbet, så svarade Reagan:

- Jag tänker inte göra ålder till en fråga i denna kampanj. Jag vägrar att av politiska skäl utnyttja min motståndares ungdom och oerfarenhet.

Inte ens Mondale kunde hålla sig för skratt.

Michael Dukakis kämpade mot George Bush 1988. Han är ett exempel på hur viktig utstrålningen och imagen är i tv-debatterna.

Dukakis var emot dödsstraffet och fick en tuff fråga om hur han skulle reagera om han hustru våldtogs och dödades.

- Jag ser inget bevis för att dödstraffet skulle verka avskräckande och jag anser att det finns bättre och effektivare sätt att handskas med allvarliga våldsbrott.

Ett helt korrekt svar för en dödsstraffsmotståndare. Men Dukakis verkade alltför kall och kylig. En teknokrat utan känslor. Han förlorade mycket riktigt valet.

George Bush gjorde fyra år senare misstaget att titta på klockan lite för ofta, precis som om han längtade bort därifrån. Al Gores suckar och stönar blev minnet av debatterna mot George W Bush år 2000.

Annars har tv-debatterna de senaste presidentvalen inte bjudigt på några riktigt avgörande ögonblick. Kandidaterna är lite för skolade i dag för att falla i de värsta fällorna.

Ta Mitt Romney. Han har inte bara debatterat mot lokala politiker i Massachusetts, han har även över 20 debatter bakom sig under primärvals-säsongen i år.

Han blev sällan en förlorare där. Tvärtom. Han kunde ofta stå lite tryggt tillbakalutad och se konkurrenterna förgöra sig själva. Rick Perrys famösa miss där han inte mindes det tredje av de federala departement han tänkte göra sig av med, är ett exempel där en tv-debatt för gott sänkte en kandidat.

Sådana misstag gör rimligen inte Mitt Romney eller Barack Obama i morgon.

Fördelen för Obama är förstås att det finns mycket material att studera, för att förstå hur Romney agerar.

- Han är väldigt disciplinerad, säger David Axelrod till Atlantic. Det är mycket osannolikt att han kommer in i tv-studion utan att veta vad han ska säga och utan att ha övat detta gång på gång på gång.

- Han är mycket duktig på att minnas effektiva repliker och han vet när han ska avfyra dem.

Så det gäller för Obama att hitta det oväntade, tänka ut det där som Romney inte övat på. Detsamma gäller förstås för Romney, men republikanen har flera gånger visat att han har svårt att handskas med frågor och situationer han inte räknat med. Han är inte så duktig på att improvisera.

Obama å andra sidan har två motståndare. Inte bara Romney utan även den klena ekonomin.

Det gör det lättare för utmanaren att gå in i debatterna. Verkligheten är på sätt och vis redan ett argument mot den sittande presidenten.

Det viktiga för utmanaren Romney är att visa upp att han är ett seriöst alternativ, någon som väljarna kan köpa som ett trovärdigt och bättre alternativ.

Det är precis vad Ronald Reagan lyckades med i debatten mot Jimmy Carter 1980. Bill Clinton gjorde detsamma 1992 mot George Bush.

Detta är en chans som Mitt Romney inte har råd att låta gå förlorad.