Trafikpolisen Leif Widengren och hans två kollegor Stig-Åke Nigert och Ingela Sjöstedt hade tagit en fika på stationen innan det var dags att åka i väg på dagens första uppdrag. Han skulle egentligen ha åkt med en annan kollega, men följde med i radiobil 8111. De skulle bevaka en värdetransport och parkerade på Harpsundsvägen, utanför postkontoret i Högdalen i södra Stockholm.

Det var tidigt på morgonen, 17 februari 1992, och snart dags för pensions­utbetalningar.

Värdetransportbilen var lastad med mycket kontanter - runt 20 miljoner kronor.

De såg hur en av väktarna hoppade ur bilen med en värdeväska och försvann in genom en bakdörr till postlokalen. En väktare som stod kvar utanför och höll vakt fick plötsligt ögonkontakt med en av poliserna.

Hon gjorde ett tecken - något var på väg att hända.

Sekunderna senare rusade fyra maskerade och beväpnade rånare ut ur lokalen, med väktaren som gisslan.

Stig-Åke Nigert satt i polisbilens passagerarsäte och berättade efter det dramatiska rånet om sin första reaktion:

- Jag såg deras vapen och skrek. "Vi måste härifrån. Annars blir det blodbad".

Ingela Sjöstedt försökte snabbt köra från platsen och tryckte på gasen. Men rånarna var snabba och hade redan öppnat eld.

Bilen skakade när skottsalvorna trängde igenom plåten. Gärnings­männen använde sig av spårljus­ammunition och där framme hörde Stig-Åke och Ingela hur deras kollega kved av smärta efter att ha träffats. Han sjönk ihop i det brinnande baksätet.

På tv-bilder från brottsplatsen syns hur flera ambulans- och brandmän en stund senare försökte få liv i den skjutna polismannen som låg på marken, med blodigt, blottat bröst.

Stig-Åke hade lyckats dra ut honom på den snöklädda gatan, intill patrullbilen.

Men då var Leif Widengren redan borta.

Kriminalinspektör Urban Morin jobbade på den tiden som polis i Solna. Han minns inte exakt sin reaktion, men menar att polismord alltid väcker starka känslor inom kåren.

I dag är han en av de som har uppgiften att försöka lösa fallet, i den så kallade Cold Case-gruppen.

Utredningen är mycket omfattande, kanske en av de största förutom Palmeutredningen.

- Det är en vägg från golv till tak med gamla trähyllor i ett kontorsrum. Det blir rätt många pärmar som får plats där. Det har till och med varit ett eget rum för att allt ska få plats, säger han.

Morin och hans kollegor har flera äldre olösta brottsfall på sitt bord. Polismordet i Högdalen är ett av de mest komplicerade, eftersom det inte finns någon teknisk bevisning. Dessutom hade ­gärningsmännen tur.

- Det var inte planerat, de visste inte att polisen skulle vara där. Sen kan det ju vara så att det var sådana hårdingar som gör att ingen vågar prata. I vissa grupper läcker man, men inte i den här då, om jag får spekulera, säger han.

Han ingår i Cold Case-gruppen sedan ett år och har nyligen satt sig in i utredningsmaterialet. Han menar att ytterligare en svårighet är de misstag som begicks i ett tidigt skede av utredningen.

- Det har funnits bra tips som man följt upp och man har hållit förhör. Då har det ställts ledande frågor och man har lagt det i munnen på dem. Tyvärr, de dåliga förhören kan vi inte reparera i dag. Det finns några gubbar som man känner att det säkert var, men vi kan inte höra om dem, säger han.

Flera personer har varit misstänkta genom åren, men bevisen har aldrig räckt.

2001 trodde många att fallet var på väg att lösas när två män anhölls, en 30-åring och en 32-åring. Häktningsförhandlingarna som följde blev ett bakslag för polis och åklagare, då bevisningen inte ansågs räcka.

Sedan dess har några avgörande framsteg inte gjorts.

Leif Widengren föddes på Frösön i Jämtland 1938. Med sin bakgrund inom försvaret tyckte han att polisen var en lämplig fortsättning på karriären. Han sökte till polishögskolan - och kom in. Där blev en av hans studiekamrater Stig-Åke Nigert.

De två blev med tiden inte bara kollegor, utan också mycket nära vänner. Efter examen arbetade de några år i olika distrikt för att sedan återförenas på trafikpolisen.

- Vi följdes åt. I livet och i jobbet, säger Nigert.

Leif var ensamstående och hade ingen egen familj. I stället levde han för polisyrket. Han var en uppskattad kollega och fick en gång det viktiga uppdraget att eskortera påven Johannes Paulus II vid dennes Stockholmsbesök 1989.

- Han jobbade mycket extra. Han hade en jättevilla i Älta som kostade en hel del. Han jobbade extra pass för att ha råd, berättar Nigert.

Än i dag tänker han ofta på vännen som plötsligt försvann och kollegan han hade under sina första 30 år som polis.

Och på att det lika gärna kunde ha varit han som blev träffad.

- Jag var millimetrar från en träff mitt i bröstet. Jag hade en otrolig tur. Det kan jag tänka på ofta. Fortfarande. Det var bara tillfälligheter att vi inte strök med alla tre. Det känns fortfarande väldigt tufft, säger han.

I dag är Stig-Åke Nigert pensionär och bor halva året i Thailand. Men när han är hemma i Sverige och tankarna på polismordet kommer upp, åker han till en särskild plats för att minnas sin kamrat.

- När de sömnlösa nätterna kommer, när man börjar fundera på det. Då finns det inget stopp. Då går det inte att somna sött utan det kommer mycket frågor i huvudet. Jag besöker ofta gravplatsen där han ligger, på gränsen mellan Älta och Tyresö. Och brukar sätta ner en liten blomma och meditera lite. Då känns det mycket bättre, säger han.

Stig-Åke Nigert har förstått att mordet sannolikt kommer att förbli olöst.

- Jag tror att lösningen finns, men det går inte att komma till någon lagakraftvunnen dom. Pusselbitarna är inte tillräckligt på plats för att det ska gå att avsluta.

Det är ovanligt i Sverige att stora belöningar utlovas för att klara upp brott. Men mordet på Leif Widengren är ett av fallen, där löfte om mycket pengar använts för att locka fram information.

När sex år hade gått efter mordet och brottet fortfarande var ouppklarat förklarade chefen för utred­nings­roteln vid länskriminalen i Stockholm, Gösta Andersson, att materialet hade börjat sina.

- Med belöningen tror vi att pusselbitarna ska falla på plats. Pengarna bör räcka för att lätta någons tunga, sa han då.

Trots miljonerna har pusslet aldrig blivit komplett.

Belöningar har i ett fåtal fall lett till att polisen fått hjälp, bland annat i utredningen kring Lasermannen och när Ioan Ursut rymde i slutet på 1980-talet.

Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi vid Stockholms universitet, menar att det inte är en effektiv metod.

- Jag tror generellt att belöningar, både i Sverige men också internationellt, ganska sällan ger utfall. Det man får är en jäkla massa falska tips. Det kan vara så att det är ytterst få som sitter på information och det kan vara så att de är djupt insyltade. Det är alltid förenat med en ganska stor risk att tjalla.

Han säger också att det är ett tydligt tecken på att utredarna inte vet vad de ska ta sig till.

- Det är ett uttryck för djup desperation. Då har alla spår liksom kallnat. Det är Polismannen Leif Widengren blev 53 år. Foto: Pressens Bildsamma situation med Palmemordet. När man inte kan ta till något annat då tar man till en sådan här lösning, säger Sarnecki.

Samtidigt som Leif Widengren låg i snön utanför radiobilen på gatan i Högdalen hade rånarna - och polis­mördarna - påbörjat sin flykt. Väktaren de tagit som gisslan kastades ut ur värdetransporten en bit bort. Gärningsmännen flydde i en stulen vit BMW, som de snart övergav. De fortsatte i en mörk Saab, som hittades i Västberga.

Det spåret är det sista efter Leif Widengrens mördare.

Jakten har pågått sedan dess, efter gärningsmännen som utförde rånet i Högdalen och det enda olösta polis­mordet i svensk kriminal­historia.

De utredare som tidigare jobbat med fallet har uttryckt förhoppningar om att de kommer att lyckas lösa det en dag.

Kriminalinspektör Urban Morin är mer skeptisk:

- Jag tror att sannolikheten är rätt liten, säger han.