HITTADE GRAVEN. Karl Grandin, Christer Blomstrand och Peter Johansson vid Charles John Anderssons grav.
HITTADE GRAVEN. Karl Grandin, Christer Blomstrand och Peter Johansson vid Charles John Anderssons grav.

Här är spåren av Angolasvenskarna

Publicerad

Under 1800-talet flyttade ett tiotal unga svenskar till Angola och Namibia - och i flera generationer skrev de till hembygden om sina äventyr.

Men efter ett tag slutade breven komma. Efter 1925 finns det inte längre några spår efter svenskarna och deras ättlingar.

Men nu är en svensk expedition på plats i Angola för att ta reda på vad som egentligen hände dem.

Spåren av Angolasvenskarna

På slätterna i provinsen Ovamboland i södra Angola finns en näst intill bortglömd gravplats intill en liten damm. Den är svår att ta sig till, området har härjats av krig och vägarna är knappt farbara.

Men här ligger vänersborgaren och upptäcktsresanden Charles John Andersson begravd, under ett enkelt träkors omgärdat av ett metallstaket.

Han dog 1867, 40 år gammal, under en zoologisk expedition i Sydvästafrika och begravdes av sin assistent Axel Eriksson som också var från Vänersborg.

Vid den här tiden gick de stora emigranttågen till Amerika, men de två västgötarnas äventyr fick en rad unga män från Vänersborg att i stället åka till Afrika för att söka lyckan under slutet av 1800-talet.

Men egentligen började det hela enligt Ann Charlotte Öberg, kurator på Vänersborgs museum, med en engelsk adelsman.

Llewellyn Lloyd var författare, vetenskapsman och kompis med Charles Darwin. Han älskade jakt och flyttade till Västsverige under 1820-talet för att jaga björn och varg. Han skrev reseskildringar hem till England om hur exotiska både de svenska djuren och människorna var.

– Han tyckte också att det var trevligt att jaga svenska pigor. Han gifte sig aldrig, men fick åtta barn med fyra svenska kvinnor, säger Ann Charlotte Öberg.

Ett av hans barn, Karl Johan Andersson, som senare tog det mer internationellt gångbara namnet Charles John, ärvde pappans äventyrslust. Som 22-åring bestämde han sig för att ta sig så långt han hade råd, vilket var Island.

Men ödet ville annorlunda. På vägen stannade han i London där han träffade Darwins kusin, vetenskapsmannen Francis Galton.

Axel Eriksson.Foto: Vänersborgs museum
Galton fick i stället med sig Andersson på en zoologisk upptäcktsresa till Sydvästafrika. Det blev början på en rad expeditioner i Afrika för Andersson, som liksom sin pappa började skriva reseskildringar och blev en välkänd upptäcktsresande.

Just nu befinner sig Peter Johanssons, chef för Vänersborgs museum, i Angola tillsammans med Karl Grandin, professor på Vetenskapsakademin, och Christer Blomstrand, historiker och journalist i Angola. Teamet hoppas kunna ta reda på vad som egentligen hände svenskarna.

För sedan 1925 finns det inte längre några spår efter dem. Emigranterna, och sedan deras barn, skrev brev till hembygden. Men 1908 kom det allra sista brevet.

– De sista breven som kom var på portugisiska och fick översättas. Den andra generationen lärde sig aldrig svenska, säger Peter Johansson.

Efter att ha begravt sin arbetsgivare och satt upp det enkla träkorset fortsatte Axel Eriksson expeditionerna i Afrika på egen hand. Han var son till en slaktare och hemma i Vänersborg var det enda alternativet för honom att gå i sin fars fotspår.

Men Axel Eriksson var intresserad av djur och natur och fick utbildning i zoologi av Llewellyn Lloyd. När Charles John Andersson behövde en assistent i Afrika hade Lloyd därför föreslagit Axel Eriksson.

Eriksson jagade elefanter för elfenbenets skull och påfåglar för fjädrarna. Han var också fascinerad av det rika fågellivet och skänkte en stor samling exotiska fåglar till sin hemstad, berättar Ann Charlotte Öberg.

- Vänersborgarna kom ingenstans utan var fast där de var. Därför består vårt museum av saker från runtom i världen. Axel Eriksson tyckte att vänersborgarna skulle få ta del av de vackra och exotiska fåglarna i Afrika, säger hon.

Nu har museet ett helt rum fyllt med Erikssons uppstoppade färgglada fåglar.

Han satte upp en framgångsrik handelsstation längs med kusten och handlade med elfenben och vapen. Bland annat så betalade han lokalbefolkningen för handelsvarorna med vapen och ammunition.

Charles John Andersson. Illustration: Träsnitt, Familj-journalen 1888
– Svenskarna i Angola var inte så många, men de hade stor inverkan på lokalbefolkningen. Helt plötsligt fick vissa grupper tillgång till moderna vapen, något som påverkade deras strider sinsemellan, säger Ann Charlotte Öberg.

Axel Erikssons framgångar spred sig hemma i Vänersborg och det fick flera äventyrliga vänersborgare att söka lyckan. De som reste var för det mesta unga män som kom från enkla familjeförhållanden i Sverige.

– Det här var en möjlighet för dem. I Sverige var de låsta vid en position i samhället och till en social hierarki. Här nere kunde de, om de hade tur, göra sig en förmögenhet och känna sig betydligt mer fria än hemma, säger Peter Johansson.

Vissa var där under perioder medan andra stannade kvar och bildade familj. Många dog unga i sjukdomar som malaria. På flera kyrkogårdar i sydvästra Afrika finns det spår efter svenskar, berättar Peter Johansson.

Häromdagen lyckade Peter Johansson och hans team hitta en grav efter en sydafrikansk man som gifte sig med Axel Erikssons brorsdotter. De har också hittat platsen där Axel Erikssons son Jacob deltog i ett slag 1904. Axel Eriksson gifte sig först med en engelsk kvinna, men äktenskapet höll inte. Efter det gifte han om sig med dottern till en av stamhövdingarna och fick sonen Jacob. Den strid han deltog i var mellan lokalbefolkningen och portugiserna, och Eriksson stred på portugisernas sida.

De har också, efter att ha åkt i timmar ut i bushen, hittat ruiner efter svenska hus. Men det teamet allra mest hoppas på är att hitta svenskarnas ättlingar - något som kan bli svårt. Angola har härjats av krig i decennier. Först mot kolonialmakten Portugal och sedan ett inbördeskrig mellan 1973 och 2002.

– På grund av krigen har folk flyttat mycket. Det i sin tur har fört med sig att den starka berättartraditionen har blivit skingrad. Arkiv finns inte bevarade på samma sätt i länder som haft så mycket krig. Dessutom har portugiserna tagit med sig sina arkiv tillbaka, säger Peter Johansson.

Ett spår fick teamet att köra i flera timmar till en by ute på landet, men det visade sig vara falskt alarm.

– Jag är helt övertygad om att det finns svenskättlingar här, men det är väldigt svårt att identifiera dem. Det är inte säkert att de ens vet om det själva. Men vi är glada för de saker som vi redan har hittat, säger Peter Johansson.

I helgen tog teamet sig till den ödsliga plats där Charles John Anderssons ligger begravd.

– Det kändes viktigt att se hans grav, det var med honom som kontakterna mellan Sverige och den här delen av Afrika startade, säger Peter Johansson.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag