2 000 personer samlades i tjusiga Palais des Festival i måndags kväll. Den röda mattan var utrullad. Glittret och glamouren lika närvarande som alltid i Cannes.
Sen började premiärvisningen av "Antichrist".
Under de närmaste timmarna skulle åtta personer få behandling med syrgas för sina starka reaktioner på de brutala sex- och våldscenerna.
Nästan 30 personer lämnar salongen innan filmen är slut, bland dem Lars von Trier själv.
- Det var spontant, han gick i fullständig panik, sa filmproducenten Peter Aalbäck Jensen till danska TV2.
Lars von Trier gjorde filmen "Antichrist" för sin egen skull. Presskonferensen om filmen är darrande, stämningen nästan elektrisk.
- Förklara dig! skriker engelska nöjesjournalisten Baz Bamigboye från Daily Mail. Förklara varför du har gjort den här filmen!
Lars von Trier sitter längst fram vid det vita podiet. Han tittar upp och säger att han inte behöver rättfärdiga någonting.
Han ser trött ut. Nästan sorgsen. Kanske ännu påverkad av den djupa depression som han lidit av i flera år.
Den danske regissören, för dagen klädd i ljus kavaj med vit t-shirt under, svarar kortfattat på frågorna. Säger att "Antichrist" baseras på drömmar han haft under sjukdomen, även mardrömmar, om sex och religösa händelser.
På något sätt lyckas han återställa lugnet, åtminstone nästan, i lokalen.
- Jag är världens bästa filmregissör, säger han. Rösten darrar visserligen en aning. Men Lars von Trier förklarar att det är "The hand of God" som hjälpt honom att göra filmen.
Som en slags terapi för den djupa depressionen.
Och, poängterar han, den är gjord för hans egen skull.
Inte för såna som Baz Bamigboye från Daily Mail. Inte för någon annan.

Krisen blir konst, och varje konstnär har sitt eget skäl till varför det psykiskt sjuka ska blottas och visas upp.
Psykiatern och överläkaren Hans Lind säger att det finns ett väldigt tydligt samband mellan konstnärer och psykisk ohälsa. Även om långt ifrån alla är psykiskt sjuka.
- Men konsten har galenskapen att tacka för mycket...
Inte minst i manodepressiviteten, där upplevelserna blir väldigt starka. Författare fylls av energi och självförtroende och skriver hundratals sidor på mycket kort tid. Kompositören gör mängder av låtar. Konstnären målar tavla efter tavla.
- Före 1800-talet fanns det inte på samma sätt. Innan dess jobbade konstnärerna i stora grupper och deras jobb låg närmare hantverkarens, säger konsthistorikern Björn Fritz.
Sen kom romantiken. Konstnären blev en individ, ofta en outsider med håret på ända med starkt motstånd mot det borgerliga.
En bild som sen dess aldrig riktigt har försvunnit, även om det gått olika trender i konsten så verkar denna bild ganska beständig. Oavsett vilken konstform man ägnar sig åt.

Fem dagar innan filmchocken i Cannes, när publiken upprörts, fascinerats och spytt ut sin avsky över "Antichrist", har konstfackseleven Anna Odell åtalats i Sverige misstänkt för falsklarm, oredligt förfarande och våldsamt motstånd.
Anna Odell gjorde konst av en självupplevd händelse och fick skarp kritik för att ha upptagit en vårdplats. Foto: Fredrik Sandberg / Scanpix Som 22-åring balanserade hon på broräcket vid Liljeholmsbron i Stockholm en mörk oktoberkväll. Anna Odell hade mått dåligt sedan tonåren och i perioder varit allvarligt sjuk. Nu skulle hon dö.
14 år senare gör hon konst av händelsen på Liljeholmsbron och iscensätter sitt psykiska sammanbrott på nytt.
Allt dokumenteras och blir till konstverket "Okänd kvinna 2009-349701".
Medieintresset blir enormt. Anna Odell får skarp kritik för att ha upptagit en vårdplats på S:t Görans sjukhus, och för att hon ljugit. Samtidigt uppstår en diskussion om vad som är konst och inte.
I Anna Odells fall handlade det om att sätta fokus på vad hon ansåg vara ett samhällsproblem genom sin spelade psykos.
- Jag kan inte komma på något bättre sätt. Skulle jag ha försökt diskutera psykvårdens behandlingsmetoder i min roll som före detta patient i stället för som konstnär, skulle jag återigen befinna mig i situationen där jag inte anses trovärdig, har hon förklarat.
Några månader tidigare - i januari i år - kom boken "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" där författaren Ann Heberlein berättar om livet som manodepressiv.
Samma dag som den släpps försvinner Ann Heberlein spårlöst.
Det ska visa sig efteråt att hon har tagit tåget till Köpenhamn.
- Efter det checkade jag in på ett hotell på Vesterbrogade i syfte att avsluta ett liv som jag inte längre kunde hantera, skrev Ann själv nyligen i Expressen.
Men hon ångrar sig och återvänder hem.
Den nakna, skakande skildringen som hon började skriva några timmar efter ett besök på psykakuten i Lund förra sommaren får lysande recensioner.
- Jag började helt enkelt skriva som ett sätt att hålla mig sysselsatt resten av natten. Min tanke var inte att det här skulle bli en text som någon annan skulle läsa, det var snarare ett sätt för mig att hantera min ångest, berättade hon i en DN-intervju i januari.
Hennes skäl till att sedan skriva klart boken var först rent ekonomiskt.
I samma intervju säger hon:
- Jag tänkte lite cyniskt att tar jag mitt liv och den här publiceras, då kommer den nog sälja väldigt bra och inbringa en massa pengar. Att ta ifrån mina barn sin mamma är ett fruktansvärt brott, men jag tänkte att det sista jag kunde göra för dem var att försöka mildra effekten genom att se till att de hade en tryggad ekonomi.
Nu har boken i stället fått en annan betydelse. Många hör av sig till henne och tackar för att hon gett manodepressiviteten ett ansikte.

Psykiatriprofessorn Johan Cullberg har länge intresserat sig för sambandet mellan psykiska sjukdomar och kreativitet, och bland annat skrivit boken "Skaparkriser". Hans bror Erland Cullberg är också en känd konstnär som lidit av schizofreni.
- Människor som har en konstnärlig begåvning har ofta en större sårbarhet än andra. På gott och ont.
Han menar att det inte är så att de psykiskt sjuka blir konstnärer. Men att det i konstnärernas personlighet finns en större känslighet som gör att de ofta drabbas hårdare av exempelvis en livskris.
Psykiatern Hans Lind funderar:
- Det är klart att det även finns friska, stabila, trygga konstnärer som lever ett helt vanligt familjeliv. De kan naturligvits också vara duktiga, men ibland saknas den där nerven, det där som gör det extra intressant.

Hyllade författardebutanten Sara Paborn har nyligen släppt boken "Släktfeber" som skrevs när hon mådde bra, med två barn omkring sig, vardagsliv och hämtningar på dagis.
- Man behöver inte alltid grotta i det mörka inom sig för att det ska bli bra.
- Det svarta kan också vara ytligt. Det är inte automatiskt så att det svarta är bra och allt annat är banalt.
Sångerskan och textförfattaren Sandra Dahlberg säger att hon visserligen tror att skapandet måste triggas av starka känslor, men att de inte alls måste vara negativa.
- En vanlig Medelsvensson kan också göra något som berör, det är jag helt övertygad om. Men recensenterna tycker sällan det är bra om man inte skurit upp handlederna medan man skriver....

De psykiskt sjuka konstnärerna säger ofta i intervjuer om sin konst att den varit ett sätt att hantera det svarta på. En bearbetning.
Lars von Trier har exempelvis berättat att det var bra för hans tillfrisknande att gå till jobbet varje dag när han gjorde "Antichrist". Att ha en struktur.
Psykiatriprofessorn Johan Cullberg säger också att livskrisen kan sätta igång en kreativ period, att det blir viktigt att få gestalta och uttrycka det man går igenom. Ungefär som samtalsterapi.
- Man mår gott av det. Konsten kan vara en stor hjälp, även om man inte ska överdriva dess betydelse.
Men att den psyksjuka konsten skulle vara särskilt trendig just nu går inte konsthistorikern Björn Fritz med på.
- Nej, jag tycker inte det. Men vi ser ju det sensationella, det är det som uppmärksammas.

På franska rivieran går filmfestivalen i Cannes mot sitt slut.
Snart går "Antichrist" upp på biograferna runt om i världen. Vi kommer att fortsätta uppröras. Förfasas. Beröras.
Men först ska det allra finaste priset, Guldpalmen, delas ut i Cannes i kväll.
Lars von Trier tror själv att han har stora chanser att vinna:
- Ja, varför inte?

Källor: Artiklar ur Expressen, Dagens Nyheter, Ekstrabladet, Politiken, Jyllands Posten/KPN.dk och Entertainment Weekly januari-maj 2009. Danska filminstitutet.