Jevgenij Chaldej med den historiska bilden. Foto: Roger TuressonJevgenij Chaldej med den historiska bilden. Foto: Roger Turesson
Jevgenij Chaldej med den historiska bilden. Foto: Roger Turesson
"Jag visste att det skulle bli en historisk bild", säger Jevgenij Chaldej till Expressens Gunnar Johansson. Foto: Roger Turesson"Jag visste att det skulle bli en historisk bild", säger Jevgenij Chaldej till Expressens Gunnar Johansson. Foto: Roger Turesson
"Jag visste att det skulle bli en historisk bild", säger Jevgenij Chaldej till Expressens Gunnar Johansson.  Foto: Roger Turesson

Han tog sovjetiska propagandabilden

Publicerad

Berlin den 2 maj 1945 tidigt på morgonen. Sporadiska strider fortsätter. Men den siste tyske befälhavaren som fanns kvar i huvudstaden har kapitulerat.
Fotografen Jevgenij Chaldej fångar med sin Leica hur en sovjetisk soldat höjer den röda fanan med hammaren och skäran över riksdagshuset.
– Jag visste att det skulle bli en historisk bild, har Chaldej berättat för mig.

Jevgenij Chaldej var 28 år när han tog sitt ikoniska foto från Riksdagshuset. Han dog 1997 vid 80 års ålder.

Jag sökte upp honom inför 50-årsminnet av krigsslutet i maj 1995. Den då 78-årige mästerfotografen satt där i sin lilla lägenhet i norra Moskva med en åldrad Leica i en rem kring halsen. I det enda rummet trängdes säng, fotolabb och arkivskåp. Överallt låg kopior av hans fotografier.


Chaldej hade tagit en av världens
mest berömda bilder, men själv var han länge anonym i sitt hemland. Han hade en pension på motsvarande 170 kronor i månaden. Bilden från riksdagshusets tak hade tryckts på stora mängder frimärken och minneskort, men han hade aldrig fått något extra för den.

Visst blev han ibland bitter när han talade om hur han och hans anhöriga drabbats av antisemitism. Men det viktiga för honom var hans bilder. Han var lycklig och full av energi när han tog fram det ena fantastiska fotografiet efter det andra om berättade om dem för mig och fotografen Roger Turesson. Framför allt handlade det förstås om hans bild från riksdagshuset i Berlin.

Med sina ord förflyttar Chaldej oss tillbaka till den 2 maj 1945. Han är krigsfotograf för den sovjetiska nyhetsbyrån Tass med löjtnants grad och bär uniform. Hitler har begått självmord. De tyska styrkorna i huvudstaden har kapitulerat, men fortfarande hörs skottlossning och sporadiska strider pågår. Rök från brinnande byggnader stiger mot himlen.


Chaldej är inspirerad av den
amerikanske fotografen Joe Rosenthals berömda bild av amerikanska soldater som den 23 februari 1945 reste stjärnbaneret på den japanska ön Iwo Jima.

I dag rynkar bildkännare på näsan åt arrangerade bilder. Men Chaldej är inte ute efter att ta en vanlig, "äkta" reportagebild, nej hans mål är att skapa starkast möjliga symbol för den sovjetiska segern, en propagandabild. Han regisserar och arrangerar allt in i minsta detalj.

Han har stigit upp tidigt och det är fortfarande mörkt. Han har sin Leica och han bär på en hemgjord sovjetisk fana, en av tre som han haft med sig från Moskva, varifrån han just har kommit. Han kunde inte få tag på riktiga flaggor där. En bekant som är skräddare använde röda bordsdukar och sydde dit hammare och skära som han klippt från ett annat tyg.

Först måste Chaldej hitta platsen med det största symbolvärdet. Han har provat flygplatsen Tempelhof och Brandenburger Tor men är inte nöjd. Nu satsar han på riksdagshuset. Han frågar sovjetiska soldater om vägen. Han berättar:

– Det var fortfarande farligt att röra sig ute. Eld från prickskyttar hördes. Men det var oklart varifrån de sköt. Det fanns ingen frontlinje längre. Allt var hoprört.


Klockan åtta på morgonen
är Chaldej framme vid sitt mål. Utanför riksdagshuset möter han tre sovjetiska soldater. Han visar dem sin röda fana. De förstår vad han är ute efter och bestämmer sig för att hjälpa honom.

En av soldaterna säger till den uniformsklädde Chaldej: "Löjtnant, låt oss gå upp på taket".

Inne i byggnaden är trapporna delvis raserade.

– Det var naturligtvis farligt att gå upp där. Men jag hade inget val.

Chaldej är inte nöjd med den första platsen de kommer till uppe på taket. När han tittar i en annan riktning ser han ut över en gata med brinnande hus i bakgrunden. Där finns ett litet torn. Han förstår att han hittat bildvinkeln han behöver.

Chaldej ber en av soldaterna, Aleksej Kovaljov, att klättra upp på tornet. En av kamraterna håller Kovaljov i benen så att han inte ska tappa balansen och falla.

Precis där Chaldej tagit plats sig är en stor pöl med blod. Medan han berättar markerar han hur han stod med benen brett isär.

– Jag var tvungen att ha fötterna så här för att inte få blod på mig.

Soldaten Kovaljov höjer den röda fanan med hammaren och skäran och svänger den i luften. Chaldej knäpper och knäpper, en hel rulle film, 36 exponeringar.

Han förstår att han tagit den perfekta bilden. Hans uppdrag är fullgjort. Redan samma kväll flyger han hem till Moskva med filmen.


På redaktionen för nyhetsbyrån Tass
får han oväntad kritik. Hans chef visar på en detalj som han inte tänkt på. Det syns klart att soldaten som står underst på bilden bär två klockor, en på varje handled. Man förstår att han är en plundrare, något som är absolut otänkbart för en sovjetisk soldat.

Chaldej tvingas retuschera bilden genom att skrapa bort klockan från soldatens högra handled. Nu i efterhand tycker han inte att det är så mycket att orda om.

– Tänk på vad de tyska soldaterna plundrade och förstörde i vårt land, säger han.

Chaldej gör också en annan ändring. För att öka den dramatiska effekten förstärker han röken som stiger över Berlins himmel.

Bilden publiceras första gången den 13 maj i den sovjetiska bildtidningen Ogonjok. Den blir snabbt berömd både i Sovjetunionen och utomlands.

Efter kriget fotograferar Chaldej Stalin vid Potsdamkonferensen och naziledaren Herman Göring vid Nürnbergrättegångarna. Han blir vän med den berömde amerikanske krigsfotografen Robert Capa, som ger honom en "Speed Graphic", en berömd pressfotografkamera.


Under sitt yrkesliv fångar han
alla sovjetiska och ryska ledare från Stalin till Jeltsin på bild. Men framför allt skildrar han vanliga människor, ofta i dramatiska situationer.

Chaldej var jude från Donetsk i Ukraina. När han var ett år sköts hans mamma till döds vid en pogrom, antisemitisk förföljelse av judar. Hon höll honom i sina armar. Han sårades i bröstet av kulan som dödade henne, men han överlevde.

Hans pappa och tre av hans fyra systrar dödades av nazisterna.

Han var 13 år när han första gången fick se bildtidningen Ogonjok. Då förstod att han skulle bli fotograf. Han byggde själv sin första kamera.

1936 lyckades den då 19-årige Chaldej övertala sovjetiska nyhetsbyrån Tass att ge honom jobb som fotograf.

Trots alla fantastiska bilder han tagit fick han 1948 sparken från Tass i samband med en antisemitisk utrensning. 1959 fick han nytt jobb på kommunistpartiets tidning Pravda. Men 1972 kickades han också därifrån, också då för att han var jude.

– Antisemitismen och fascismen finns fortfarande kvar här i Ryssland, sa han bittert till mig.

Han träffade ofta de av de gamla krigskamraterna som fortfarande var i livet. På mötena var stämningen dyster. Veteranerna kände sig lurade. Deras pensioner räckte inte. Många hade dåliga bostäder.


Året var 1995 och Ryssland såg
fram mot att den 9 maj fira 50-årsminnet av segern i kriget med stor parad på Röda torget. Många av Chaldejs veterankamrater tänkte vara med, men inte han. Han förklarade:

– Det blir rena operettföreställningen. Jag tänker stanna kvar hemma i lägenheten. Här på bordet ska jag ställa upp fotografier av anhöriga och av vänner som dog i kriget. Sedan ska jag ställa fram en flaska vodka. Och så ska jag tänka på de döda.

Även om Chaldej länge var anonym i sitt hemland började han på 90-talet bli känd i väst. De allra sista åren i livet kom han att tjäna en del på bilder för utställningar och på böcker. Men för honom var nog pengarna aldrig det viktiga - utan bilderna.

Den gamla Leican som han använde för riksdagshusbilden såldes i november förra året på en exklusiv kameraauktion som ordnades i Hongkong av en engelsk firma. Jag undrar vad Chaldej skulle ha sagt om priset: motsvarande 1,7 miljoner kronor.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag