Klockan är 04.40 och ett knappt dussin aktivister från Greenpeace åker i gummibåtar mot oljeborrningsriggen Leiv Eiriksson i farvattnen utanför Istanbul. Den 53 000 ton tunga riggen är på väg mot Grönland för att utföra testborrningar i den sårbara naturen i Arktis. Aktivisterna hänger upp en banderoll på riggen: "Stoppa ödeläggelsen av Arktis". Men de nöjer sig inte med det. Aktivisterna installerar sig på toppen av riggen. Med sig har de utrustning för flera dagar utifall att det skulle bli en utdragen aktion.
- Jakten på olja är desperat. Oljeindustrin åsidosätter all miljöhänsyn för att försäkra sig om tillgång till de sista dropparna olja på planeten, och det står naturen dyrt, säger den svenske aktivisten Sven Malmgren från toppen av oljeborrningsriggen.

Aktionen utspelade sig för några veckor sedan - den 22 april. Och det är ungefär så här vi har vant oss vid att höra ifrån Greenpeace. Om inte aktivisterna åker gummibåt på väg att stoppa en oljerigg eller ett valfångstfartyg, så klättrar de på husfasader och sätter upp banderoller eller ockuperar Vattenfalls huvudkontor i Stockholm.
- Vi är ju en aktivistisk organisation. Vi gör saker som ingen annan gör. Det händer att vi fysiskt ställer oss i vägen. Av vissa får vi en hjältegloria, andra kallas oss terrorister. Civil olydnad är en del av det vi gör. Många människor tycker inte att det är okej. Men historiskt har civil olydnad varit ett av de viktigaste verktygen för att driva fram viktiga samhällsförändringar. Martin Luther King, Gandhi och Rosa Parks är alla exempel på personer som vågade gå lite längre, säger Ludvig Tillman, som arbetar med energi- och klimatfrågor på Greenpeace i Sverige.

Och det var förstås med en konkret aktion som allting började. För fyrtio år sedan planerade USA att genomföra kärnvapentester vid den ekologiskt känsliga ön Amchitka, utanför Alaskas västkust. En dålig idé, tyckte miljöfolk över hela jorden eftersom hotade havsuttrar, men också havsörnar och pilgrimsfalkar, höll till på ön. En grupp fredsaktivister - däribland Jim Bohlen, djuphavsdykare, Irwing Stone, jurist vid Yale University, och Paul Cote, juridikstuderande, ville göra något konkret. De hissade segel på en gammal fiskebåt - som hette Greenpeace - och satte kurs från Vancouver i Kanada mot ön. Aktivisterna misslyckades med att stoppa kärnvapentestet, men debatten och medieuppmärksamheten som följde ledde till att ön skonades från fler kärnvapentester och så småningom blev fågelreservat.
Greenpeace seglade till Amchitka - men också in i historien. På den obligatoriska bilden från aktionen poserar ett gäng skäggiga män i rutiga skjortor och sandaler och visar v-tecken.

I dag är Greenpeace en av världens största miljöorganisationer - nästan 3 000 anställda i drygt 40 länder - med makt att skrämma storpolitiker och höga företagsledare. Greenpeace tar enligt uppgift inte emot pengar från företag eller politiska partier, eftersom det skulle kunna skada trovärdighet och legitimitet, utan är helt beroende av bidrag från privatpersoner och stödmedlemmar (varav drygt 100 000 finns i Sverige).
Enligt Ola Segnestam Larsson, som forskar om det civila samhället vid Ersta Sköndal högskola, är Greenpeace en främmande fågel i Organisationssverige.
- Greenpeace har ändrat arenan för hur ideella organisationer kan se ut i Folkhemssverige. Traditionellt har organisationer levt i harmoni med svensk välfärd och offentlig sektor. Men Greenpeace har utmanat den bilden. De verkar inte i kulisserna utan tror på konfrontation och konflikt för att få till stånd samhällsutveckling och förändring.

Greenpeace är en mytomspunnen men också kritiserad organisation som ibland anklagas för att vara odemokratisk. Beslut om aktioner tas inte gemensamt av medlemmarna, utan av organisationens innersta stab.
- Vi är en idéburen organisation som precis som många andra intresseorganisationer inte fattar demokratiska beslut om varje fråga. Vi skiljer oss från den svenska, traditionella uppfattningen om hur en folkrörelse ska se ut organisatoriskt med lokalavdelningar och medlemsröster. Men personal och frivilliga har stort inflytande, vi har en styrelse som utser generalsekreteraren och full transparens i ekonomin, säger presssekreterare Jesper Liveröd.
Aktionerna måste vara hemliga, menar han. Det är en del i det sätt som Greenpeace jobbar och skapar framgång. Och han räknar upp flera kampanjer som anses ha varit lyckade och där Greenpeace tar på sig äran för miljöframstegen: slutet på kärnvapenprover i atmosfären, stoppet för kommer-siell valfångst och etableringen av Antarktis som nationalpark.

Men kritik har också riktats mot att Greenpeaces aktioner snarare har handlat om att skapa en image än om att rädda miljön.
- Vi räddar inte valar hela dagarna. Vi har aktioner som syns, men försöker också främja forskning på olika sätt och bekostar till exempel en forskningsavdelning vid universitetet i Exeter i England. Det är viktigt att vi kan backa upp med oberoende forskning. Folk måste kunna lita på att vi grundar våra ställningstaganden och aktioner på vetenskap, säger Jesper Liveröd.
Vattenfall är det företag i Sverige som kritiseras hårdast av Greenpeace, men ingen på företaget vill för den skull uttala sig om organisationen.
Potatisodlaren Mattias Laitamaa är däremot mer talför. Han driver en växtodling i Haparanda och har gjort upp med företaget Plant Science Sweden om att upplåta sina marker för odling av GMO-potatis. Greenpeace kräver att planteringen stoppas och blockerade i veckan potatislagret.

- Vi är ett litet, enskilt familjeföretag som utför odlingstjänster. Greenpeace blockering är en attack mot vår familj, som slår mot vår ekonomi. Man har sin demokratiska rätt att tycka vad man vill i det här landet, men om jag inte håller med Greenpeace i en fråga, så åker jag inte till deras stuga och barrikaderar, säger Mattias Laitamaa.
Kritik mot Greenpeace har också kommit från Sveriges regering. Sommaren 2009 gav sig Greenpeace två fartyg iväg för att sänka 180 granitblock kring Fladen och Lilla Middelgrund. Syftet var att hindra bottentrålning i Kattegatt.
Det fick jordbruks- och fiskeriminister Eskil Erlandsson (C) att skriva ett argt inlägg på Dagens Nyheters debattsida. Han menar att frågan om fiskebegränsningar kräver ett internationellt samarbete:
"Greenpeaces planerade aktioner bygger tvärtom på konfrontation och ensidighet vilket riskerar att försvåra det nödvändiga samarbetet", tyckte ministern.

Isadora Wronski, då 25 år och ansvarig för havsfrågor på Greenpeace, kontrade oberört:
- Det är bara vädret som kan stoppa aktionen.
Se där ännu en schablonbild av Greenpeace-aktivisterna: en radikal ungdom.
Men bilden är delvis en myt. Den typiska aktivisten är visserligen mellan 20 och 30 år, men det finns faktiskt en hel stab volontärer som är äldre än organisationen själv. Och den genomsnittlige stödmedlemmen är en medelålderns kvinna. Aktivisterna är hårt tränade och drillade i icke-våldsprinciper och i hur de ska agera i hotfulla situationer. En aktivist-wannabe som visar tecken på aggressivitet utesluts. Organisationen har inte råd med en aktion som spårar ur.
Greenpeace har numera också ett stort aktivistnätverk på nätet. Redan i dag sker långt ifrån alla aktioner IRL, in real life. Sociala medier är tacksamma för att skapa debatt, engagera och snabbt mobilisera folk.

Nytt är också alla Greenpeace-kontor som öppnar i länder med snabb tillväxt. Greenpeace etablerar sig i Kina och på södra delen av jordklotet - i Indien och Brasilien, men också i Afrika, där de har kontor i Sydafrika, Senegal och Kongo. Den nuvarande internationella generalsekreteraren, Kumi Naidoo, är sydafrikan.
Något födelsedagsparty på själva bemärkelsedagen den 15 september verkar inte Greenpeace ladda för.
Eller också är det med festen som med aktionerna: hemlig in i det sista. Ett par månader senare kommer organisationens nya flaggskepp - specialbyggda Rainbow Warrior III - till Stockholm för att visa upp sig.