Det var söndag, men ingen vila för personerna i Folkets hus i Stockholm. Nog för att en och annan kunde behövt en paus. Det är lätt att känna sig sliten efter flera dagar av politiska diskussioner, omröstningar, personval, mingel och fest.
Men nu var det dags för finalen: 1993 års stora politiska batalj. "Tvångspartiet" mötte "gubbligan" och mitt i allt gick en partisekreterare upp och höll ett känsloladdat tal om kvinnors yrkesliv och mäns föräldraskap.
Det blev votering. 84- 70. Fyra ledamöter avstod.
Så hade Folkpartiet sagt ja till att införa en pappamånad i föräldraförsäkringen. En seger för dåvarande partiledaren Bengt Westerberg.
Ulf Öfverberg - då ungliberal, i dag ordförande för partiet i Södermalm och Gamla stan i Stockholm - satt i salen.
- Det blev ett historiskt beslut, minns han.
Pappamånaden infördes i juli 1994, och senare har föräldraförsäkringen byggts ut med ytterligare en öronmärkt månad. I dag på landsmötet i Växjö kan Folkpartiet ta ett steg till.
I en motion kräver ett 40-tal folkpartister att partiet säger ja till en tredelning av föräldraförsäkringen: En del av ledigheten öronmärks för mamman, en del för pappan, och en får föräldrarna fördela som de vill.
Ulf Öfverberg är en av personerna bakom motionen.
- Det är den kanske enskilt viktigaste frågan där politiken fortfarande kan påverka kvinnors ställning på arbetsmarknaden. Vi vet att den första pappamånaden betydde väldigt mycket, säger han.

1993 var det partiledningen som drev på. 2009 är det partiledningen som bromsar.
Egentligen är folkpartisterna överens om problemet: Papporna tar bara ut drygt en femtedel av den samlade föräldraledigheten. Risken finns att kvinnorna halkar efter på arbetsmarknaden. Dessutom cementeras könsrollerna i familjen, så att mammorna drar det tunga lasset på hemmaplan under många år framöver, och då halkar de efter i yrkeslivet ännu mer.
Konflikten gäller medel, inte mål.
- För min egen del tycker jag inte att kvotering är ett liberalt tankesätt, säger partiledaren Jan Björklund.
Partistyrelsen säger nej till mer kvotering, och vill hellre förstärka Alliansens jämställdhetsbonus. Men sex ledamöter kräver kvotering: Jonas Andersson, Nina Larsson, Karin Pilsäter, Barbro Westerholm och så Liberala kvinnors ordförande och Folkpartiets utrikespolitiska talesperson Birgitta Ohlsson. Hon är också första namn på motionen.
När folkpartisterna diskuterade frågan i utskottsförhandlingar på landsmötet i torsdags kväll, vann partistyrelsens linje.
Men det berodde på att ordföranden i utskottet använde sin utslagsröst. Så jämnt var läget. Så splittrat är Folkpartiet.
"Att vara liberal är att vara kluven", sa Folkpartiledaren Gunnar Helén framsynt för 50 år sedan. Föräldraledigheten berör kärnfrågor för Folkpartiet. Å ena sidan, individens frihet, en liberal grundpelare. Å andra sidan, kvinnors rättigheter, en hjärtefråga sedan 1800-talet.

Därför fortsätter debatten på landsmöte efter landsmöte.
Men den här gången, den här dagen, är feministerna extra frustrerade.
- I dag har vi inte ett enda jämställdhetspolitiskt förslag som går längre än de andra borgerliga partiernas. Jag som reser ute i landet, möter en oro kring det. Den kan finnas hos manliga kommunalråd på mindre orter som inte har brytt sig så mycket om jämställdhet tidigare, säger Birgitta Ohlsson.
Hon hänvisar till opinionsmätningarna.
- 70 procent av kvinnorna mellan 18 och 30 sympatiserar med Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Jag tror att föräldraförsäkringen är en fråga av vikt om man vill nå yngre, medvetna, urbana kvinnor i större städer, säger hon.
Birgitta Ohlsson är partiets mest tongivande profil i den feministiska debatten. Men hon är inte ensam.
- Det har varit alldeles för tyst om jämställdheten under den senaste mandatperioden, säger Ulf Öfverberg.
Charlotte Klötz, kommun- och landstingspolitiker i Nordanstig och Gävleborgs landsting, instämmer:
- Det känns viktigt att Folkpartiet visar att vi fortfarande driver de här frågorna. Om vi tappar detta, förlorar vi en del av vår socialliberala själ, säger hon.
Det är aldrig enkelt att sätta agendan i debatten, men ingen kan påstå att Folkpartiet har saknat en plattform under de senaste åren.
Sedan oktober 2006 är folkpartisten Nyamko Sabuni Sveriges integrations- och jämställdhetsminister.
I drygt tre år har hon arbetat med jämställdhetsfrågor som att förbättra attityderna i skolan, stärka kvinnors företagande och kampen mot kvinnovåldet.
Hennes insatser är omstridda.
Gertrud Åström, ordförande i Sveriges Kvinnolobby och jämställdhetspolitisk utredare, pekar på att jämställdhetspolitikens budget mångdubblats, men att ingen tydlig tanke verkar ha funnits om vad pengarna skulle användas till.
- Styrningen har försvagats så att beslut som fattas blir verkningslösa. När vi frågar efter resultat, då räknar man upp aktiviteter. Ojämställdheten har inte minskat, underordningen av kvinnor relativiseras för andra intressens skull, säger hon.
Gudrun Schyman, Feministiskt initiativ, är lika besk i sin summering:
- Det är en tråkig utveckling. Folkpartiet har haft en hög svansföring i de här frågorna. Nu ser vi att det bara har varit feministiskt fernissa. I själva verket medverkar partiet i en allians som bara har gjort det mer lönsamt att vara man, säger hon.

På liberala ledarsidor är kritiken också frän i tonen. "Folkpartiets roll som drivande jämställdhetsparti är dessvärre ett minne blott", hette det i Expressen häromveckan.
- Jan Björklunds patentlösning mot ojämställdhet går ut på att pojkar inte ska ropa hora i skolan. Den känns lite tunn, minst sagt. Och så har vi frustrationen över Nyamko som inte vill kalla sig feminist och som inte deltar i opinionsbildningen när det gäller jämställdheten som hon borde, säger ledarskribenten Ann-Charlotte Marteus.

Nyamko Sabunis partikamrater är mer artiga i tonen. De tycker att ministern gör "en hel del" eller "ett bra jobb".
Birgitta Ohlsson berömmer jämställdhetsministern för kampen mot kvinnovåldet och hedersrelaterat våld.
- Nyamko sitter i ett dilemma. Hon måste sy ihop kompromisser i Alliansen. Det gör det svårare för henne att nå ut i debatterna. Men jag tycker att det är väldigt sorgligt att hon inte vill kalla sig feminist, säger hon.
Helst vill hon lägga skulden för vad hon ser som Folkpartiets tillkortakommanden lite högre upp, på den absoluta makttoppen i partiet. Läs: Jan Björklund.
- Under Bengt Westerbergs tid vågade Folkpartiet ta risker. Det gör vi inte i dag. Inte när det gäller jämställdhet, säger Birgitta Ohlsson.
Jan Björklund och Nyamko Sabuni är inte politiker som saknar förmåga att slå tillbaka. Han håller en liten föreläsning på den folkpartistiska varianten av temat verklighetens folk kontra feministernas fokus.
- Det här att kvinnornas arbetsmarknad har varit inlåst i offentlig sektor i alla tider, eller att flickor behandlas illa i skolan, det är i verkligheten ett mycket större jämställdhetsproblem, säger han.
Nyamko Sabuni säger att valfrihet är vad folk i allmänhet och föräldrar i synnerhet efterfrågar.
- Då är det viktigt att lägga fram reformer som underlättar detta, som jämställdhetsbonus, underlätta för familjer med hushållsarbete, och skapa bättre möjligheter på arbetsmarknaden generellt, säger hon.
Hon stönar över kritiken mot att hon inte vill kalla sig feminist.
- Folk kallar sig feminister, men lever inte upp till det i sin vardag, och levererar ingenting. Jag kallar mig inte feminist, men jag har levererat massor under de tre åren som jag har varit jämställdhetsminister. Det är bara att gå in på hemsidan och titta.

På plats i vimlet på landsmötet gör Birgitta Ohlsson en sista-minuten-bedömning inför lördagens debatt:
- Det är allt fler som kommer fram och säger att de har ändrat sig. Man kan bli glatt överraskad, som när Sven Bosarfve som är lantbrukare från Gotland går ut i Gotlands Tidningar och säger att han ska rösta för vårt förslag. Jag har drivit den här frågan sedan 1997, och nu märker jag att det är något på gång, en rörelse. Sedan får vi se hur långt det räcker.