Den 25 mars i år damp ett speciellt manus ner på skrivbordet framför Jonas Axelsson, litterär chef på Bonniers bokförlag.
Det var "Hypnotisören".
En deckarroman om ett trippelmord på en barnfamilj i Tumba, med kriminalkommissarie Joona Linna i huvudrollen.
Vanligtvis kan det ta uppemot ett år innan en sådan bok ligger tryckt och färdig på butikshyllorna. Men den här gången gick det undan.
- Det gick extremt snabbt. Vi fick ett väldigt färdigt manus och kunde sätta tänderna i redigeringen på en gång, säger Jonas Axelsson.
Knappt tre veckor senare slogs utländska bokförlag från hela världen om rättigheterna, hoppfulla om att hitta nya "Millenium"-böcker. Enorma förskottspengar har betalats ut - sammanlagt över nio miljoner kronor hittills, enligt Jonas Axelsson.
- Det är rekord. Ingen annan svensk författare har någonsin fått ett så stort förskott, säger han.
Nu finns egentligen bara en hake.
Vem är författaren?

Spekulationerna om vem som ligger bakom pseudonymen Lars Kepler har förmodligen florerat i ett och annat kulturhus på Österlen de senaste månaderna. Otaliga namn har dykt upp som heta tips - från Mark Levengood till Bonnierkoncernens vd, Jonas Bonnier.
Av någon anledning nämns just Jonas Bonnier ofta i pseudonymsammanhang. Han har till exempel även förekommit i diskussionerna om pseudonymen Tim Davys, upphovsman till romanerna "Amberville" och "Lanceheim", som kom ut på Bonniers 2007 och 2008.
Själv förnekar han bestämt:
- Det är smickrande, och jag skulle gärna vilja vara både Tim Davys och Lars Kepler - men det är jag tyvärr inte, säger Jonas Bonnier.
- Jag har ju redan skrivit flera böcker under mitt riktiga namn, det är inte min grej att dölja sig bakom något. För mig handlar skrivandet om mod och att utmana mig själv, och då måste man stå för det man skriver.

Kulturvärldens fascination för fejkade författarnamn går dock inte att ta miste på. Hans Koppel, JT Leroy, JD California och Anastasia Wahl är bara några exempel de senaste åren. För att inte tala om den mystiske "Bo Balderson", som har gäckat läsarna i över fyra decennier.
Såväl Olof Palme som Ebbe Carlsson har misstänkts ligga bakom namnet. På 80-talet namngavs en okänd svensklärare som upphovsman. Och så sent som för några veckor sen påstod sig journalisten Magnus Sjöstedt löst gåtan - igen - och pekade ut trubaduren Olle Adolphson i SvD. Familjen dementerade.
Själva böckerna är det dock få som läst eller bryr sig om.
Nils Schwartz, litteraturkritiker på Expressens kultursida, är inte speciellt förtjust i kurragömma-genren:
- Det stör min läsupplevelse eftersom jag bara sitter och funderar på vem som kan ha skrivit boken, säger han.
Jan Arnald, som ligger bakom deckarförfattaren Arne Dahl, har berättat i intervjuer att han valde att skriva under annat namn för att komma bort från personfixeringen i bokbranschen.
- Men effekten blev att folk blev nyfikna på pseudonymen i stället. Den fördröjde förmodligen hans genombrott, säger Nils Schwartz.

Historiskt sett har det varit vanligt att kvinnor tagit manliga täcknamn för att nå större framgångar. Systrarna Brontë hade till exempel varsitt gubb-alias. Ernst Ahlgrens riktiga namn var Victoria Benedictsson.
Men poeten Leif Holmstrand har gjort tvärtom.
Han trädde nyligen fram och avslöjade att han sedan 2006 även skrivit lyrik som en hon - författaren "Anna-Maria Ytterbom".
Han beskriver sitt kvinnliga alias som ett queer-experiment.
- Jag ville testa hur man blir bemött som kvinna. Många kritiker pratar om att det finns "kvinnligt språk" som kvinnor förstår bättre än män. Jag var trött på det här tänkandet att kvinnor är en speciell grupp och män en annan, säger han.

Att pseudonymer automatiskt skulle funka som PR-trick verkar dock mest vara en myt.
Leif Holmstrand hade till exempel gett ut flera rosade diktsamlingar på Bonnier bokförlag. Men som anonyma Anna-Maria fick han knappt ens några recensioner.
När Bonnier lanserade den hemlighetsfulle författaren Tim Davys 2007 hoppades förlaget sälja minst 30 000-40 000 exemplar av debutboken "Amberville". Debatten om vem som låg bakom romanen rasade - men boken sålde i ynka 15 000 exemplar.
Även Lars Kepler-kampanjen har misstänkts vara ett försäljningsknep - något som förlaget nekar till.
- Det kanske framstår som en hajp när det bloggas och diskuteras mycket. Men sådant säljer inte så många böcker. Vi är inte så lyckliga över det här, säger Bonniers litterära chef Jonas Axelsson.
På PR-avdelningen orsakar pseudonymerna mest bekymmer:
- Rollen har förändrats. Förut satt man ensam och isolerad och skrev på sin kammare. I dag ska författare gärna vara pratglada och mediala. Speciellt utomlands har vi märkt att förlagen vill se en riktig person, säger Magdalena Byhlén, marknadsförare på Bonnier.

Men om varken förlaget eller läsarna har någon egentlig nytta av de falska namnen - varför används de då så flitigt?
Enligt litteraturprofessorn Lisbeth Larsson handlar det ofta om prestige och snobberi från författarens sida.
- Det handlar nästan alltid om texter man av någon anledning inte vill stå för, kvalitetsmässigt eller ideologiskt. Triviallitteratur som deckare och chick lit eller pornografiska texter till exempel. Eller så vill man bara tjäna pengar, säger hon.
Författaren Erling Poulsen publicerade till exempel sliskigt romantiska succéromaner för tidningen Allers under en rad kvinnliga pseudonymer - bland annat som "Eva" och "Bodil".
Allt för att inte smutsa ner sitt eget namn.
- Han ville spara sitt namn och bli en "riktig" författare - men det blev han aldrig, säger Lisbeth Larsson.
Exakt varför personen bakom Lars Kepler har valt att inte träda fram vägrar förlaget att berätta.
Litteraturkritikern Nils Schwartz har redan läst "Hypnotisören" och tycker att det är en smula underligt:
- Det finns ju inget chockerande eller några hemligheter i boken. Förmodligen är det någon i bokbranschen, som inte vill gå ut av prestigeskäl. Men det är ingen som sprudlar av humor direkt, säger han.