Upptäckterna som ledde till årets Nobelpris i kemi har avgörande betydelse för läkemedelsindustrin och kampen mot nervsjukdomar, högt blodtryck, parkinson, migrän och en rad andra sjukdomar.

Runt hälften av alla mediciner på marknaden har kopplingar till pris­tagarnas forskningsområde. Bland storsäljarna finns betablockerare som Seloken, Atenolol och Tenormin, och antihistamin som Clarityn, Kestine och Loratadin Hexal.

Vår kropp är uppbyggd av tiotusentals miljarder celler. Varje cell har små mot­­tagare, receptorer, som gör att den kan känna av och anpassa sig till omgivningen.

Robert Lefkowitz, 69, och Brian Kobilka, 57, delar priset för att de har upptäckt och kartlagt en viktig familj av sådana mottagare: G-proteinkopplade receptorer.

- Alla våra celler i kroppen har mottagare, receptorer, som känner av omgivningen. De är specialiserade. De känner igen vissa typer av signaler, säger Sara Snogerup Linse, kemiprofessor i Lund och medlem av Nobelkommittén.

- Typexemplet är mottagare som reagerar på hormonet adrenalin. Det finns nio sådana.

- Pristagarnas forskning går ut på att beskriva hur mottagarna ser ut, är uppbyggda och fungerar. Hur de tar emot signaler från utsidan och skickar till insidan så att cellen förstår vad som händer, säger hon.

Pristagarna upptäckte de viktiga G-­proteinkopplade receptorerna. Det finns ungefär 1 000 sådana mottagare i kroppen. Till denna familj hör bland annat receptorer för adrenalin, dopamin, serotonin, ljus, smak och lukt. Enligt Nobelkommittén verkar ungefär hälften av alla läkemedel via dessa mottagare, till exempel betablockerare, antihistaminer och olika former av psykofarmaka.

"Kunskaper om G-proteinkopplade receptorer är alltså till största nytta för mänskligheten", skriver kommittén.

- Man visste sedan början av 1900-talet att celler har mottagare på ytan. Men man visste inte vad de bestod av. Det var omstritt fram till 1960-talet, säger Sara Snogerup Linse.

- Lefkowitz och Kobilka har tillsammans lyckats ta reda på hur de är uppbyggda. De har visat att de är en familj som reagerar på samma sätt.

- Det går att ta fram läkemedel utan den här kunskapen. Genom att testa och misslyckas och sedan testa igen. Men nu vet vi exakt hur många av de här receptorerna ser ut och vilka ämnen de binder.

- Nu kan vi skräddarsy läkemedel. Vi behöver inte chansa längre, säger hon.

Forskare har länge vetat att hormoner som adrenalin har starka effekter - och de misstänkte att cellerna hade något slags mottagare för hormonernas signaler. Men först när Robert Lefkowitz på 1960-talet började forska med hjälp av radioaktivitet hittades lösningen. Hans lärjunge och medarbetare Brian Kobilka upptäckte sedan på 1980-talet att receptorerna utgör en "familj" som uppträder på samma sätt.

- Cellerna i kroppen har ett eget membran, skal. Det är viktigt att skalet kan uppfatta sin omgivning. Cellerna måste kunna svara på vad som händer utanför, om något ändrar sig, säger Sven Lidin, kemiprofessor i Lund och ordförande i Nobelkommittén.

- På skalet sitter mottagare som skickar signaler från utsidan av cellen till insidan. De för kommunikation över gränsen. Det här är funktioner som är helt avgörande för alla fysiologiska reaktioner i kroppen. Alla hormonsignaler i kroppen har som mål att nå fram till receptorerna.

- När något går fel i kroppen är ofta de här receptorerna inblandade. Därför har 50 procent av alla läkemedel som mål att gå på dem.

- Att veta hur de ser ut och hur de fungerar kan ge oss verktyg för att tillverka bättre mediciner med färre sidoeffekter, säger han.

Forskare över hela världen hyllar de båda kemipristagarna. Nobelkommittén använder till och med ordet "mästerverk" när den beskriver deras arbete.

- Priset är ett fantastiskt erkännande av att de hjälpt oss att ytterligare förstå de intrikata detaljerna i våra kroppars biokemiska system, säger Bassam Shakhasiri, ordförande i Amerikanska kemiska sällskapet, till AP.

- De har båda gett stora bidrag till vår förståelse av hälsa och sjukdom. Det kommer att hjälpa oss en hel del att utveckla nya läkemedel för att bekämpa sjukdomar, säger han.

Professor David Phillips, tidigare ord­förande i brittiska Kungliga kemisällskapet, är lika entusiastisk. Han säger till Guardian att deras upptäckter är av "stor vikt för människans hälsa".

Han förklarar att G-proteinkopplade receptorer är av livsavgörande betydelse och att de båda pristagarna var de första som kunde isolera dem och beskriva vad de känner av.

- De känner av ljus, smak, lukt och adrenalin, vilket naturligtvis är mycket viktigt eftersom adrenalinet är det som får dina hjärtslag att öka, din puls att öka och ditt blodtryck att öka. Det är den flyktreaktionen alla djur får, säger David Phillips till Guardian.

- Histamin känns av på det sättet och det är viktigt för allergi. Dopamin på samma sätt och det är används till ­exempel för att behandla parkinson.

- Också serotonin som påverkar hur vi känner av ljus och mörker och därmed påverkar kroppen. Så det är sant att hälften av alla mediciner uppnår sin effekt genom G-proteinkopplade receptorer, säger han.

Robert Lefkowitz understryker själv receptorernas betydelse.

- De fungerar som en port till cellen. Som resultat av detta är de avgörande för at reglera nästan alla mänskliga fysiologiska processer, sa han via telefon från USA på presskonferensen i Stockholm när pristagarna presenterades i går

Båda pristagarna är som traditionen bjuder klädsamt överraskade över att ha till­delats forskarvärldens mest ansedda pris.

Lefkowitz förklarar att han inte hade "en susning" om att han var kandidat till Nobelpriset. Han säger att han sov djupt när Nobelkommittén ringde och att han inte hörde signalen eftersom han sov med öronproppar.

Hans fru tog luren och knuffade till honom med armbågen.

- Hon sa: "Det är ett samtal till dig från Stockholm". Jag visste att de inte ringde för att fråga om vädret i Durham, säger Lefkowitz till AP.

Kobilka berättar att han svarade först när Nobelkommittén hade ringt två gånger mitt i natten. Då fick han tala med fem medlemmar av kommittén.

- De skickade runt luren mellan sig och gratulerade mig. Jag förmodar att de gör så för att du ska tro på dem, säger han till AP.

- Om en person ringer kan det vara ett skämt. Men när fem personer med övertygande svensk accent ringer är det inte ett skämt.

- Jag är fortfarande helt förvånad. Vetenskapsakademien ringde för bara en halvtimme sen och väckte mig, säger en märkbart tagen Kobilka när TT når honom på telefon strax efter tillkännagivandet.

Också personkemin mellan de båda pristagarna verkar vara utmärkt. De samtalade på Skype i går för att gratulera varandra - och de brukar tala via Skype ganska ofta eftersom de befinner sig långt från varandra. Lefkowitz är verksam i Durham i Nord-Carolina och Kobilka i Stanford i Kalifornien.

Båda är läkare i grunden, men får ändå Nobelpriset i kemi. Det understryker att de traditionella gränserna mellan ämnesområdena luckras upp. Brian Kobilka Foto: Reuters

- Det finns inga skarpa gränser längre. För mig hade det varit lika naturligt om de hade fått medicin­priset. Men det här är bra vetenskap som faller inom vårt område, säger professor Sven Lidin.

- Uppdelningen som gjordes en gång blir allt mindre aktuell. Den upprätthålls av praktiska skäl. Kunskapsmängden är så stor, då hjälper det att man har struktur när man är nybörjare, säger han.