I Tyskland och Schweiz heter de Piratpartei. I Polen: Partia Piratóv. I Finland kallar de sig Piraattipuolue, av kritikerna även omtalat som "tjuvarnas parti".
- Vanligt folk har inte riktigt koll på oss än. De har hört namnet, men de har nog inte förstått att vi är ett riktigt parti, säger vice ordföranden Harri Kivistö. Han är 28 år, studerar engelska vid universitetet i Tammerfors och hävdar bestämt att han inte är en "datanörd". Han berättar att Rick Falkvinge, som leder svenska Piratpartiet, deltog i mötet då den finska motsvarigheten bildades för drygt ett år sedan.
- Han gav oss goda råd. Vi har lärt oss mycket av svenskarnas argumentation, men vi försöker också undvika att göra om deras misstag, säger Harri Kivistö.
- De har tvingats lägga ner mycket kraft på att informera allmänheten. Och det har blivit en hel del missförstånd i de svenska medierna.

När Piratpartiet fick 7,1 procent av rösterna i svenska Europavalet gav det nytt bränsle åt den internationella piratrörelsen.
- Våra medlemmar fick självförtroende, säger Harri Kivistö. Vi kände att vi kan göra samma sak. Europas största piratparti, sett till antalet sympatisörer, är egentligen det
tyska. Men eftersom Tyskland har 82 miljoner invånare räckte det bara till 0,9
procent av rösterna i Europavalet - långt ifrån en plats i parlamentet.
Yngst i piratfamiljen är det schweiziska partiet, som bildades så sent som i lördags och som ännu inte hunnit registreras. Totalt finns 31 piratpartier runt om i världen, varav sju är registrerade. De har en sak gemensamt: partiprogrammet är i princip identiskt med deras svenska förebild. Det samma gäller logotypen.
- När det bildas ett nytt parti brukar de ta kontakt med oss, säger Piratpartiets partisekretare Mårten Fjällström och tillägger:
- Det är naturligtvis fritt fram att kopiera.

När Christian Engström anländer till Europaparlamentet i Strasbourg för första gången möts han av ett tv-team från CNN. Reportern frågar om den nyblivne ledamoten har något att säga till Hollywooddirektörerna som är oroliga för fildelningens effekter för
filmbranschen.
- Väx upp eller ägna er åt något annat, svarar Engström.
Ett franskt tv-team, en holländsk radioreporter och utsända från ett antal svenska medier övervakar intervjun. Engströms medarbetare Erik Josefsson - som kallar sig "aktivist" i integritetsfrågor - betraktar uppståndelsen med blandade känslor.
- Jag är en sakfrågekille. Jag vill att det ska vara analysen som står i centrum för uppmärksamheten, inte om en parlamentariker är snygg eller speciell.

Men Christian Engström börjar bli van. Vid ankomsten till Strasbourg dagen innan möttes han av ett liknande medieintresse. Han checkade in på hotellet tre gånger. Först för att en svensk pressfotograf skulle få en bra bild. Sedan två gånger till för att ett tv-team skulle få något att filma.
- Det är jätteroligt att känna sig som en rockstjärna, men det varar bara i 15
minuter, sa han.
Han erkände att han hade "lite dålig pejl" på vad som förväntas av honom under de första dagarna som Europaparlamentariker. Enligt programmet var dagarna i Strasbourg fulla av möten från morgon till kväll, men Engström sa:
- Jag kan inte tänka mig att man måste vara med på allt. Det kanske räcker att man går in och trycker på en knapp när det är omröstning? De ska bland annat utse talman. Jag kan inte tänka mig något tråkigare.

Nu är det tisdag morgon och på parlamentets stora innergård vandrar Christian Engström nu fram och tillbaka för att CNN ska få fina bilder.
- Du känner dig som en filmstjärna nu, va? ropar reportern Marco Woldt.
Sedan är det dags att göra entré i Europaparlamentet för första gången, som en av 736 ledamöter. Efter en period av förhandlingar har Piratpartiet tagit plats i den gröna gruppen.
- Det är redan mycket på gång, säger Christian Engström. Det kommer att skapas en grupp inom de gröna som ska hålla på med internetfrågor. Tanken är att först samla gröna parlamentariker och sedan samla ihop goda krafter från andra
grupper. Det känns jättebra. Alla är inte lika övertygade om piratens möjligheter att göra avtryck. Socialdemokratiska EU-kritikern Anna Heed, som kryssades in för fem år sedan, säger:
- Engström får det svårt. Det beror på hur han är som person, om han kan sätta
sin prägel på arbetet i gruppen. Men för att lyckas med det krävs att man är
någon, till exempel att man varit minister. Här är han ingen.

Enligt Magnus Blomgren, professor i statsvetenskap vid Umeå universitet och
expert på EU-frågor, har Piratpartiet två vägar att välja mellan i EU-arbetet.
- Antingen kan de agera som ett renodlat plakatparti, skrika jävligt högt och köra sitt race. Det är den enkla vägen.
- Eller så kan de försöka bilda en bas för vissa av sina idéer. Det är svårare, för då måste de spela spelet och bli en del av etablissemanget.
Det låter som ett stort steg för ett parti som hittills byggt sin identitet på
att det står utanför etablissemanget?
- Ja, det tror jag. Miljöpartiet har ju kämpat med samma sak i 20 år. Det de vunnit röster på är att vara motvals. Att då skifta, och göra något konstruktivt tillsammans med de etablerade, innebär en svår balansgång.

Även Christian Engström jämför Piratpartiet med Miljöpartiet, fast från ett
annat perspektiv. Han talar om hur piratrörelsen sprider sig i Europa. Om partivännerna i Finland, Tyskland, Polen och Schweiz. Och även andra länder, där de ännu inte
hunnit bilda partier.
- Jag ser jättemånga paralleller till den gröna rörelsen på 70- och 80-talet.
Den började i Tyskland och spred sig - eller, snarare, dök upp underifrån i en
massa andra länder. Precis som piratrörelsen gör.
- Och precis som vi tillförde de politiken något helt nytt. De var varken höger
eller vänster, utan en ny dimension. Statsvetaren Magnus Blomgren köper inte jämförelsen med den gröna rörelsen. Visst, säger han, likheter finns. Men viktigare är allt som skiljer.
- Största skillnaden är den typ av frågor som de lyfter fram. Det finns en svagare politisk motsättning i de frågor som Piratpartiet driver än kring miljöfrågor. När Miljöpartiet kom fram handlade det om kärnkraft och om giftig rök som vällde ut från skorstenar - det fanns ett helt annat folkligt engagemang där.

I Tammerfors talar Harri Kivistö ändå om de europeiska piraterna som "en betydande politisk rörelse". Med 1,5 år kvar till nästa finska parlamentsval planerar Kivistö och hans kamrater för hur de ska mobilisera styrkorna. Målet är att erövra ett mandat - "minst". Något han anser vara "fulltrealistiskt", med hänvisning till att det exempelvis räcker med 2,5 procent av rösterna i Helsingfors valdistrikt för att få ett mandat.
I Sverige har Piratpartiet fått draghjälp av uppmärksamheten kring FRA, Ipred och Pirate Bay. I Finland har man haft liknande debatter, om än i något mindre skala. Även i stora länder som Tyskland och Frankrike har debatten rasat kring hur samhället ska förhålla sig till Internet, exempelvis i frågor som rör upphovsrätt och personlig integritet.
- Det är uppenbart att den här debatten finns lite överallt, säger Magnus
Blomgren.
- Helt omöjligt är det inte att piratrörelsen lyckas växa och få politiskt inflytande, men i så fall krävs det ett antal personer med pengar, renommé och jävlar anamma. Och återigen: det tog miljörörelsen 25 år att komma in på planen - detta under en tidsperiod då miljön har varit den allra mest brännande frågan i samhällsdebatten.