Hjälparbetaren, reportern, författaren och debattören hann bli 91 år när hon i torsdags, efter en längre tids sjukdom, somnade in i Cambridge, med sin dotter vid sin sida.

Vilka historier hon skrev!

Vilken historia hon var!

- Hon var en av... jag tror inte det fanns någon som henne, sa författaren Blake Morrison till BBC när nyheten blev känd.

- Hon ville alltid förstå mer, gräva djupare.

I historieböckerna kommer den Österrikefödda Gitta Sereny att beskrivas som skribenten som försökte sig på att förstå och förklara ondskan. Eller kanske snarare envist och effektivt hävdade att inte ens de mest ofattbara brott begås av människor som är födda onda.

Att ondska inte är en särskild egenskap som en människa bär på.

- Gitta menade att vi inte kan veta vad vi själva kan komma att göra i en extrem situation. Därför kunde man inte ens säga att Franz Stangl, kommendanten i Treblinka och Sobibor, var omänsklig, säger publicisten Arne Ruth, som lärde känna Gitta Sereny väl efter deras första kontakt 1979.

Tesen om "ondskan" innebär i förlängningen att alla kan eller bör kunna åter­föras till ett normalt liv:

- Så såg Gitta på Franz Stangl också. Han var en människa som inte kunde eller skulle skjutas ut ur mänskligheten, säger Arne Ruth.

Han träffade henne första gången i London då han, som kulturchef på Expressen, ville ha henne med i en då het debatt om förintelseförnekaren Robert Faurisson.

- Vi fick en sådan kontakt, hon, jag och hennes man Don (Honeyman, amerikanske krigsfotografen som tog den klassiska Che Guevara-posterbilden 1968), så jag fick bo hemma hos dem när jag då och då besökte London, berättar Ruth, som var med och delade ut Stig Dagerman-priset till henne 2002.

Senaste kontakten hade de för två år sedan och Arne Ruth över­väger att delta i begravningen, beroende på hur Serenys barn ställer sig (maken Don avled för två år sedan).

Författaren Björn Ranelid var den som fick överlämna Dagermanpriset till Sereny vid ceremonin på Laxön vid Älvkarleby.

- Jag ska inte säga att jag kände henne, men jag beundrade henne som människa. Så oerhört klok och vis, och en gudabenådad skribent och lyhörd och anspråklös. Jag var ju helt okänd för henne, hon upp­buren på världsscenen, men hon brydde sig, säger Ranelid.

Många har funderat över hur Gitta Serenys egen uppväxt - mamman en skådespelare hon hade dålig kontakt med, pappan död vid två års ålder - och hennes eget liv påverkade henne att som vuxen journalist vilja undersöka de allra mörkaste sidorna hos människan; djupintervjuerna med och böckerna om Franz Stangl, den ende överlevande koncentrationslägerkommendanten som 1970 dömdes för folkmord på 900 000 judar, med Albert Speer, Hitlers favoritvän och rustningsminister, som hon frågade ut så intensivt att han - för första gången - erkände att han redan 1943 fick kännedom om Hitlers beslut om Förintelsen, med Mary Bell, som tio år gammal tog livet av fyraårige Martin Brown, och året efter dödade treårige Brian Howe.

Uppmärksammad blev hon också för texter som försökte förstå och beskriva vilket helvete tvåårige James Bulgers mördare, tioåringarna Robert Thomson och Jon Venables, haft innan de chockade England med sitt dåd 1993.

Det kom att storma som mest om henne i de brittiska tabloiderna efter hennes andra bok om Mary Bell, som utkom 1998. Den byggde på intervjuer med Bell efter att denna dotter till en prostituerad blivit vuxen, lämnat fängelset, bytt namn och fått en egen dotter.

När det avslöjades att Gitta Sereny betalat Mary Bell 50 000 pund gick drevet, Bells nya identitet grävdes fram och Sereny anklagades för att ha ställt till det för Bells dotter och rivit upp såren hos Bells mordoffers anhöriga.

- Den boken blev viktig för Gitta, säger Arne Ruth.

- Då var Mary Bell vuxen och kunde reflektera över sin barndom. Och Gitta kunde skriva om det barbariska system där barn hålls ansvariga juridiskt. Att hon valde att dela honoraret för boken med Mary Bell kan jag inte tycka var fel.

I diskussionen om empatibrist hos unga, och varför den kan uppstå, ser Arne Ruth en direkt koppling mellan Mary Bell och Anders Behring Breivik.

- Jag har läst hela Breiviks manifest och jag tycker det framgår att det även i hans fall just handlar om bristen på empati.

Boken "Albert Speer och sanningen" kanske kan sägas vara Gitta Serenys största scoop när hon alltså fick Speer, efter veckor av intervjuer, att erkänna att han kände till planerna på Förintelsen av judarna.

Men hon har också anklagats för att skriva för förlåtande, för att kanske ändå på något sätt beundra nazisterna.

Och för att hon kanske kom att charmas av den stiliga Speer.

Första kontakten fick de genom att Albert Speer skrev brev till henne sedan han läst att hon menat att David Irving hade fel när han hävdade att Hitler aldrig hade fattat något beslut om judeutrotningen.

Hon berättade om mötena med Speer i en intervju med Caspar Opitz i Dagens Nyheter 2006.

- Han var en enastående personlighet, spirituell och passionerad. Vår vänskap byggde barriärer för mitt arbete, ibland gjorde det mig svimfärdig att veta att jag hade tillgång till honom och hans unika historia. Halva världen tycktes dessutom tro att han och jag hade ett förhållande.

Den teorin dödade hon effektivt:

- Under arbetet med boken bodde jag ett tag hemma hos dem i Alperna. Hustrun var sjuk och han gick omkring i flera dagar och ojade sig, orolig som ett barn. Till slut frågade jag honom varför han inte satte sig hos henne och strök hennes panna i stället. Han ryggade tillbaka och blev helt förskräckt. Jag har aldrig mött en människa som fysisk kontakt varit så farlig för.

Annat var det med kommendant Stangl:

- Det som fick honom att överleva i fängelset var längtan efter att åter få ha sex med sin fru. Han talade om det hela tiden, tänkte på det dag och natt. Frun var inte särskilt ädel, men en sak hon absolut inte kunde tänka sig när hon visste vad han hade gjort var att ha sex med honom. Jag såg själv det brev hon skrev till honom om det, och 19 timmar efter att jag intervjuat honom färdigt dog han i en hjärtattack i sin cell. Jag är övertygad om att det där brevet hade en del i det.

Gitta Sereny dog alltså som änka men efterlämnar dottern Mandy som bor i London, sonen Christopher som bor i USA, två barnbarn och ett barnbarnsbarn.

Men framför allt efterlämnar hon journalistik i en klass för sig.

Rättelse: I en tidigare version fick Franz Stangl fel förnamn.