Medan liberaler runt om i USA försöker att marginalisera den nya rörelsen som ett gäng politiskt okunniga fåntrattar har missnöjesfraktionen växt och spås nu kunna bli en politisk kraft i USA.
Det här med ”Boston Tea Party” är en enkel jämförelse med historien om hur kolonin i Massachusetts gjorde uppror mot att betala skatt till den brittiska regeringen eftersom de inte hade någon representant i statsledningen.
På samma sätt känner den nykläckta amerikanska Tea Party-rörelsen att de saknar förståelse i den demokratiskt starka kongressen, för att inte tala om i Vita Huset.
President Barack Obama har blivit en symbol för allt den nya rörelsen ser som misslyckande i dagens USA.
Den typiska Tea Party-anhängaren är inte nödvändigtvis politisk och kan helt sakna intresse när det kommer till sakfrågor. Istället är han eller hon engagerade i policyfrågor, övergripande grepp om samhället och de åberopar vid varje chans konstitutionens tionde tillägg; Stycket om folkets rättigheter.
I den begräsas federalismen och understryker mer eller mindre att regeringens makt inte får inkräkta på mindre regeringar och därigenom folkets frihet.
Och det är just det som är syftet, hävdar anhängarna; Rörelsen kommer inte med några alternativ eller har en egen egentlig ledare de vill lyfta fram istället. Tea Partyt vill belysa sina policyfrågor och stödja vem som än visar samma missnöje som dem.
Enkelt och lite typiskt rent historiskt menar liberaler; När tiderna är sämre uppstår gärna missnöjeskoalitioner, inte alltid politiskt förankrade, men som vill ge sig in i den offentliga debatten.
Ibland med högljudda deltagare som är långt ut i den extrema politiska periferin rent fundamentalt.
Så även i det här fallet. Ord som ”konservatism” och ”kristna värderingar” är ledord i Tea Party-rörelsen.

En av de första Tea Party-protesterna ägde rum redan mot slutet av 2007 när bankerna Fannie Mae och Freddie Mac först pratade om att krispaket kunde behövas.
Sedan dess har fenomenet växt och Tea Party-plakat blivit allt mer frekvent förekommande.
Inget vet egentligen hur många som erkänner sig till rörelsen, men baserat på protesternas storlekar spekuleras det om omkring 250 000 personer.
Stödet till General Motors, försäkringsbolaget AIG och den pågående sjukvårdsreformen är tre källor till ilska som alla härstammar ur samma kärnpolicyfråga som Tea Party-rörelsen emotsätter sig med eftertryck. Krispaketen är vad de kallar slöseri och svek mot framtida generationer.
Fundamentalt framkommer det också tydligt att rörelsens anhängare känner sig hotade av den liberala elitism som i synnerhet president Obama upplevs stå för.
Sarah Palin satte ord på det under helgens Tea Party-konvent i Nashville när hon sa ”för att vinna kriget behöver vi en ledare, inte en juridikprofessor som står i en talarstol”.

Att Obama är utbildad på Harvard och uttrycker sig intellektuellt ses som en taktik att fördumma folket. Anhängare hävdar att presidenten försöker vilseleda befolkningen i sina beskrivningar om hur avancerat det är att rädda ett land från en recession.
När missnöjet mot det här växte hittade de lösa grupperna runt om i USA sitt forum på nätet. De använde grupper i Facebook och Myspace
för att finna andra likasinnade och insåg tillslut att de inte var ensamma med sin olust och sin fruktan över att deras land kommit att styras av en ”för stor regering” som hotar
friheten.
På sitt första egna konvent i Nashville den gångna helgen möttes 600 Tea Party-anhängare från hela landet för att dela med sig av strategier om hur de kan utnyttja sin nyvunna ställning i samhället, i synnerhet i det kommande senatorsvalet i höst.
– Vi är folk som har förstått att något är fel i det här landet och vi vill ändra det. Kärnfrågan är att vi förlorar vår individuella frihet, sa den nyligen politiskt engagerade Dan Garner, 40, som deltog i konventet, enligt New York Times.

Det första stora beviset på rörelsens inflytande är delstatens Massachusetts val av republikanen Scott Brown som ersättare till demokraten Ted Kennedy
i senaten efter att denne gick bort.
Browns namn kom att nämnas under ett konferenssamtal, har Tea Party-
anhängaren Bill Hennessy berättat för Newsweek. Den Bostonbaserade
Tea Party-aktivisten Brad Marson sökte egentligen inget stöd för Brown
i samtalet, men bad sina allierade att göra alla de kände uppmärksamma på att ett race förekom om att ta över Ted Kennedys stol.
Det gjorde Bill Hennessy och fler med honom och helt plötsligt hade Browns kandidatur blivit ett nationellt ämne för bloggare, bland tweets och på olika forum. Nära 100 miljoner kronor – sju miljoner per dag de sista dagarna – samlades in till hans kampanj och lyfte honom på så vis till en för Tea Partyt gränssprängande seger.
De konservativa hade svarat med samma medel som de liberala använde för att främja Barack Obamas race till president 2008.

Frågan är förstås vad som är framtiden i en så pass löst sammansluten organisation som Tea Party-rörelsen är.
Hela deras rörelse är baserad på en decentraliserad ledning och den generella uppfattningen är att de inte ska forma ett tredje parti utan fort-
sätta på den inslagna linjen och lyfta fram individuella kandidater på alla politiska nivåer som ställer upp med en agenda i linje med deras.
– Vi har en sund misstro mot politiker, vi tenderar att tro på våra vänner
i Tea Party-organisationen. Vi är som grannar som pratar över staketet, sa Bill Hennessy.
Men experter tror att det kan vara svårt att motstå makten av att vara en riktig politisk spelare nu när framgången demonstrerats på riktigt. Och i och med Sarah Palins succéartade tal i Nashville står hon just
nu som rörelsens okrönta drottning, med bara ena benet kvar i det republikanska partiet.
Ett annat problem med att ha en stor löst styrd organisation där de riktade insatserna, likt dem i fallet Scott Brown, blir synnerligen oberäkneliga – vem vet hur nätverkat kommer att reagera?
Och 2012, om framgångarna fortsätter: Kommer de att nöja sig utan en egen kandidat till den viktigaste posten i landet?

Å andra sidan, att vara ”anti” funkar måhända initialt, men i längden är det inte hållbart, menar experter. Skulle ekonomin dessutom vända tvärt pulveriseras hela grunden till rörelsens legitimitet i de stora policyfrågorna.
Det finns, med det i bakhuvudet, en stor chans att de missnöjda väljarna hittar tillbaka till sina republikanska, och vissa fall demokratiska, folkvalda och att Tea Party-rörelsen försvinner lika snabbt som den dök upp.