Exakt vilka områden Jan Eliasson som vice generalsekreterare skulle få ansvar för inom FN-högkvarteret i New York har varit okänt fram till det stora så kallade town hall-mötet som Ban Ki-Moon hade kallat personalen till.

Ny i chefsgruppen i går var ju också den högt ansedde amerikanske diplomaten Jeffrey Feltman, expert på Mellanöstern.

Jan Eliassons företrädare, Asha-Rose Migiro, hade haft ansvaret för utvecklingsfrågorna. Men svensken får utöver den delen, som rör hälsovård, skola och tillgång till mat, också de tunga så kallade politiska frågorna.

Kort sagt: FN:s krishantering.

- Det rör allt som har med krig och fred att göra. Och vi har ju verkligen inte bara Syrienfrågan på bordet. Vi har krigföring mellan Sudan och Sydsudan, vi har bekymmer i Kongo. Det som sker i Mali just nu är ju fruktansvärt.

Eliasson syftar på förstörelsen av världsarvet i staden Timbuktu där muslimska extremister inom en grupp som kallar sig Ansar Dine fortsätter rasera gravar och en 600 år gammal moské.

Att svensken fått krishanteringen på sin lott är förstås inte oväntat. Det är ju där han har lång erfarenhet, allt från Iran-Irak-medlingen på 80-talet till krisen i Darfur.

Men utnämningen kan också ses som att Ban Ki-Moon förstått att han själv inte riktigt når fram på de områdena. Som Expressen konstaterade i söndags är det svårt att få riktigt gehör som FN:s ansikte om man inte har USA:s förtroende. Amerikanerna står för 22 procent av FN:s budget och vill ha värde för pengen. Och Eliasson har alltsedan han blev Sveriges ambassadör i Washington år 2000 haft Vita husets öra.

Det amerikanska språket och de kulturella koderna lärde han sig långt dessförinnan, när han var utbytesstudent på 50-talet och bodde hemma hos en borgmästare i Indiana.

Och som medlem i tunga Atlantic Council har Eliasson kunnat skaffa relationer till en rad tunga amerikanska politiker, både på republikanska och demokratiska sidan, inte minst förra utrikesministern Condoleezza Rice.

Säkerhetsrådet är FN:s hjärta och där kommer Jan Eliasson att delta när Ban Ki-Moon själv inte kan.

Just i Syrienfrågan är förre generalsekreteraren Kofi Annan FN:s sändebud. Annan, som är nära personlig vän med svensken genom att hustrun Nane Lagergren var klasskamrat med Eliassons hustru Kerstin, kommer att rapportera både till Ban och Eliasson.

Hans första resa i nya uppdraget blir till Addis Abeba i Etiopien 12 juli. Han ska delta i Afrikanska unionens möte.

- Jag ska hålla tal och träffa en rad viktiga personer apropå de kriser som vi ser i Afrika just nu. Men jag vill också komma ut på fältet och titta mig omkring.

I Addis Abeba sitter journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson fängslade.

- Jag är förstås medveten om det men där är det svenska regeringen som ansvarar för den diplomatin.

Många svenskar har haft och har viktiga FN-uppdrag genom åren men när Jan Eliasson klockan 16 i går, svensk tid, svor FN-eden med höjd högerhand framför Ban Ki-Moon har nog ingen haft lika stora förväntningar på sig sedan Dag Hammarskjölds dagar.

Bakom lager av dörrar, säkerhetspersonal och livvakter i det som kallas North Lawn Building högläste Eliasson ur den ed han nog kan utantill efter alla år, där han lovar att inte ta instruktioner från någon enskild regering.

- Jo, jag känner förväntningstrycket. Men jag känner mig också hedrad och riktigt glad!

Det senare syntes.

Runt omkring i konferensrummet fanns de flesta av FN:s tio undergeneralsekreterare, liksom Susana Malcorra, stabschefen.

De allra flesta ansiktena var redan kända för Eliasson, så det blev rena "hej vad kul ses igen"-kalaset.

Synen var fascinerande:

En hälsning på franska, "åh, vi möttes i Sudan!", "hej, härligt att se dig igen!", "december 2005, va?", "hej, hur är det med dig nu?" - ungefär så lät det när "arbetarsonen från Kålltorp", som han brukar omskrivas, hälsade sig runt i rummet.

- Jag kan inte tänka mig en mer lämpad person för uppdraget, sammanfattade Ban Ki-Moon och nämnde särskilt Eliassons insatser 2005 för att avskaffa den omstridda människorättskommissionen.

När svensken tackade för förtroendet passade det sociala geniet på att dra en anekdot om hur de två lärt känna varandra och att de har en särskild rutin varje nyårsdag: Eliasson ringer och önskar gott nytt år, detta allt sedan Ban trädde till 2007.

Antalet historier om Jan Eliassons bravader är svårräknade. De allra flesta av den beundrande sorten. En och annan om mindre entusiasm för frågor om budgetar och administration. Till exempel fick han äran för att Sverige 1996 valdes in i säkerhetsrådet efter att själv ha träffat 80 länders delegationer.

På den tiden var Eliasson nummer två på UD och Expressen skrev: "Eliasson är så mycket diplomat att inte ens Lena Hjelm-Wallén (utrikesminister då) kommer att upptäcka vad som händer".

Även New York Times har noterat hans sociala begåvning och skrivit om hur hemtam han är när den ekonomiska, politiska och kulturella eliten vimlar i Georgetown i Washington eller på Park Avenue i New York.

Andra internationella medier som noterat honom är Diplomatic World Bulletin som 1989 utsåg honom till "årets diplomat" bland västländerna.

Claes Lönegård påminner i ett färgstarkt porträtt av Eliasson i tidskriften Fokus att denne ju faktiskt fanns med på korta kandidatlistan till att bli högste FN-chef efter peruanen Javier Pérez de Cuéllar.

Då skrev Washington Post:

"Eliasson anses av många vara den mest begåvade av de neutrala ländernas FN-ambassadörer och hans namn leder gärna till jämförelser med Dag Hammarskjöld, som vi minns var den senaste riktigt starke generalsekreteraren".

Men jobbet gick den gången till egyptiern Boutros Boutros-Ghali. Det var Afrikas tur.

Nu, sex år efter den normala folkpensionsåldern, står Eliasson där åter i blixtljuset, med FN-stadgan i vänster kavajficka och numren på alla viktiga resolutioner i säkerhetsrådet redo att rabblas så fort han blir väckt.

- Jag tror ju så mycket på FN, fortfarande. Ja, visst, det blir betungande. Vi lever i en tuff tid. Men kan vi få folk att inse att FN även är till för de enskilda nationernas bästa och dessutom lyckas arbeta prestigelöst inom FN, så kan vi åstadkomma något.

Hur långt uppdraget som andreman i FN blir är inte helt bestämt. "Ett till två år" är vad som gäller här och nu, men det kan förlängas. Ban Ki-Moon är kvar till hösten 2015.

Exakt hur mycket Eliasson kommer att tjäna vill han inte säga, "jag vet faktiskt inte". Men det torde vara omkring 200 000 dollar per år, 1,4 miljoner. Samt generös kostnadsersättning.

- Jag vet i alla fall att en tredjedel av min lön går åt till att betala hyran, det känns skönt att få säga det, jag har ingen tjänstebostad som en del påstått, säger Eliasson, som just nu letar lägenhet på Manhattan.

Hustrun Kerstin ser han inte mycket av i sommar.

- Hon har mycket att göra hemma i Sverige och kommer och hälsar på framåt hösten. Men jag har äldsta dottern Anna på närmare håll, hon arbetar i Washington.

Intervjutiden över. Nu väntar Syrienmöte.