Det var klockan 14.46, fredagen den 11 mars som havsbotten cirka 70 kilometer öster om Japans nordostkust vaknade till liv. De underjordiska rörelserna var så kraftiga att Honshu, den största av Japans öar, bokstavligen flyttade sig 2,4 meter österut.
Jordskalvet mätte 9,0 på Richter- skalan. Det kraftigaste som någonsin uppmätts i Japan.
Men inget folk har förberett sig bättre inför jordbävningar än japanerna. En första varningssignal gick ut redan någon minut innan jordskalvet kändes och kort därefter ljöd tsunamivarningarna.
Japanska tv-bolaget NHK hade snart en helikopter i luften och den fångade ögonblicket någon timme senare när flodvågen sköljde in över kusten utanför stor- staden Sendai, svepte med sig husen, bilarna, tågen, allt, allt, allt.
Det var en naturkatastrof i direktsändning och vi har aldrig förr sett något liknande.
Några dagar senare vandrade jag i ruinerna av det som varit Minamisanriku. Det var inte min första natur­katastrof. Jag var bland annat på Haiti efter jordbävningen där 2010, jag upplevde New Orleans efter orkanen Katrina 2005.
Men inget kunde förbereda mig på förödelsen i de små städerna på Japans nordostkust. Minamisanriku var utraderat. Bokstavligen.
Och det är fortfarande för mig rätt ofattbart att "bara" cirka 19 000 människor dödades av flodvågen. Det kändes som om 19 000 rimligen kunde ha förlorat livet där bara i Minamisanriku.

Att dödssiffran inte blev högre är ett kvitto på den japanska beredskapen. Men ofelbar var den inte.
Och ingenstans stod det tydligare än i kärnkraftverket Fukushima Daiichi, en väldig anläggning 25 mil nordost om Tokyo. Sex reaktorer. Tre av dem var i drift på eftermiddagen den 11 mars.

Det drama som utspelade sig där timmarna och dagarna efter tsunamin kunde i värsta fall ha förverkligat premiärminister Naoto Kans mardrömsvisioner av ett övergivet Tokyo. Japanerna trodde att de tämjt kärnkraften. Gjort den säker. Så säker att "det inte finns behov av att ta en vätgasexplosion med i beräkningen", som det hette i en rapport år 2002.
Eller att på allvar reda ut vad som skulle hända om Fukushima Daiichi drabbades av ett långvarigt ström-avbrott. Det ansågs ligga bortom sannolikhetens gräns.
Men det var precis vad som hände. Flod­vågen nådde Fukushima Daiichi klockan 15.27, cirka 45 meter efter jord- skalvet. Skydds­vallen stod emot den första vågen, men den andra - som kom åtta minuter senare - var för hög.
Turbinhallarna med dieselgeneratorerna slogs ut. Två minuter efter flod-vågen försvann strömmen. Och en av arbetarna i kontrollrummet skrev något i loggen som aldrig noterats förr:
SBO - Station Blackout - Strömlöst i kärnkraftverket.
Och alla där visste vad det innebar. Utan ström som kan kyla vattnet kring bränslestavarna så skulle vattnet snart koka bort och det höganrikade uranet smälta. En härdsmälta.
Desperationen var så stor att arbetare vid kärnkraftverket samlade ihop batterier ur parkerade bilar för att hitta strömkällor. De hämtade ficklampor från omgivande hus för att få ljus.

Vi vet i dag att krisen var allvarligare än vad de japanska myndigheterna uppgav. Men ingen behövde förstås tvivla på allvaret när vätgasexplosionerna slet igenom reaktor 1, 3 och 4.
Havsvatten pumpades in och på så sätt avvärjdes katastrofen. Avkylningen pågår fortfarande. Ingen har förvisso kunnat titta in i de skadade reaktorerna och all mätutrustning slogs ut, men ledningen vid Fukushima Daiichi tror nu att kärnbränslet i reaktor ett faktiskt smälte ner, bröt igenom skyddshöljet och delvis arbetade sig ner genom det betongfundament som reaktorn är byggd på. Den processen tros dock ha avstannat. Den akuta krisen anses över.
Men ingen vet när de cirka 89 000 personer som bodde inom en radie av 20 kilometer från kärnkraftverket kan flytta tillbaka. Om de nu någonsin kan göra det.
Borgmästaren i Futaba - en av de evakuerade städerna - hoppas kunna återvända inom tre till fem år, delvis genom att bygga upp en ny stad i Futabas västra utkant. Hans motståndare i borgmästarvalet ville flytta staden till en helt annan plats i Japan.
Innan de kan återvända så måste varje hus tvättas av med högtrycksspolning, den omgivande skogen huggas ner, fem centimeter av matjorden forslas bort.
Det ställer till stora praktiska problem förstås. För vem vill exempelvis ta hand om dessa stora mängder högradioaktiv jord?

Återuppbyggnaden av de städer som förstördes av flodvågen går långsamt och har ännu inte börjat på allvar. Det var först nyligen som regeringen slog fast en budget för återuppbyggnaden.
Men hus går att bygga upp på nytt. Folk kommer att flytta tillbaka.
I byarna och städerna runt Fukushima Daiichi är byggnaderna hela, men obeboeliga för tillfället. Faran är osynlig. Det krävs dosi- metrar för att kunna mäta den strålning som inte syns, inte doftar, inte känns.
Ingen vet egentligen vad de lång-variga verkningarna kommer att bli för människorna här.
Det är en historiens grymma ironi att japanerna för andra gången i den nukleära åldern tvingas vara försöks­kaniner.
Få saker väcker sådan rädsla hos människan som radioaktiv strålning. Haveriet vid Fukushima Daiichi hade kunnat sluta riktigt illa, men det verkar ändå som om Japan klarat den värsta krisen. Och faktiskt utan att ett enda liv ännu har krävts till följd av strålningen.
Så ironiskt nog kan både kärnkraftsmotståndarna och anhängarna använda krisen för sina argument. Så har också skett.
Tyskland drog en slutsats och beslutade att stänga ner sin kärnkraft. Kina drog en annan och bygger nya kärnkraftverk. Historien får visa vem som får ångra sig.