Men det räcker inte med ett inre beslut för den som är fjättrad vid en sjukhussäng oförmögen att röra sig.
Läkaren Gunnar Hagberg vet precis vilken vanmakt som hon känner av att inte få bestämma över sitt eget liv. Hans bästa vän drabbades av en elakartad tumör för 15 år sedan. Vännen ville att Gunnar skulle hjälpa honom att dö - men han kunde inte. Han visste att han då skulle bli av med sin läkarlegitimation.
- Han törstade ihjäl sig istället. Det tog 14 dagar. Så ska det inte behöva vara.
Efter det engagerade sig Gunnar Hagberg i föreningen Rätten till en värdig död, där han i dag är ordförande.
Han är glad över debatten som uppkom efter att brevet kom in till socialstyrelsen. I raderna till myndigheten berättar kvinnan om sin önskan att få bli sövd innan hennes respirator stängs av.

Gunnar Hagberg. Foto: Mats SamuelssonFrågan om dödshjälp har diskuterats flitigt tidigare, men nu drogs den ytterligare ett steg. Diskussionen om var gränsen till dödshjälp går kom upp i ljuset.
Det är i dag lagligt att avsluta en patients behandling om det är dess önskan, men att däremot aktivt hjälpa någon att dö är inte accepterat.
Kvinnan inser själv att frågan om aktiv dödshjälp är svår:
- Jag tycker att en person som lider och inte kan bli bättre inte ska behöva bli trampad på. Men det får inte heller utnyttjas av vem som helst, reglerna måste vara hårddragna. Det ska inte gå att få hjälp till att avsluta sitt liv bara för att man har dålig ekonomi och är deprimerad. Då skulle det bli farligt, säger hon.
Hon vet att hennes egen situation bara kan bli värre. Och hon är rädd för smärtan som väntar henne.
- Det är inget som jag vill vara med om. Jag vill avsluta mitt liv så länge som jag mår någorlunda bra.

Göran Hägglund. Foto: Roger VikströmHon lider av neurofibromatos, som är en tumörsjukdom. Läkarna opererade henne när hon var sex år, men under operationen totalförlamades hon. Hon kan tala och vrida på huvudet, det är allt.
För att andas får hon hjälp av en respirator.
Tidigare har hennes tillstånd varit mycket bättre. Hon har kunnat ta sig fram med rullstol, gå i gymnasiet och vara ute på stan. Hon har tittat på basket och varit på nattklubbar.
Nu har hon så låg energi att hon väldigt sällan orkar lämna lägenheten.
- Jag vaknar, borstar tänderna och duschar. Jag talar lite skitsnack. Det är inte så mycket mer.
Hon bor i en egen bostad i Stockholm med sina katter, som hon kallar sina "bebisar". Vid sin sida har hon hela tiden två assistenter. De vakar över henne dygnet runt. På nätterna ser de till att respiratorn fungerar som den ska.
Hon har nära kontakt med sin familj. Hennes mamma och lillasyster kommer ofta på besök, likaså hennes vänner.
- Min familj håller med mig och vill hjälpa mig med detta.
Beslutet kommer inte över en dag. Men tidigare har hon inte känt lika starkt att hon vill avsluta sitt liv.

Gunnel Larsson ville dö när hon blev förlamad från bröstkorgen och nedåt. - Det här har legat och grott i bakhuvudet länge. Det har mognat fram.
I april har socialstyrelsen sagt att de ska ge henne ett besked. Hon försöker att inte tänka på det för mycket - då blir det för jobbigt.
- Jag tror att de kommer att säga nej. Då måste man väl bara köra på.
På sin sida har hon bland annat ALS-sjuke Lars Olov Hammergård. Han vet att han inom en snar framtid själv kommer att vilja avsluta sitt liv.
För över fyra år sedan fick han beskedet om sjukdomen och han visste att han aldrig skulle kunna bli frisk.
- Jag har inte övervägt att åka till Schweiz. Jag löser det på annat sätt. Det är planerat och klart för min del. Jag tänker inte bli ett kolli, säger han.
Hans familj förstår honom till fullo.
- Jag har två barn och fem barnbarn. De stödjer mig till 110 procent i mitt val. De är starka och de är modiga och de vill mig allt väl - även min mamma som är 94 år gammal står bakom mig i det här.

ALS-sjuke Lars Olov Hammergård vill få hjälp att dö. På bilden sitter han tillsammans med barnbarnet Julia. Han har upprörts över det senaste fallet:
- De som är emot det här har ju så bedrövligt dåliga argument. Vi kan ju jämföra med abortfrågan där socialstyrelsen nu har gett tillstånd till att göra abort bara för att man tycker att det är fel kön på fostret. De tillåter det men lyssnar inte på sådana som mig. Det är horribelt, säger Lars Olov Hammergård.
I Sverige är det förbjudet med aktiv dödshjälp. Däremot har varje människa rätt att avsluta sin behandling.
Men flera fall hamnar i en gråzon och experter anser att reglerna är otydliga.
Anders Printz, chef för avdelningen för regler och tillsyn på socialstyrelsen, tror därför att svaret på brevet kan bli principiellt viktigt för framtiden.
- Men innan vi bestämmer oss slutgiltigt så behöver vi jobba igenom frågan grundligt. När vi får ett sådant här brev från en privatperson är det viktigt att vi inte flåsar ur oss ett svar när brevet knappt har dimpt ner hos oss.
I Holland, Luxemburg, Belgien och Schweiz tillåts aktiv dödshjälp. Det är endast Schweiz som tar emot utlänningar.
Mer än elva svenskar har åkt till Schweiz för att få hjälp att dö sedan företaget Dignitas bildades 1998.

Dignitas talesperson vill först inte tala med Expressen när vi kontaktar dem. Han vill vara helt anonym.
- Det är inte vi som hjälper dem utan de hjälper sig själva. Assisterat självmord har varit lagligt länge i Schweiz så det är ingen stor fråga här.
Talesmannen påpekar att det inte är konstigt att dödshjälp har blivit en allt mer aktuell fråga. Han nämner utvecklingen av den moderna sjukvården, att vi lever längre, den sociala förändringen i samhället där yngre inte längre vill ansvara för vården av sina äldre släktingar.
Han anser inte att dödskliniker existerar. Han väljer i stället att i första hand se på det som att de ger information till personer som behöver palliativ vård. I andra hand menar han att det handlar om självmordsprevention.

Det är inte så lätt att få hjälp med att dö som många tror, menar han.
- Det är en lång och komplicerad process som folk måste gå igenom innan de kan få hjälp. Det är inte bara att hoppa på ett flygplan till Schweiz, kliva av och säga: Hej nu är jag här och nu vill jag dö.
Pensionären Gunilla Edfeldt, 75, hade en väninna som avslutade sitt liv på Dignitas i Schweiz. Väninnan hade drabbats av lungcancer och hade kort tid kvar att leva. Hon hade bestämt sig för att inte bli ett kolli.
- Hon fick en väldigt skön död. Det tog två minuter så somnade hon in. Det var smärtfritt och vackert, säger Gunilla Edfeldt.
Gunilla, väninnans dotter och hennes brorson satt vid hennes sida när hon drack medlet som avslutade hennes liv. Innan hade en läkare frågat henne om hon var säker på sin sak.
- Vi kunde säga allt trevligt till henne som man annars bara säger över kistan. Det var ett fint sätt för oss alla att säga farväl.

Rullstolsburna Gunnel Larsson, 54, blir förskräckt när hon får höra de positiva åsikterna om dödshjälp. Hon önskar att hon skulle kunna få träffa den omdiskuterade kvinnan för att få veta mer om hennes liv.
Gunnel har nämligen själv känt att hon velat avsluta sin tid på jorden.
När hon var 17 år dök hon på för grunt vatten och bröt nacken. Sedan dess har hon varit förlamad från bröstkorgen och neråt.
Under sju års tid var hon sängliggande med svåra smärtor. Hon lämnade aldrig lägenheten, både för att hon var rädd för att människor skulle stirra på henne men också för att hjälpmedlen inte räckte till.
- Det är väldigt troligt att jag hade varit död i dag om det hade funnits dödshjälp. Men jag är så glad över att jag lever, säger hon.

Gunnel kände att hon var en belastning för sin omgivning.
- Det var tungt. Jag fick be om hjälp hela tiden.
Vändningen kom när hon fick en bår av kommunen. Äntligen kunde hon ta sig ut bland människor.
- Jag fick komma ut i solen och träffa människor. Det blev stor skillnad.
I dag är hon lycklig över att leva. Hon umgås med vänner, skriver debattartiklar, fotograferar och målar.
- Även om livet inte är som man vill varje dag måste man vara rädd om det. Jag vill vara med och leva.
Om det skulle bli lagligt med aktiv dödshjälp tror hon att det finns en stor risk att människor som man egentligen skulle kunna ha räddat dör.
- I Holland kan deprimerade människor få dödshjälp. Gränserna suddas ut och det är farligt.

Dessutom menar hon att det är svårt att sätta gränser för om en person är förmögen att bestämma om döden.
- Det finns inte någon ångerrätt. Dagen efter är det för sent, säger Gunnel.
Socialminister Göran Hägglund är också starkt emot aktiv dödshjälp.
- Sjukvårdens uppgift är att bota, lindra och trösta, har han sagt i en skriftlig kommentar.
Däremot anser han att varje patient ska ha rätt att välja om man vill avbryta sin vård. Enligt honom strider påtvingad vård mot regeringsformens förbud mot påtvingade kroppsliga ingrepp.
- Min principiella inställning är att en patient som är beslutskapabel och informerad om konsekvenserna av olika behandlingsalternativ har rätt att neka behandling eller att begära att en påbörjad behandling avslutas.

Torbjörn Tännsjö, professor i filosofi, tror att det har blivit svårare att få hjälp till att dö i livets slutskede efter att barnläkaren på Astrid Lindgrens sjukhus åtalades. Läkarna vet inte längre vad som gäller.
- De vet inte vad man har rätt att kräva som patient. Att få nåd att somna in ska inte vara olika beroende på vilken läkare som man kommer till.
Han tror att många känner en oro för att de inte ska få dö ett värdigt liv. Tidigare undersökningar har visat att över 70 procent av svenskarna är positiva till dödshjälp.
Han tror att det kan bli en ändring i lagen om bara några år.
- Jag tror att opinionen börjar svänga om dödshjälp bland läkare och politiker. Det sker en liberalisering. Många tycker att det inte ska vara förbjudet för en läkare att hjälpa till om man blir obotligt sjuk, säger han.

Han anser att även psykiskt sjuka personer ska ha rätt till att få hjälp att dö.
- Även de måste få bestämma över sitt liv. Men man måste kunna vara förmögen att ta ett eget beslut, säger Torbjörn Tännsjö.
Den omdiskuterade kvinnan har blivit oerhört glad över att höra att hon har många experter på sin sida. Det är dessutom många vanliga människor som har hört av sig till Expressen och uppmanar henne att fortsätta kämpa.
- Det känns fantastiskt skönt. Ett stort tack till dem, säger hon.
Hon har ett budskap till de som inte håller med. Till människor som dömer henne utan att veta vad hon går igenom och till politiker som ska få bestämma över hennes liv:
- De måste tänka humant. De borde försöka sätta sig in i situationen om de själva eller någon bra vän till dem drabbades av samma sak som jag har gjort.