Jacqueline "Jackie" Ferm står framför Slitz fotograf Martin Ridne i fotostudion i Stockholm. Hon har flugits upp från hemmet i Skåne på herrtidningens bekostnad.
Hon poserar i ett nästan genomskinligt nattlinne, och i bara ett lakan. På en av bilderna har hon endast ett par vita trosor på sig.
Jackie vet att hennes pappa inte kommer att gilla bilderna som just nu tas på hennes lättklädda kropp.
Det skiter hon fullständigt i. Eller snarare: det är just därför hon står där i fotostudion.
- Jag vill att han ska få smaka på sin egen medicin, att han ska skämmas lite, berättar hon för Slitz reporter.
- Det här är min hämnd.
Beteendevetaren Johnny Modigh tror att man som barn till en sådan frekvent brottsling - Lars-Inge Svartenbrandt har suttit i fängelse i över 40 år - har mycket sorgset inom sig.
- Man kan tänka sig att det är känslor av rotlöshet, svek, bedrägeri. Att hon inte har fått den kontakt, tröst, stöd och vägledning som normalt sker via pappor. Dåkan det uppkomma behov av att hämnas.
Johnny Modigh menar att det är vanligt att barn till människor som figurerar ofta i massmedia använder samma kanaler för att nå ut.
- Det kan bli ett sätt att ropa på pappa, att säga "Jag finns! Se mig! Titta jag är i tidningen!"
- Om man backar tillbaka 30-40 år var det väldigt ovanligt att man tittade närmare på far-dotter-relationen. Det är mycket vanligare nu i 2000-talets mer jämlika samhälle.
Johnny Modig menar att mamman tidigare fick skulden för att barnen mådde dåligt, eftersom det var hon som hade ansvar för fostran. Medan papporna var fria från ansvar - de hade ju annat för sig.
- Men så är det inte längre. Vi förväntar oss mer och kräver mer av fäder i dag, med all rätt. Jag tror vi kommer få se ännu mer av detta, reaktioner mot fäder i olika former.

I Slitz-intervjun säger Jackie Ferm själv att hon viker ut sig bland annat för att "jävlas med pappa".
Offentligheten är effektiv, så är det. Och Jackie Ferm är långt ifrån ensam om att använda sig av publik för att hämnas på fadern.
2006 års Big Brother-vinnare Jessica Lindgren har berättat om sina vilda tonår, då hon bland annat dömdes för ringa narkotikainnehav.
En hämnd och revolt, riktad mot en strikt uppväxt i en familj som tillhör Jehovas vittnen.
Hon klev in i Big Brother-huset mot sina föräldrars vilja, hade sex med flera killar, festade stenhårt, kastade en flaska på en medtävlare, gjorde ett graviditetstest, vann dokusåpatävlingen och köpte silikonbröst för pengarna.
Efter segern berättade hon om splittringen mellan sig och pappan:
-Sedan 16 bast har jag inte mycket kontakt med min pappa. Vi ser varandra och säger hej.
Systrarna Graaf kommer också från en djupt troende uppväxt. Hannah var bara 17 år när hon vek ut sig första gången.
- Det var förstås en revolt, har hon berättat efteråt.
Elia Psouni är legitimerad psykolog och forskar specifikt på familje- och föräldraskapspsykologi.
Hon menar att man kan särskilja två kategorier människor bland dem som använder offentligheten i arbetet med att komma vidare från en tuff uppväxt:

De som är arga och ser hämnd som enda sätt att bearbeta sitt förflutna. De plågas av sitt förflutna. Hämnden blir strategin i ett försök att uppnå en balans i erfarenheterna från uppväxten. Man bryr sig inte om konsekvenserna för andra eller sig själv.
- Då kan det hända att de använder det offentliga rummet - det är ju ett fantastiskt rum för hämnd, eller hur? Och jag kan tänka mig att det kommer att bli än mer så nu när tillgängligheten är så stor. Vill man hänga ut någon så kan man göra det utan att behöva övertyga något förlag att publicera det man har att säga.

De som försöker bearbeta sitt förflutna genom att förstå och acceptera det. Här hittar vi ofta döttrarna som skriver böcker, gör film eller producerar annan konst av sina upplevelser i barndomen.
- Men de personerna kommer sällan säga att "jag gjorde detta för att hämnas". De vill främst bearbeta, gå vidare. Sedan kan föräldrarna lida och inte gilla det de gör, och det priset får man betala.

En annan arena där revolten mot föräldrarna kan bli tydlig är politiken. Där överklassbarnen blir vänsterradikala och hippiebarnen söker efter det konservativa.
Johnny Modig har djupintervjuat flera ungdomar som kommer från överklassområden i Stockholm, som stadsdelen Östermalm, som sökt sig till extremvänstern i politiken.
- Det visade sig tydligt att den djupgående och underliggande orsaken var att man hade blivit försummad av sina föräldrar. De hade varit upptagna med att vara framgångsrika och därför inte brytt sig om barnen. Det värsta som kunde hända pappa var att dottern gick med i Vänsterpartiet eller någon mer extrem vänstergrupp - därför gjorde hon det. Det blir också en hämnd.
Och alla unga behöver gå igenom någon form av revolt, menar psykolog Elia Psouni, det är en del vår biologiska och sociala utveckling. Även där föräldrarna konsekvent har funnits där och varit närvarande på alla tänkbara sätt. Man måste ändå bryta upp, stå på egna ben.
Men där den villkorslösa kärleken saknats, där uppväxten varit präglad av alltför mycket försummelse, eller avvisande i form av hård disciplin, tar sig revolten ofta helt andra uttryck.
Barnet blir mer hänsynslöst och kan då ta till offentligheten som medel för revolten.
Man bryr sig helt enkelt inte om konsekvenserna - eftersom man inte har fått lära sig att bry sig av sina föräldrar.

Åter till den kategori av döttrar som bearbetar sina upplevelser av komplicerade fadersrelationer genom att skriva böcker.
I den mån det handlar om hämnd är den i dessa fall inlindad i en mer sofistikerad och nyanserad förpackning än exempelvis det skrikande utviket.

Cecilia von Krusenstjerna är dotter till förre Volvo-chefen PG Gyllenhammar. Hennes roman "En spricka i kristallen" väckte stor uppmärksamhet när den kom och beskrev en flickas uppväxt med svek, förtvivlan och otrohet ständigt närvarande bakom den lyckliga fasaden med gyllene kristallkronor och framgång.
- Jag växte upp bland karriärister, energiska och inspirerande människor. Men en ledsen flicka, udda och obegriplig, förmådde de inte länge se åt, berättade hon när boken släpptes.
Birgitta Holm är professor i litteraturvetenskap, och hon anser att far-dotter-relationen i litteraturen just nu är ett intressant fenomen.
- Det jag tycker att det som händer nu är att man börjar syna fadern i sömmarna. Det handlar inte längre om att vara "pappas flicka", det är inte han som behöver bekräfta mig. Jag som dotter har också rätt att tolka och berätta. Det är en förändring i maktförhållandena som sker. Dottern har en annan suveränitet i dag.

Författaren Mian Lodalen har också skrivit en bok om en far-dotter-relation. "Dårens dotter" är delvis självbiografisk och handlar om en minst sagt speciell far som både sitter i fängelse och är en karismatisk charmör, men saknar alla de där mer vanliga pappaattributen.
- Jag har haft den här boken inom mig väldigt länge. I säkert 30 år har jag tänkt att jag ska berätta om honom. Jag var bara tvungen att få den ur mig, säger Mian Lodalen.
Mian, i dag 46 år, säger också att hon är glad att hon väntade så pass länge med att skriva boken. Att det hade blivit en "hämndroman" och en mycket sämre bok om den gjorts för tio år sedan. Hon behövde den här tiden.
- Terapin och skrivandet var det som hjälpte mig att slutgiltigt gräva ner stridsyxan och se på honom på ett mer nyanserat sätt. Människor är inte rakt igenom onda eller goda. Att bli av med irritationen och gå vidare, det unnar jag varenda människa, säger Mian Lodalen.