De svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson begav sig till ett område dit utlänningar nästan aldrig kommer, för att skildra en verklighet som i princip bara dess offer känner till.
Det handlar om Ogadenprovinsen i östra Etiopien, där den etiopiska regimen anklagas för att begå massiva människorättsbrott mot den etniskt somaliska befolkningen. Sedan 80-talet har gerillan Ogadens nationella befrielsefront, ONLF, fört väpnad kamp mot vad man upplever som en ockupation av hemlandet.
Martin Schibbye och Johan Persson slog följe med dem i Somalia, korsade gränsen mot Ogaden och hamnade genast i eldstrid med etiopiska styrkor. 15 ONLF-soldater dödades, enligt Etiopiens regering, och Martin och Johan greps. Nu har de suttit fängslade i snart två månader. Förundersökningen gäller terroristbrott - ett brott där den etiopiska straffskalan sträcker sig från 15 års fängelse till dödsstraff.
Den svenska utrikesförvaltningen arbetar frenetiskt för att journalisterna ska slippa ställas inför skranket. Det sker inom ramen för så kallad tyst diplomati. I stället för att ryta till i offentligheten bearbetar man den etiopiska regimen i tysthet. I ett läge när svenskars liv och hälsa ligger i en utländsk diktaturs händer kan officiella fördömanden få ett högt pris.
Mathias Mossberg, som är ambassadör och forskare på Centrum för Mellanöstern­studier i Lund, har egen erfarenhet av att lösa liknande situationer, som när en grupp svenska ingenjörer på åttiotalet togs som gisslan efter den irakiska invasionen av Kuwait.
- I den mån man är resultatinriktad och i första hand vill lösa det konkreta fallet man har för ögonen ligger det nära till hands att man börjar med tyst diplomati för att inte framkalla låsningar, framför allt när det gäller diktaturstater, säger han.

Mathias Mossberg är inte särskilt förtjust i begreppet "tyst diplomati", utan föredrar engelskans "quiet diplomacy" som gör det tydligare att det inte handlar om att tiga, utan om att vara diskret. Och diskretion är egentligen grundläggande i all slags diplomati, påpekar han. Det som särskiljer den så kallade tysta diplomatin är graden av diskretion. I förhandlingar som sker i det fördolda är det lättare för parterna att pröva sig fram och släppa prestigen.
- Om man kan sitta och prata om saker och ting utan att vara bunden vid vad man sagt blir det i regel ett friare samtal och lättare att söka olika nya vägar.
Begreppet tyst diplomati fick sitt stora svenska genomslag på 80-talet, genom de hemliga förhandlingar dåvarande utrikesminister Sten Andersson, med hjälp av bland andra Mathias Mossberg, ordnade mellan USA och den palestinska motståndsrörelsen PLO. Att de samtalen hemlighölls berodde på att de skulle ha väckt ramaskri och avbrutits om de blivit kända för tidigt.
Det faktum att Sverige använder tyst diplomati i de pågående förhandlingarna med Etiopien följer en annan logik, enligt den norska professorn och Etiopienexperten Kjetil Tronvoll. Det är helt enkelt den enda chansen att få hem Johan och Martin, menar han. I en offentlig kraftmätning skulle Sverige inte ha något att komma med. Vi ger visserligen några hundra miljoner kronor i bistånd varje år, men Etiopiens härskare Meles Zenawi har sagt stick och brinn till betydligt större biståndsgivare än så när de haft synpunkter på vad han betraktar som landets inre angelägenheter.
- Den etiopiska regimen och Meles Zenawi har gång på gång visat sig vara den starkaste förhandlaren i många typer av diplomatiska kriser och konflikter. Han är väldigt tuff och konfrontativ och när han tagit till hårda toner har det visat sig att det internationella samfundet backat ur eller givit efter.

Sverige är också ett av få västländer som kritiserat de senaste årens negativa utveckling i Etiopien vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Detta ledde häromåret till en diplomatisk kris där Etiopien vägrade godkänna den föreslagna nya svenska ambassadören till landet. Den svenska utrikesförvaltningen är därmed inte i position att be Etiopien om en tjänst, menar Kjetil Tronvoll. Det han kan komma på som möjligen skulle kunna blidka regimen i Addis Abeba är att Sverige lovar att fortsättningsvis tiga om etiopiska demokrati- och människorättsfrågor. Sedan Norges relationer till Etiopien normaliserades för ett par år sedan, efter en diplomatisk dust, har landets protester mot etiopiskt förtryck tystnat, berättar Kjetil Tronvoll.
- De senaste åren har Norge varit helt tyst, från att ha varit den främsta kritikern av människorättsutvecklingen i Etiopien. Troligen var det en del av förhandlingspaketet. Det kan hända att detta ligger i vågskålen också för Sverige.
Så kan den tysta diplomatin påverka den officiella utrikespolitiken. Ambassadör Mathias Mossberg har dock annorlunda erfarenheter.
- Det handlar inte om att sälja ut värden och värderingar utan om att förtydliga den svenska politiken. Det gör man genom att tala om mänskliga rättigheter som en grundläggande princip i den svenska utrikespolitiken, säger Mathias Mossberg.
I situationer där svenska UD har bristande kontakter med de utländska makthavare som ska påverkas kan andra aktörer spela en nyckelroll. Tidigare utrikesministern Lena Hjelm Wallén var inblandad i fallet där ett svenskt missionärspar 1998 kidnappades i ryska Dagestan. Hon berättar att pingstkyrkans lokala kontakter hade en stor betydelse i frigivningen. På UD utreder man i dylika situationer alltid vilka organisationer som kan tänkas tillföra något, förklarar Hjelm Wallén.
- Det kan handla om enskilda organisationer som kyrkor, men även företag.

De flesta medel anses vara tillåtna när den tysta diplomatin har viktiga mål att uppnå. Expressens reporter Micke Ölander avslöjade i våras att höga svenska underrättelseofficerare reste till Libyens huvudstad Tripoli för att försöka få hjälp av landets nu av allt att döma detroniserade diktator Khadaffi. Man hoppades kunna dra nytta av hans goda relation till Eritreas diktator Isaias Afewerki, i arbetet för att frige den sedan snart tio år fängslade svenska journalisten Dawit Isaak från eritreansk fångenskap. Det lyckades inte.
Ingenting Sverige gjort under nära ett decennium av tyst diplomati har bitit på den eritreanska regimen. Tidigare socialdemokratiska riksdagskvinnan Mariam Osman Sherifay har också varit involverad i arbetet. 2005 åkte hon i största hemlighet till Eritrea för ett möte med Isaias Afewerki. Man hoppades att hennes eritreanska påbrå skulle skapa en naturlig kontaktyta. Men diktatorn slutade lyssna när samtalet kom till den hårt inlindade kärnan - Dawit Isaak. Osman Sherifay tycker ändå att tyst diplomati vid den tidpunkten var den rätta arbetsmetoden.
- På den tiden var det den vägen som var fruktbar. För mig var det viktigt att nå resultat. Läget är annorlunda nu, det har gått tio år sedan Isaak fängslades. Vi befinner oss i den elfte timmen, regimen måste helt enkelt bort.
Utrikesdepartementet fortsätter ändå på den inslagna vägen i fallet. Även tidigare utrikesministern, den högt meriterade diplomaten Jan Eliasson, tror att taktiken måste omprövas.
- I fallet Dawit Isaak har jag tyvärr kommit fram till att det inte räcker med tyst diplomati, det måste till påtryckningar både från andra aktörer och den allmänna opinionen, säger han.
Ambassadören och forskaren Mathias Mossberg tycker det är viktigt att påpeka att det inte nödvändigtvis finns ett motsatsförhållande mellan den tysta diplomatin och mer publika påtryckningar.
- Det är inte alls givet att det måste vara antingen eller. Man kan tänka sig en kombination av olika åtgärder ur verktygslådan, säger han.
Om vi inte ska få ytterligare svenska journalister som under lång tid sitter fängslade i östra Afrika är det bråttom för Utrikes­departementet att uppnå resultat i Johans och Martins fall, enligt norska professorn och Etiopienexperten Kjetil Tronvoll. Om ärendet går till rättegång är det redan för sent, tror han.
- Bevisningen är stark, om man följer etiopisk lag.