Hon vaknade av att tre kongolesiska rebeller bröt sig in huset där hon sov.
Sedan blev Lokadiya Zambalis våldtagen på golvet bredvid kroppen av sin ihjälslagna man. Lukten av blodet har etsat sig fast i hennes medvetande och är lika påtaglig för henne nu ett år senare.
Lokadiyas berättelse är bara ett bland miljoner vittnesmål av kvinnor som drabbats i krig. Genom historiens århundraden hörs skriken från torterade och våldtagna kvinnor med oförminskad styrka. Att stoppa våldet mot kvinnorna har alltid kommit långt ner på den politiska agendan - men kvinnorna har slutat skämmas och börjat berätta.
Röda korset har under maj månad drivit kampanjen "Rädda mammorna". Den avslutas med en direktsänd insamlingsgala i TV4 - på Mors dag. Kampanjen ger röst åt drabbade kvinnor runt om i världen. En av dem är Lokadiya Zambali, som egentligen har ett annat namn men använder det här av säkerhetsskäl.
Lokadiya Zambali är 60 år. Mitt i natten för ett år sedan bröt sig tre rebeller in i huset där hon sov.
– De slaktade min man. Sedan våldtog två av soldaterna mig, på golvet bredvid min makes döda kropp. Jag fick en psykologisk chock. Sedan dess, varje gång jag känner lukten av blod börjar jag att skaka.
Varje dag kommer tio nya kvinnor till Panzisjukhuset i östra Demokratiska Republiken Kongo. Sjukhuset byggdes för förlossningsvård, men har kommit att användas för vård av våldtagna kvinnor i än högre grad. Sedan starten 1999 och fram till 2008 behandlades 21 000 våldtagna kvinnor och barn här. Patienterna är mellan tre och 75 år gamla. Om förnedringen av att våldtas som äldre kvinna säger Lokadiya Zambali:
– Jag är utanför mitt huvud. Det är som en förbannelse. Jag kan inte sluta tänka på det som hände.
Våldtäkt är ett effektivt vapen och kvinnans kropp utgör stridsfältet i krig och konflikter runt om i världen i dag. WHO räknar med att en tredjedel av världens kvinnor och flickor har våldtagits eller utsatts för någon form av våld under sin livstid.
Lokadiya Zambalis historia finns i journalisten Christina Wahldéns nya bok ”Du kan glömma bort ditt eget barn” tillsammans med andra ohyggliga vittnesmål. Här berättar en mamma om sista gången hon såg sin dotter Monique:
”Soldaterna gick efter min dotter och jag visste att de skulle våldta henne. Men hon gjorde motstånd och sa att hon hellre skulle dö än vara tillsammans med dem. De skar bort hennes vänstra bröst och lade det i hennes hand. De sa: ”Vägrar du fortfarande?” Hon sa att hon hellre ville dö än att vara med dem. De skar bort hennes blygdläppar och visade dem för henne. Hon sa: ”Var snäll och döda mig.” De tog en kniv och satte den mot hennes hals och gjorde sedan ett långt vertikalt snitt ner över hennes bröstkorg och öppnade hennes kropp. Hon grät, men till slut dog hon. Hon dog med sitt bröst i handen.”
Innan berättelserna når oss färdas de runt halva jorden, ofta från mun till mun och översätts ibland från flera olika språk. Vad tappar de på vägen? Monique blev stympad och uppsprättad, hon måste skrikit något fruktansvärt. Hur många var soldaterna som höll fast henne? Tittade hon åt alla håll samtidigt i panik, eller höll hon stoiskt blicken vid sina förövare? Svajade den röda jorden under mammans fötter när hon stod ensam kvar vid sin döda dotter? Eller sprang en hel by fram i sorg, kastade de sig över den blodiga kroppen och skrek ut sin smärta? Utan detaljerna är det lätt att sluta lyssna, förstå och känna att bakom varje historia finns någons verklighet.
I verkligheten utnyttjas kvinnor systematiskt för att vinna krig. Kvinnor och flickor våldtas, inte bara av rebeller och soldater, utan också av biståndsarbetare och FN-personal. När kriget är över fortsätter och ökar det sexuella våldet i hemmen och marknaden för kvinnans kropp som vara blomstrar upp.
Christina Wahldén har gjort två resor till DR Kongo för att skriva boken på uppdrag av Röda korset:
– I Kongo bär kvinnorna upp samhället. De odlar, skördar och arbetar på fälten, de går till marknaden och sköter handeln. Det sexuella våldet mot kvinnor har ekonomiska konsekvenser för hela samhället. Samtidigt splittras den minsta kärnan, familjen. Väldigt många berättar om våldtäkter inför barnen, grannarna, och släktingarna. Ofta tvingas familjemedlemmar begå övergrepp på varandra i syfte att slå sönder familjestrukturerna. Det har konsekvenser i generationer framåt. Våldtäkt är ett effektivt sätt att slå sönder ett samhälle genom att så segrarens säd i förlorarens kvinnor.
Våldtäkt som krigshandling är inget nytt fenomen. Judiska kvinnor våldtogs av ryska soldater under pogromerna 1919. Den japanska armén gjorde kvinnor från Korea, Indonesien, Kina och Filippinerna till sexslavar under andra världskriget. Hundratusentals bengaliska kvinnor våldtogs av pakistanska soldater under inbördeskriget innan Bangladesh bildades 1971. Exemplen från konflikter runt om i världen står på lång rad. Det finns rapport efter rapport, och travar med litteratur om flickor och kvinnors utsatthet i krig. Ändå fortsätter övergreppen, med allt större styrka och omfattning. Ett stort problem är straffriheten.
– Så länge ingen straffas för övergreppen signalerar det att det inte är så farligt med sexuellt våld mot kvinnor. Det känns svårt att förmedla till en svensk publik men i till exempel Kongo finns inget fungerande rättssystem, ingen polis man kan gå till, säger Christina Wahldén.
När Yakin Ertürk, FN:s speciella rapportör om våld mot kvinnor, i boken ombeds prioritera vad hon ser som mest angeläget för att hejda våld mot kvinnor i krig hamnar juridisk rättvisa högst upp.
– Världen har inte klarat av att döma de krigsförbrytare som finns. Det internationella samfundet måste också erkänna den smärta som de drabbade utsatts för. Det är en smärta som förs över till barn och barnbarn. Att kompensera de utsatta är väldigt viktigt.
Att vi inte ser en förbättring tror Lena Ag, organisationen Kvinna till kvinnas generalsekreterare, beror på att kvinnors angelägenheter helt enkelt har låg status.
– Säkerhetspolitik är en manlig bastion. Manliga politiker och tjänstemän inom detta område ser inte hur frågor om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter hänger ihop med säkerhet i vid mening. Dessa frågor betraktas i stället ofta som ”below the belt”-frågor. Det handlar om mens och att föda barn, om sexualitet, det är äckligt! Det är synd att man inte ser kopplingen till demokrati, fred och säkerhet och har dem på sin agenda.
En viss utveckling har ändå skett inom det internationella samfundet – kvinnors rättigheter finns nu på dagordningen.
– Men både FN och EU är svaga när det gäller att omvandla orden till handling och göra verklig skillnad för kvinnor, säger Lena Ag.
För de utsatta kvinnorna i världens konflikter är samhällets stigmatisering ett högst verkligt problem, en ond cirkel som är svår att bryta. Offrens söndertrasade underliv kan göra dem inkontinenta, vilket kan leda till att kvinnan eller flickan förskjuts av sin familj för att hon ständigt luktar illa. I stora delar av världen är en kvinna som inte längre kan föda barn lika med en katastrof. Om hon smittats med hiv/aids eller någon annan sexuellt överförbar sjukdom kan det vara svårt för henne att behålla några mänskliga kontakter. Vid Panzisjukhuset i östra Kongo är doktor Deniz Mukwege ofta rädd att skicka hem patienter.
– Det gör att man ligger vaken på natten och gråter. Hon kan ha tvingats föda ett barn efter en våldtäkt, och blivit inkontinent. Samhället stigmatiserar henne. Hur ska jag som läkare förklara för henne, för den här ensamma våldtagna 13-åringen, att hon inte har någon vagina längre, att hon inte kan få fler barn?
Han berättar att det ofta är flera gärningsmän som torterar flickan eller förstör hennes könsorgan:
– De olika militära grupperna har olika tecken, olika sätt att skära eller skada kvinnor som de våldtagit. Vi på sjukhuset kan se vilken grupp som har begått övergreppet genom den ”signatur” de har lämnat efter sig. Det görs för att kvinnan ska minnas övergreppet och vem som har gjort det i resten av sitt liv.
Doktor Denis Mukwege är övertygad om att röster utifrån, från andra länder är viktiga.
– Vi kan inte vara tysta, vi måste tala om detta. Alla kan göra något. Vi måste sätta stopp för övergreppen.
