Det råder ingen brist på dem, de unga alltså. Den som studerar lite statistik i Mellanöstern finner snabbt att befolkningspyramiderna ser lite annorlunda ut än exempelvis i väst.
Inte så många i toppen på pyramiden, desto fler vid basen. I Egypten är exempelvis 61 procent av egyptierna under 30 år. I Jemen - ett annat land som skakas av protester mot en ledare som suttit för länge - är siffran enorma 74 procent.
Ofta saknar de arbete. I Egypten är 37 procent av ungdomarna i åldrarna 15-29 år utan arbete och går heller inte i skola. Det är en mycket explosiv mix.
Så det är på sätt och vis en tidsinställd bomb som tickat i arabvärlden. En bomb som nu slutligen detonerat.
Men inte på det viset som omvärlden länge fruktat. Inte på det vis som ledare som Hosni Mubarak alltid varnat för.

I Mubaraks ögon så var han den ende garanten mot de radikala islamister som annars skulle ta över. Och visst, sådana finns, men det är inte de som till slut reste sig.
Det blev i stället personer som Dina Abdallah, 17. Jag träffade henne ett par gånger på Tahrir-torget i Kairo.
En ung, gymnasieelev som lyssnar på Michael Jackson och älskar att titta på amerikanska skräckfilmer. Och som tidigare var fullständigt ointresserad av politik.
Hon planerade bara vara med en timme den där första demonstrationsdagen, den 25 januari. Men så såg hon våldet och bestämde sig för att stanna kvar.
Hon gick aldrig hem under de 18 dagar revolutionen varade. Och hennes pappa, Abdallah, en 55-årig lärare, kunde inte förlåta henne.
- Han är upprörd för att jag inte lydde honom. Han ville jag skulle komma hem men jag lyssnade inte och slog av mobilen.

- Men sedan tror jag han är svartsjuk också. Han vet innerst inne att jag gjort det han borde ha gjort för länge sedan.
Gång på gång träffade jag annars just far och son eller mor och dotter på Tahrir-torget. Som tandläkaren Hoda Taha som kom med sin dotter Dina Mahmoud den kväll som Mubarak avgått.
- Jag är så stolt över vad de unga gjort, sa Hoda. Jag trodde aldrig jag skulle få uppleva den här stunden. Min dotter gjorde det möjligt.
Personer som de bägge Dina eller den 30-årige Google-chefen Wael Ghonim hade aldrig upplevt någon annan ledare än Hosni Mubarak. Så är det för många av de unga i arabvärlden.

Ingen under 42 år har sett någon annan än Moammar Khadaffi styra i Libyen. Alla under 32 har bara levt med president Ali Abdullah Saleh i Jemen.
Få saker retade de unga så mycket som när Hosni Mubarak i sina sista tv-tal talade ner till dem som om de vore hans olydiga barn som inte förstod bättre. Inte blev det bättre när vicepresident Omar Suleiman sedan mästrande sa att "föräldrarna borde säga åt dem att gå hem".
Alla i folkmassan visste att om de lyssnat på sina föräldrar så skulle inget ha hänt.
- Dessa unga har gjort mer på några få veckor än deras föräldrar gjorde på 30 år, säger Hassan Nafaa, statsvetare vid Kairo-universitetet.
- De är internetgenerationen, Facebook-generationen, eller låt oss bara kalla dem mirakelgenerationen. Men om du sagt till mig för några år sedan att mina studenter skulle möjliggöra demokratiska förändringar i Egypten så hade jag skrattat.

Teknologiska framsteg har flera gånger tidigare fungerat som viktigt bränsle i revolutioner. Nya dagstidningar spred information mycket snabbare än förr under revolutionsåret 1848. Nyhetskanaler som CNN och satellit-tv förmedlade ocensurerade nyheter bakom järnridån på 1980-talet. Resningen i Egypten hade antagligen inte varit möjlig utan internet och Facebook.
- Jag hade ärligt talat inte en aning om vad jag kunde förvänta mig, erkänner i dag Google-chefen Wael Ghonim.
Det var Ghonim som satte upp Facebook-sidan "Vi är alla Khalid Said", uppkallad efter den 28-årige Said som misshandlades till döds av polisen i Alexandria i juni i fjol.
Sajten blev snabbt populär och Wael Ghonim - som anonymt skötte sajten - kunde via Facebook sprida information.
- När du är en vän så når allt jag publicerar dig automatiskt, säger han. Regeringen kan inte blockera det såvida de inte stänger ner Facebook helt och hållet.

Stänga ner internet var förstås vad Egypten gjorde under några dagar, men det är ett vapen som kostar ett modernt samhälle oerhört. Hur länge fungerar banksystemet när inte internet fungerar?
Det var folkresningen i Tunisien som till slut fick Ghonim och en grupp andra unga aktivister att gå från ord till handling. Samma dag som Tunisiens president avgick den 14 januari så uppmanade Ghonim till en protestdag i Egypten den 25 januari.
"Vi är alla Khalid Said" hade då 350 000 vänner på Facebook. Ghonim uppmanade dem även att svara "ja", "nej" eller "kanske" på frågan om de tänkte delta.
Inom tre dagar hade 50 000 sagt att de tänkte komma. Och kom gjorde de som bekant.
Dina Abdallah hade själv inget Facebook-konto men hon hade via vänner fått höra vad som var på gång. Resten är numera egyptisk historia och revolutionen kallas allmänt 25 januarirevolutionen, efter den där första viktiga dagen.

Och historien upprepar sig nu i andra länder. Även i det stenhårt styrda Libyen så har Facebook-aktivister som vill störta Khadaffi samlat 20 000 vänner.
Och modellen att ockupera en stor central trafikplats har också gått på export. I Bahrain återkom demonstranterna i går till Pärltorget sedan polis och militär dragit sig undan.
Och i Kairo var de tillbaka i fredags. Allihop verkade det. En enorm folkmassa samlades åter på Tahrir-torget som påminnelse till de militärer som nu styr Egypten att inte glömma sina löften.
För detta är förstås inte över. Långt, långt därifrån.
President Hosni Mubaraks avgång var bara det första steget och militären oroas redan över de många lokala protester och strejker som utbrutit i Egypten i samband med revolten och som fortfarande pågår.

Det är som om alla fördämningar brustit.
- Under 30 år fanns knappt några protester alls, och nu finns just inget annat, säger Ibrahim Aziz, en köpman i centrala Kairo.
- Situationen är kaotiskt.
Bara under den gångna veckan har det strejkats vid bland annat Kairos internationella flygplats, på textilfabriker, vid kemiska industrier, och - mer oroväckande - vid Suez-kanalen.
- Alla vill ha pengar, men det finns inga, säger tidningsredaktören Hani Shukrallah.
Det är en sak att göra revolt. En annan sak att börja bygga framtiden med demokratiska medel. Och det knakar redan i fogarna på den sämja som fanns under den 18 dagar långa folkresningen.
- Allt händer så snabbt. Rörelser och partier föds och försvinner, splittras och förenas, snabbare än någon kan ha koll på, säger Sally Sami en människorättsaktivist vid Kairoinstitutet.

Det har inte minst Wael Ghonim fått känna på. Han satt fängslad i tolv dagar, hyllades som en hjälte på Tahrir, men har sedan fått problem. Han har nämligen efter frisläppandet uppmanat egyptierna att sätta sin tillit till de nya ledarna: "Jag litar på den egyptiska armén", skriver han bland annat på sin Facebook-sida.
Det har retat upp en del. Rätt många. Det finns minst tre Facebook-sidor som attackerar honom och har namn som "Ghonim förrädare". Sidorna har över 40 000 vänner.
- Han är en god man, men han säger saker som inte är så värst politiskt klokt och strategiskt, säger vännen Ahmed Maher.
Människorättsaktivister pekar på att upp till 400 personer fortfarande sitter fängslade av armén och det finns flera vittnesmål om tortyr och övergrepp. Kritikerna undrar också varför inte de 30 år gamla undantagslagarna fortfarande gäller.
Men än så länge verkar armén ha stort folkligt stöd. Det var generalerna som till slut tvingade bort Mubarak och övergångsarbetet till demokrati har börjat.

Något datum för när val ska äga rum är inte satt, men det ska enligt militärens planer ske inom ett halvår. Det är för snabbt enligt en del, inte snabbt nog enligt andra.
Samtidigt har en åttamannakommitté bildats som ska lägga fram förslag till en ny egyptisk konstitution. Bland medlemmarna i kommittén finns en representant för det Muslimska brödraskapet och en kristen. Onekligen tecken på rejäla förändringar.
Många - både i Egypten och utomlands - oroas över det Muslimska brödraskapet. Men islamisterna där håller en fortsatt rätt låg profil. Det råder ingen tvekan om att de spelade en viktig roll under revolutionen, inte minst genom att organisera mycket av verksamheten på Tahrir-torget. Det var exempelvis brödraskapet som visiterade alla besökare i jakt på vapen och de upprättade sjukvårdscentraler på torget.
Men en talesman för brödraskapet hävdar nu att de inte tänker ställa upp i presidentvalet med en egen kandidat, och inte eftersträvar egen majoritet i det nya egyptiska parlamentet.

Det återstår att se. Och ingen vet riktigt hur starkt folkligt stöd de har. Men det är ju hela idén med ett demokratiskt Egypten att låta folket bestämma detta vid valurnorna.
Och en opinionsundersökning bland unga i nio länder i arabvärlden som genomfördes i fjol visade att det är just demokrati som låg överst på önskelistan. Det hamnade exempelvis före alternativ som arbetet eller rättvisa löner.
De unga har gett Egypten en chans att få uppleva detta. Ungdomar i Bahrain, Libyen, Jemen kämpar dagligen för detsamma.
Walid Rashed är en av aktivisterna som organiserade protesterna i Egypten. Han säger att han länge känt att det funnits något som saknats i hans generation och nu vet han vad det var:
Stolthet.
- Vi tittade alltid på fotografier, men vi var aldrig med på dem. Nu visar bilderna oss i stället.
Källor: New York Times, Wall Street Journal, Economist, Time, Newsweek