Den egyptiska Sinaihalvön är ett till stora delar otillgängligt ökenområde befolkat av beduiner, även om det finns populära badorter som Sharm-el-Sheik vid kusterna längs Röda havet. Egypten har länge haft svårt att kontrollera Sinai och under det senaste året, efter den förra regimens fall, har läget förvärrats.

Sinai är i praktiken laglöst i dag. Militanta grupper med anknytning till terrornätverket al-Qaida har infiltrerat området samtidigt som kidnappning, människohandel och annan kriminell verksamhet ökar.

Människorättsorganisationer och internationella medier slår larm om att beduinska ligor håller hundratals fångar från Eritrea och andra afrikanska länder. De torterar dem och pressar anhöriga på pengar.

"En brutal människohandelsindustri har blomstrat under det senaste året. Beduinska ligor, som blir allt djärvare på grund av sin - som det verkar - straffrihet, pressar ut högre och högre priser för kidnappade migranter", skriver brittiska Guardian.

Guardian beskriver de flesta fångarna som eritreanska och sudanesiska asylsökare, som betalat 3 000 dollar var till ligorna för att de skulle föra dem till den israeliska gränsen. "I stället utsätts de för daglig tortyr medan deras fångvaktare ringer till deras släktingar hemma och utomlands och kräver stora summor för att spara deras liv".

Den svensk-eritreanska programledaren Meron Estefanos har intervjuat många av offren i radio.

– Bara i Sverige känner jag till över hundra familjer som drabbats, säger Meron Estefanos som 2011 fick Publicistklubbens Dawit Isaak-pris för sitt arbete för yttrande- och pressfrihet.

Priset är uppkallat efter den svensk-eritreanske journalisten som sitter fängslad i Eritrea sedan elva år.

Fitsum Asfaha, bosatt i Sverige sedan åtta år, drabbades av kidnapparna när hans kusinbarn rövades bort.

Det var i maj 2011 som Fitsum Asfahas kusin från Eritrea ringde och grät. Hennes 15-årige son, som flytt landet tre månader tidigare, hade kidnappats och förts till Sinai. Kidnapparna krävde motsvarande 36 000 svenska kronor.

Fitsum Asfaha, som arbetar som tekniker på ett läkemedelsföretag, kände flera svensk-eritreanska familjer som råkat ut för samma sak, men trodde inte han själv skulle drabbas.

– Jag kunde inte sova på nätterna, låg bara och tänkte på vad jag skulle göra, säger Fitsum Asfaha.

– Jag tänkte att om jag inte bidrar med pengar så kanske han dör, och då är det ju mitt fel, säger han.

Pojkens föräldrar är småbönder. Som många eritreaner har de flera släktingar som flytt, något som kidnapparna utnyttjar för att få ut högre lösessummor. Fitsum Asfaha kontaktade släkt i Tyskland och Kanada.

– Det är inte lätt att samla ihop så mycket pengar, säger han.

Lösesumman betalades. Men efter några dagar krävde kidnapparna närmare 110 000 svenska kronor.

Familjen valde att vänta. Då ringde pojken till sin mamma. I luren hörde hon hur han skrek av smärta efter tortyren. Släkten började åter samla pengar.

– Vi var tvungna att ta lån, säger Fitsum Asfaha.

Efter drygt ett halvår släpptes 15-åringen.

– Nästan alla eritreanska familjer jag känner har råkat ut för utpressning och tortyr av kidnappare i Sinai. Det har pågått i tre år nu, men omvärlden reagerar inte, säger Fitsum Asfaha.

Journalisten Meron Estefanos, medarbetare på eritreanska Radio Erena som sänder från Paris, lyckades i början av 2011 göra en radiointervju med en kidnappad man. Mannen hade flytt från Eritrea, kidnappats och förts till Sinaiöknen. Kidnapparna trodde Meron Estefanos var en släkting och skrek i bakgrunden att hon skulle betala.

Många som hörde mannens rop på hjälp i Radio Erena hörde av sig och hon har sedan dess samlat över 500 timmar telefonintervjuer med torterade offer.

– Det var svårt för mig i början. De första månaderna kunde jag inte sova, för det man hörde var så hemskt, säger hon.

Meron Estefanos fortsatte i flera månader att följa både den intervjuade mannens öde och den grupp av fångar som han tillhörde. Efter det att fem av dem hade dött orkade hon inte längre utan bestämde sig för att hon måste köpa loss åtminstone en person i gisslan. Priset var 150 000 kronor.

Meron Estefanos gjorde en insamling via radion och många lyssnare bidrog med små eller stora summor. När pengarna samlats in betalade hon för att köpa fri den enda kvinnan i gruppen.

– Men vi hade otur. I stället för att släppa henne sålde kidnapparna henne vidare till andra kidnappare, som begärde mer pengar, berättar Meron Estefanos.

Det skulle ta 16 månader innan kvinnan till slut släpptes i närheten av gränsen mellan Egypten och Israel.

Flyktingströmmen är stor i området. Enligt FN:s uppskattningar flyr runt 3 000 bara från Eritrea varje månad.

Ingen vet hur många som kidnappats, men det kan röra sig om flera tusen, enligt den israeliska människorättsorganisationen Hotline for Migration Workers (heta linjen för migrantarbetare).

Flyktingarna kidnappas i Sudan eller Egypten och fångarna förs till den egyptiska Sinaiöknen, där de får ringa anhöriga. Under samtalet torteras de för att släktingarna ska betala uppåt 140 000 kronor i lösesumma.

En vanlig form av tortyr är att kidnapparna smälter nylonplast och droppar på fångarnas nakna ryggar. Många gånger är fångarna fastkedjade i varandra samtidigt som de torteras med elektrisk ström.

Kidnappningarna har kopplingar till den eritreanska diktaturen, enligt en rapport till FN:s säkerhetsråd från FN:s övervakningsgrupp för Somalia och Eritrea som har läckt ut. Kidnappningar och vapensmuggling är en miljonindustri för regimen, enligt FN-rapporten. Den ledande generalen Teklai Kifle "Manjus" pekas ut som en av hjärnorna.

Uppgifterna tillbakavisas av Eritreas ambassadör i Israel, Tefamariam Tekete Debbas:

– Det är samma sak som med anklagelserna om kränkningar av mänskliga rättigheter. Var finns fakta? Lögnen upprepas gång på gång tills den blir sanning, säger Debbas till brittiska Guardian.

EU-parlamentariker Olle Schmidt, FP, arbetar för att frågan ska uppmärksammas.

– Det här är en humanitär katastrof och det är inte acceptabelt att ingen reagerar, säger han.

Sigal Rozen på Hotline for Migrant Workers har träffat många av offren när de dumpats vid israeliska gränsen.

– Antalet offer har ökat markant. Dessutom blir lösesummorna allt högre, säger hon.

För de afrikanska flyktingar som trots kidnappare och andra faror tar sig in i Israel, väntar inte heller någon dans på rosor. De söker sig till Israel för att det är det enda land med västerländsk levnadsstandard dit man kan ta sig landvägen från Afrika.

Israel har svårt att hantera de upp till 60 000 människor som under senare år flytt dit från främst Eritrea och Sudan. Invandrarlandet Israel har därmed fått ett eget flyktingproblem. För några månader sedan blev det snudd på raskravaller när människor i de israeliska storstädernas fattigare stadsdelar protesterade mot att afrikanska flyktingar koncentrerats just till deras områden.

– Ut med de svarta! skrek en rasande folkmassa i södra Tel Aviv medan demonstranter började jaga och misshandla afrikaner de såg på gatan.

De afrikanska migranterna hamnar i storstädernas fattigkvarter precis som på andra håll i världen. Lokalbefolkningen protesterar mot "invasionen" av utlänningar.

– Varför ska de bor här i södra Tel Aviv där vi redan har det svårt? Låt dem bo i de rika norra delarna av stan och de norra förorterna, sade Shaul Ben-Hai, frukthandlare på marknaden i Hatikva-kvarteret där det bor många afrikanska flyktingar, till Expressens Arne Lapidus strax efter demonstrationen.

Flyktingar säger att de hoppas få stanna i Israel och att de litar på landets demokratiska system. Men israeliska politiker hetsar ofta upp stämningarna med invandrarfientliga uttalanden.

– Jag är rädd. Jag känner folk som blev slagna. Stämningen är upphetsad, säger Angasson Ande, 28, som kom till Israel från Eritrea för två år sedan, till Expressens Arne Lapidus.

– Det är politisk och ekonomisk kris i vårt hemland. Därför kom vi hit. Vi kan inte åka tillbaka dit, säger han.

Under senare tid har Israel skärpt gränskontrollerna, börjat resa ett stängsel längs gränsen mot Egypten och byggt en anläggning intill gränsen där illegala invandrare ska interneras. Antalet flyktingar som tar sig in har därmed sjunkit från runt 1 000 till ett par hundra i månaden, rapporterar AP.

Journalisten Meron Estefanos lever ständigt med de vädjande rösterna från offren i Sinai i mobiltelefonen och hennes telefonbok är full av nummer både till anhöriga och kidnappare.

– Vi har telefonnumret, vi vet till och med i vilket hus fångarna hålls, det är bara åtta eller nio olika tortyrläger som återkommer. Ändå är det ingen som går in och räddar fångarna, säger Meron Estefanos och låter mycket trött.

Hon har många gånger tänkt att hon inte orkar fortsätta rapportera om kidnappningarna.

– Men så ringer det en anhörig till ett nytt offer och gråter och ber mig om hjälp. Då går det inte att säga nej, säger hon.

Av: Anne Markowski

Sara Torsner

Carl V Andersson

redaktionen@expressen.se