"Det är många som vill åka med mig, alla vinner på det. Jag får pengar och de får en säker resa hem," säger en asylsökande som drygar ut kassan som svarttaxichaufför.
"Det är många som vill åka med mig, alla vinner på det. Jag får pengar och de får en säker resa hem," säger en asylsökande som drygar ut kassan som svarttaxichaufför.

De kör svarttaxi i väntan på asyl

Publicerad

Journaliststudenterna Emma Hjortman och Marili Persson gav sig under några veckor ut bland Stockholms svarttaxichaufförer.

De hittade en skuggvärld befolkad av asylsökande flyktingar, utan körkort och många gånger utan hopp om ett riktigt jobb.

Obesiktigade bilar med körförbud rullar omkring registrerade på målvakter, som sedan länge återvänt till sina hemländer.

Chaufförerna berättar att när de stoppas av polisen så låtsas de att de varken pratar svenska eller engelska, och vinkas vidare.

"Alla vill leva, alla kämpar för att leva. Vi är många som dras till svarta jobb, Sverige ger oss inget annat val".

På Hamngatan i centrala Stockholm väntar taxibolagens bilar på nästa körning, en doft av blöt asfalt har spridit sig efter det stilla nattregnet. Genom bruset från trafiken frågar vi en chaufför från Taxi Kurir var svarttaxichaufförerna brukar hålla till. Han hälsar på förbipasserande kolleger, men riktar sedan uppmärksamheten mot oss. Han berättar om rån, mobilstölder och våldsamhet.

- Jag hör hur de ringer till varandra och planerar. När kunden går ur bilen kan en annan chaufför stå där redo att hota, misshandla och råna.

Han ser det ske varje natt, hur unga tjejer hoppar in i svarttaxibilar för att spara några kronor, och han råder oss att låta bli.

- De jobbar ju inte för pengarnas skull, de jobbar för tjejerna, säger han.

Han kollar oroligt efter oss när vi försvinner ner längst Kungsgatan, mot Stureplan. Utanför McDonald's överöses vi av generösa erbjudanden från svarttaxichaufförer, som alla utlovar det billigaste priset i stan.

Insidan av Audin pryds av "rök ej"- skyltar. Trots det sticker det i ögonen av cigarettrökoch vår chaufför för kvällen askar rutinerat i en kaffemugg från Seven Eleven. Människor strömmar ut från Stureplans olika nattklubbar, slutspurten på hans nattpass har precis börjat.

- Det är många som vill åka med mig, alla vinner på det. Jag får pengar och de får en säker resa hem, säger svarttaxichauffören och svänger tvärt in på Lästmakargatan. Han tystnar och höjer demonstrativt volymen på radion.

 

I tomrummet mellan ja eller nej till asyl har sökande rätt till ett dagligt bidrag, dagersättningen. Personer med eget hushåll får 71 kronor per dag, som enligt Migrationsverket ska räcka till mat, sjukvård, kläder och fritidsaktiviteter. Vår chaufför säger att han inte hade råd att leva, räddningen blev svarttaxi och i dag har han kört i fem år.

- Jag, precis som alla andra, måste jobba. Jag har inga pengar, säger han.

Förra året sökte 54 000 människor asyl i Sverige, ungefär hälften fick uppehållstillstånd. Enligt SCB har Sverige aldrig haft så många sökande som nu. Trots det är frågan om asylsökandes ekonomiska situation nedtonad.

Chauffören vi åker med kom från Palestina till Sverige 2008. Han var då 19 år gammal och ville påbörja en utbildning och sökte asyl. Ansökningsprocessen tog lång tid och resulterade till slut i ett avslag, men han bestämde sig för att försöka igen.

Mellan körningarna möter vår chaufför upp kollegorna för en paus på ett nattöppet kafé. Han tar en klunk av det rykande kaffet och tittar sig nervöst omkring. En polisbil passerar uteserveringen, han lutar sig försiktigt framåt och sänker rösten.

- Alla vill leva, alla kämpar för att leva. Vi är många som dras till svarta jobb, Sverige ger oss inget annat val.

 

Nu är han 25 år och fick nyligen uppehållstillstånd. Trots det fortsätter hans väntan på det som ska ge honom ett vanligt liv, ett svenskt personnummer.

- Jag vill egentligen inte köra svarttaxi. Men utan personnummer får jag inte studera, köpa lägenhet, skaffa bankkonto eller ta körkort. Jag gör ingenting med mitt liv, jag bara överlever, säger han.

Uppgivenheten är påtaglig hos de svarttaxichaufförer vi möter. Alla beskriver en känsla av maktlöshet, en känsla som förenar dem. Ryktet går bland nyanlända asylsökande och nya förare rekryteras ständigt till den ljusskygga verksamheten.

En annan svarttaxichaufför förklarar för oss att det inte handlar om någon slags organiserad, kriminell, grupp. De är bara goda vänner som hjälper varandra.

- Den som vill får vara med, vi delar på bilen, säger han och erbjuder oss en fot in i branschen.

Det är långt efter midnatt och Medborgarplatsen på Södermalm i Stockholm ligger öde. Trafiken har börjat tunnas ut, men några tappra skuggor rör sig längs gatorna.

Svarttaxichauffören erbjuder oss skjuts hem. Han söker asyl i Sverige sedan tre år tillbaka. I Jordanien kunde han inte försörja sig själv och sin familj. I Sverige blev det ännu svårare, tills han upptäckte möjligheterna på den svarta arbetsmarknaden. Han började tidigt arbeta svart, under dåliga förhållanden, inom restaurangbranschen.

- Jag vill skicka pengar till min familj så ofta jag kan, men pengarna jag fick från restaurangen räckte knappt till mig själv. Därför började jag köra svarttaxi i stället, det ger mig omkring 15 000 i månaden, säger han.

Av de 19 svarttaxiförarna som vi åkt med är sju asylsökande, och alla uppger att de känner minst en asylsökande chaufför i samma situation.

 

Ett hastigt inbromsande i Stockholms stadskärna och bilen parkerar på huvudled som saknar tilläggstavla.

Nyckeln vrids om och musiken tystnar. Här står han tryggt, utan att riskera böter.

- Vi registrerar bilarna på invandrare som fått tillfälliga svenska personnummer och sedan återvänt till sitt hemland. Böter och anmärkningar hamnar i deras namn, och de har ingen aning.

Han berättar leende om den strategi som räddat honom så många gånger. Han lever efter devisen att alla kan luras.

- Det är flera stycken vars personnummer vi använder, jag kan inte ens räkna dem.

Om personerna återvänder till Sverige behöver de bara bevisa att de inte befunnit sig i landet under den tiden bilen använts. Då slipper även de undan betalning av böterna.

- Men det är sällan de kommer tillbaka till Sverige, så de behöver ändå inte veta något, säger han.

Den olagliga taxiverksamheten är väletablerad i storstäderna. Men Södermalmspolisen i Stockholm visste inte om att det till stor del är asylsökande som ligger bakom detta. Det är svårt att bevisa att någon kör svarttaxi, och brottet resulterar som mest i böter. Resurserna läggs på andra brott.

- Genom en lagskärpning skulle vi kunna beslagta de fordon som används. Nu kan vi inte göra så mycket då bilarna nästan alltid står registrerade på en annan ägare än den som kör. En så kallad målvakt, säger Robert Kindroth, gruppchef vid Södermalmspolisen.

En av svarttaxichufförerna berättar att han är medveten om polisens bristande resurser, och har hittills alltid kunnat köra vidare när han blivit stoppad.

- När polisen stannar mig och anklagar mig för att ha kört svarttaxi låtsas jag som om jag inte kan svenska och knappt engelska. Det är bara att låtsas att man inte förstår vad de säger. Jag brukar be om en arabisk tolk men då ger de alltid upp.

 

Asylsökande ska i praktiken kunna jobba i Sverige under handläggningsperioden, men alla länder gör det inte möjligt för sina medborgare att klarlägga sin identitet enligt Migrationsverkets krav. Pass utfärdas på oriktiga grunder och ibland inte alls.

En tredje svartttaxichaufför som vi åker med berättar att hemlandet Somalia sedan 1991 saknar myndigheter som utfärdar legala dokument.

- Handeln med somaliska pass är ett stort problem och därför uppfyller de inte alltid säkerhetskraven, berättar han och trampar på gasen.

Han kör mot rött på Stockholms trafikerade smågator, bilen är inte besiktigad och han saknar körkort. Han har kört svarttaxi sedan han kom till Sverige.

Elisabeth Svantesson (M), vice ordförande i Socialförsäkringsutskottet, säger att Sverige uppfyller alla direktiv och miniminormer för mottagande.

- Asylsökande kan jobba från dag ett, så länge den personliga identiteten kan styrkas.

Christina Höj Larsen (V), migrations- och integrationspolitisk talesperson, tycker att samtliga partier har en världsfrånvänd syn i den här frågan.

- Att asylsökande får jobba är mer undantag än regel. Vi som rör oss bland dem ser svart på vitt hur politiken faktiskt fungerar, andra partier har en viss distans till dessa människor.

Hon är inte förvånad över att så pass många vänder sig till svarttaxiverksamhet. Bidraget som ska finansiera asylsökande har inte höjts sedan 1993.

- Frågan har varit stendöd så länge att ersättningen snarare försämrats, eftersom priser på till exempel mat stigit. Vänsterpartiet är det enda partiet som i sin budget lagt pengar på att höja dagersättningen, säger Christina Höj Larsen.

Michael Cederbratt (M), ledamot i socialförsäkringsutskottet, menar att Sveriges asylmottagande fungerar bra.

- Ersättningen har inte höjts eftersom det inte varit av högsta prioritet inom finanserna, vi har satsat på kortare handläggningsperiod i stället för höjd ersättning.

 

Trots det vittnar Stockholms svarttaxichaufförer om långa handläggningsperioder och som följd ekonomiska problem. De hoppas nu på en förändring.

- Om Sverige vill att vi ska sluta jobba svart får de förbättra det ekonomiska stödet. Tills dess har vi inget annat val än att ta svarta jobb, säger en svarttaxichaufför, innan han kör vidare ut i Stockholmsnatten.

 

Emma Hjortman och Marili Persson studerar journalistik på JMK i Stockholm. Som en del i sin utbildning har de under några veckor granskat svarttaxibranschen i huvudstaden.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag