Han har levt med hiv-diagnosen ända sen 1986. Det syns inte på honom. Möjligen är han mager. Möjligen hostar han lite extra. Men till det yttre: En helt vanligt man i svarta ytterkläder som väntar där i hörnet på Klara norra kyrkogata.

"Klara porra" som den kallas i Jonas Gardells tv-serie. Men så mycket porr finns här inte längre, det är bara en av många anonyma bakgator i Stockholms city. Det har inte alltid varit så. Bilden av Klara norra som en plats där man tog sexuella kontakter är sann intygar Hans Nilsson:

- Jag hängde inte här, däremot har jag gått igenom. Det var ett känt stråk. Jag var inte tilltalad av det, men man passerade ju här och såg både män och kvinnor.

Överhuvudtaget är "Torka aldrig tårar utan handskar" en berättelse som ligger verkligheten nära, det menar både Hans Nilsson och Tim Mårtenson som följt serien med glädje.

"Det hände i den här staden", fortsätter Björn Kjellmans lite farbroderliga röst i vinjetten:

"Homosexuella män började dö i en sjukdom som kallades den nya pesten. I en stad där de flesta fortsatte att leva sina liv som att inget hänt insjuknade unga män, magrade av, tynade bort och dog. Medan andra tog sitt liv redan när de fick beskedet - du ska inte leva, du ska dö."

Intresset för denna del av verkligheten har varit stort. Drygt 1,2 miljoner har sett Jonas Gardells tv-serie. Kanske kan man jämföra med Palme-filmen, också det en skildring av ett trauma som lockat oväntat många tittare, med den skillnaden att just hiv har varit en otroligt mycket mer isolerad företeelse. Något som fick pågå i det fördolda.

Hans Nilsson kom till Stockholm 1981 när han var 26 år. Redan då var han öppen med sin homosexualitet och hade levt i ett förhållande med en man i hemstaden ­Härnösand.

- Vi fick utstå glåpord ändå, men vi hade ju varandra, och det var inget våld direkt.

Ändå kändes det lättare att leva som homosexuell i Stockholm. Åttiotalets första skälvande år blev "fantastiska":

- RFSL tryckte på för en öppen attityd. Det blev som en sexuell frigörelse. Är man 20-25 år, kommer ut och faktiskt kan bejaka sina känslor. Det är klart att det var stort.

Festerna, gemenskapen... Bilderna i "Torka aldrig tårar utan handskar" väcker många minnen till liv hos Hans Nilsson. Erik Engkvist tvingades säga adjö till sin familj på samma sätt som Benjamin i tv-serien.

- Man hade svårt att vara pigg på morgonen, säger han och skrattar.

- Jag jobbade på kontor. Det var ­populärt med happy hour och afterwork. Det fanns ganska många nöjesarenor att gå till. Confetti, Venice, Bogart, Make up, After dark och Spader dam.

- Jo då. Jag har haft Lasse Flinckman och en rom & cola i knät på nyårsafton på After dark också.

Men större delen av livet var ändå vardag. Hans Nilsson hade en fast ­relation och jobbade på kontor. Hiv hade han till en början bara läst om.

- För egen del kände jag inte att det berörde mig. Jag levde inte ett så ­utflippat liv. Jag hade min relation och vårt kompisgäng. Vi var stabila och hade våra privata middagar.

Det var först i slutet på åttiotalet som sjukdomen blev mer synlig. Offren började se utmärglade ut, vissa gick med blindkäppar, berättar Hans Nilsson som själv fick diagnosen 1986.

- Jag tog det med jämnmod just då. Det var "shit, ännu en sak". Jag hade andra kriser som jag hade arbetat mig igenom och blev inte hysterisk på något sätt. Det var mer hur kommer det här att gå? Så var jag tidig med att söka upp en stödgrupp. Där satt folk som jag redan var bekant med, visade det sig. Det blev en gemenskap.

- Men det är inte många av dem som lever i dag.

Att ha levt så länge med hiv som Hans Nilsson är ovanligt. Hur ovanligt är oklart. Men själv var han i tio år inställd på att dö nästan när som helst. Han hade sett hur fort det kunde gå.

- Jag minns en nyårsmiddag då alla såg pigga ut. Sen efter trettondagen pratade jag med någon som varit där och då hade en dött i aids. Ingen hade haft en aning och det syntes inte.

1996 ställdes den till- varon på ända. Broms-medicinerna kom. Plötsligt skulle man leva. Först nu orkade Hans Nilsson berätta för sina föräldrar om diagnosen. Tidigare hade inte velat oroa dem i onödan, utan hade bara delat med sig till ­vännerna.

Allmänhetens rädsla och avståndstagande var jobbiga faktum att förhålla sig till. Men det Hans ­Nilsson upplevt som allra svårast genom åren är bristen på närhet.

- I och med att hela personen ses som ett virus, så får man en distans.

- Det är som scenen då Rasmus får sitt besked och han säger "Ta inte på mig!" Det fungerar även omvänt. Det var det som var själsligt jobbigast att inte få kroppskontakt. Sex var inte viktigt, utan närheten, ömhet, att kunna ligga och gosa.

Även Tim Mårtensson återkommer till just den här scenen i seriens andra avsnitt. Men där Hans Nilsson påminns om livets svårigheter, ser han ett ljus.

- Vad jag tycker om är att man vågar visa kärlek. Det gör mig väldigt glad: När han kryper ned i sängen och lägger på ­handen och säger att jag tänker ta på dig i alla fall.

Tim Mårtenson har följt serien tillsammans med sin man Anders.

- Den återspeglar faktiskt precis hur det var. Miljöerna tycker jag de har lyckats väldigt bra med och känslan. Vissa av figurerna är väldigt Gardellska, men det är ju de här attityderna hos väldigt många bögar. Vi sitter och både skrattar och gråter, jag och min man.

Även för dem är det självupplevt. Paret har levt i Stockholm sen 1983 och har sett många vänner gå bort. Den senaste begravningen var för bara ett par veckor sen. Många gånger har Tim Mårtenson frågat sig varför han inte själv har drabbats av sjukdomen.

- O ja. Det tänker man hur många gånger som helst. Man kan inte riktigt ta in det eftersom det är så otroligt många av mina vänner som inte finns längre. Och bekanta - glada människor som man träffade på ute och hade roligt med. De är borta. Punkt slut. Att stryka över och stryka över i telefonboken när man är gammal är en sak. Men det här...

Ända sen mitten av åttiotalet har Tim Mårtenson rört sig inom showbiz. Först som dansare innan han kom in på yrket som plymmakare och kostymör. Att hänga på nattklubbar blev naturligt.

- Man var ung. Man var på. Man ville vara ute. Så ofta som möjligt. Vickan, vet jag inte hur många dagar i veckan man var på. Första gången man fick gå förbi kön... Då kunde man sträcka på sig.

Samtidigt var showbiz en värld där konsekvenserna av hivsmittan inte riktigt gick att undgå.

- Första gången jag gjorde ett hiv-test var en plåga. Man fick vänta så länge på svaret. Jag var ju fullständigt inställd på att jag skulle vara hiv-positiv, vilket jag inte var. Man vill leva livet, hålla i gång, var ute och festa, och givetvis sex, det fanns det med. Men man hade i bak- huvudet hela tiden: "Tänk dig för, för fan."

I dag har bromsmedicinerna funnits i sexton år, och många verkar ha slutat just med att tänka sig för när hiv inte längre är en diagnos med tydlig dödlig utgång.

- Den tendensen kan finnas, säger Ulrika Westerlund förbundsordförande för RFSL:

- Det är en balansgång mellan att informera om att det finns mediciner som funkar jättebra, man kan leva ett jättebra liv som hiv-positiv. Men exakt vilka biverkningar just du som individ kan få är omöjligt att svara på.

Synen på hiv som en icke livshotande sjukdom har dock inte slagit igenom överallt. Fortfarande är det straffbart med fängelse om man inte upplyser en tilltänkt sexuell partner om att man har hiv. En lagstiftning som RFSL har varit emot ända från början:

- När hiv kom till Sverige var det panik av begripliga skäl. Folk visste inte var det här var för någonting, man förstod inte hur det smittade. Man visste inte ens att det var ett virus från början. Det fanns ingen bromsmedicin. Därför tog man till en drastisk åtgärd, nu är den fortfarande kvar, säger Ulrika Westerlund och fortsätter:

- Lagstiftningen har inte hängt med. Man behandlar det som att det var förenat med livsfara att ha sex med någon som är hivpositiv, men det är inte sant.

Men på det hela taget, menar hon, har det blivit lättare att leva som öppet homosexuell, nya lagar har gett nya rättigheter som samkönade äktenskap. Samtidigt har synen på hiv-smitta inte förändrats nämnvärt.

- Det är fortfarande väldigt stigmatiserande att vara hiv-positiv.

Och i vissa kretsar är det rentav omöjligt att vara homosexuell. Erik Engkvist, 28, är en av dem som Jonas Gardell intervjuat i sitt manusarbete. Han lämnade Jehovas vittnen bara för tre år sen och tvingades säga adjö till sin familj på samma sätt som Benjamin. Scenen med prinsesstårta och rosor i köket är direkt hämtad från hans eget liv.

- Det blir ju mer personligt. Men Jonas har förvaltat det bra, säger Erik Engkvist.

För Erik Engkvist har det varit viktigt att lyfta fram att de här problemen fortfarande finns:

- Inte bara bland vittnen, utan också i hederskulturer. Där kanske man även får leva kvar i en hotbild. Det är ett problem som finns i samhället i dag, även om vi i Sverige ligger långt fram med acceptans.

I dag har den värsta chocken över att bli lämnad av sin familj lagt sig. Men frustrationen är kvar.

- Att de är så nära, men så långt borta. Att jag vet var de är, men att vi inte kan ses.

Vad som berättas i "Torka aldrig tårar utan handskar" är med andra ord inget avslutat kapitel. För Tim Mårtensson är det som att tiden knappt passerat:

- Det är så nära, så jävla nära. Jag sitter här och mer eller mindre börjar grina, fast man inser att det var rätt många år. Och att just jag ska sitta här i dag...

Även han delar öde med seriens Benjamin. Han är i någon mån en överlevare som både kan berätta och blicka tillbaka. Mest minns han glädjen.

- Det var ­verkligen det glada åttiotalet.

Men där finns också sprickorna, som Benjamin säger i seriens sista minuter. Och kärleken: "De som älskade mest. De som var av kärlek besatta. Det var dem som frosten tog."

Tim Mårtensson har själv vakat vid en dödsbädd.

- Givetvis är det jobbigt. Men om en ung människa dör spelar det ingen roll om det är en följdsjukdom i hiv eller cancer. Det är en hemsk upplevelse, men samtidigt är det så fint att få vara med. Hålla handen, ge värme.

- Det är viktigt.