Flaggorna vajar utanför den imponerande parlamentsbyggnaden i nordöstra delen av Strasbourg. Det är höstens första session efter sommaruppehållet, politiker från hela Europa är på plats för att diskutera och debattera unionens just nu viktigaste frågor.

När det står klart att de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson släppts fria från fängelset i Etiopien utbryter spontant jubel i kammaren.

Samtidigt sätts nytt fokus på Dawit Isaak som fortfarande är fängslad - och i söndags var det elva år sedan han greps av eritreansk polis.

Svenska EU-parlamentarikern Olle Schmidt, FP, som drivit frågan i många år tog plats i talarstolen och ställde en direkt fråga till EU:s höga representant Catherine Ashton:

– På vilket sätt och genom vilka kanaler har kommissionen tagit upp frågan om Dawit Isaak med den eritreanska regimen för att få till ett frisläppande? frågar han.

Catherine Ashton ger inget rakt svar på den frågan, utan hänvisar till att saker ofta sker bortom offentlighetens ljus.

Men enligt holländska Judith Sargentini, politisk ledare för den gröna gruppen i EU samt ordförande för den interparlamentariska gruppen om Eritrea, pågår det en dialog mellan EU-kommissionen och Eritrea:

– Eritrea är ett av de länder som får bistånd från EU och villkoret är inga pengar utan dialog.

– När jag nyligen frågade kommissionen om Eritrea fortfarande får bistånd var svaret att det är väldigt väldigt lite. Men de sa också att EU-kommissionen hade haft två möten med eritreanska myndigheter det här året och att de kommer ha ett eller två till före jul. Så det pågår officiella möten, säger Judith Sargentini.

Hon är dock skeptisk till om mötena kan leda till någon förändring:

– Du vet, det går att prata - men om den andra personen inte lyssnar eller inte bryr sig spelar det ingen roll hur mycket man pratar. Jag vet att kommissionen har lämnat in brev till president Isaias där de frågar om Dawit Isaak, men de får aldrig ens ett litet besked om att breven tagits emot. Det är enkelriktad kommunikation.

Sommaren 2011 lämnade en representant för EU in en så kallad Habeas corpus-anmälan till högsta domstolen i Asmara. Det är en princip som finns inskriven i eritreansk lag, och som innebär att en person som hålls fängslad eller frihetsberövad måste få höra anklagelserna mot sig inom en viss kortare tid, samt att man har rätt att bemöta anklagelserna i en domstol. Tanken är att Dawit Isaak på så sätt ska få veta varför han är fängslad, samt att man på så vis får reda på hur svensken mår.

Men sedan skrivelsen lämnades in har ingenting hänt, och även om dokumentet fått en officiell stämpel på att det mottagits är Olle Schmidt osäker på om någon person i Eritrea faktiskt brytt sig om att läsa det.

– Jag har inte uppfattat att man fått klart besked. Den har väl levererats och fått en stämpel, det tror jag. Men har den de facto levererats så att någon har läst den? Det tror inte jag, säger han.

Både Olle Schmidt och Judith Sargentini menar att en av de största svårigheterna med att få information om - och i förlängning ett frisläppande av - Dawit Isaak är att Eritrea anser att den svenske journalisten är deras interna ensak:

– De uppfattar att det är en sak som är en högst nationell angelägenhet för Eritrea, och att Sverige därför inte har något med det här att göra, säger Olle Schmidt.

President Isaias Afewerkis oberäknelighet och ovilja att diskutera frågan är ett annat problem. Han har valt att isolera sig mer och mer, och är mycket motvillig till både dialog och all annan form av hjälp - trots att hans befolkning i nuläget lider av den svåra torka som drabbat Afrikas horn.

– Vi skeppar mat till norra Kenya, Somalia och Etiopien, men Eritrea ignorerar hjälpen och säger att de inte har någon svält, säger Judith Sargentini.

Enligt henne är det över huvudtaget svårt att använda ekonomiska medel för att göra den eritreanske diktatorn mer välvilligt inställd till förhandlingar.

– Enväldiga ledare är ofta intresserade av pengar. De vill ha ett säkert bankkonto någonstans långt borta som innebär att de kan försäkra sig om ett gott liv ifall allt skulle gå fel. Men Isaias verkar inte vara intresserad av pengar, säger Judith Sargentini.

– Det går inte att få honom att göra bra saker genom att locka med ett gott liv någon annanstans. Han är inte en man som faller för diamanter och swimmingpooler.

En av få personer inom EU som har träffat Isaias Afewerki är belgaren Louis Michel, tidigare kommissionär med ansvar för biståndsfrågor.

När Expressen träffar honom sitter han på sitt tillfälliga kontor i Strasbourg, och knackar pipan i bordet för att understryka det han säger:

– Isaias är på dåligt humör. Han vill inte leverera någonting till det internationella samhället. Han lever i sin egen trångsynta värld, säger Louis Michel.

Hösten 2009, under sitt sista år som kommissionär, hade Louis Michel ägnat lång tid åt att bygga upp goda relationer med Isaias Afewerki. Till slut kom det besked han hade hoppats på - antydningar om att Dawit Isaak skulle släppas.

Louis Michel var övertygad om att han skulle få ut svensken, och bokade till och med en flygbiljett till Dawit Isaak från Asmara till Bryssel. Men när han anlände till Eritrea och träffade Afewerki var alla löften försvunna.

– Han bjöd in mig till lunch och vi hade en diskussion, men efter ett tag märkte jag att han inte ville prata om frågan, säger Louis Michel.

– Jag sa till honom "du bjöd in mig för att ge mig möjligheten att resa tillbaka till Europa med fången och att fria honom". Då svarade Isaias "nej, det är en missuppfattning". Det var ett dåligt trick. Jag var väldigt arg, ett sådant uppförande är inte acceptabelt.

I nuläget tror Louis Michel att det bästa är att verka i det tysta, genom mindre offentliga kanaler. En möjlig väg skulle kunna vara genom den nya presidenten för Afrikanska unionen, Nkosazana Dlamini-Zuma, tidigare fru till Sydafrikas president Jacob Zuma.

Men alla är inte överens om den tysta diplomatin.

Portugisiska EU-parlamentarikern Ana Gomez, med en lång karriär som diplomat och ambassadör bakom sig, har engagerat sig i Dawit Isaaks fall - och hon anser att EU måste göra mer kraftfulla uttalanden.

– Eritrea är den typen av regim som inte gillar att bli kritiserad. Exakt därför är ett kritiskt uttalande det som är mest effektivt. Men EU gör inte det, det är skandalöst, säger Ana Gomez.

– När folk säger till mig att de inte vill göra uttalanden eftersom de arbetar i det tysta, vet jag att de inte gör tillräckligt. Jag är diplomat, jag känner till ursäkterna.

Hon ser i nuläget ingen ljus framtid för den fängslade svensken:

– Stackars Dawit Isaak. Han kommer vara kvar och ruttna i fängelset till den dag den eritreanska regimen faller samman. För jag kan inte se att EU gör något åt saken, säger Ana Gomez.

Olle Schmidt är inte lika pessimistisk. Även om han också tycker att EU borde göra ännu mer i frågan än vad som görs i dag, tror han också att det är viktigt att utöva påtryckningar genom Afrikanska unionen.

Han sitter själv med i ACP-EU-delegationen, med medlemmar från både EU och Afrika, och träffar därför regelbundet afrikanska politiker. Med på mötena finns även en representant från Eritrea, och Olle Schmidt frågar honom regelbundet om Dawit Isaak.

– Det brukar oftast vara så att jag säger något, ställer någon fråga - och då begär han ordet och talar om att jag har fel. Ofta får han ett utbrott och anklagar mig för att inte förstå. säger Olle Schmidt.

– Det ger ju ingenting, och då kan man ställa sig frågan - ska jag fortsätta med det här? Ja, jag tror det. Tills någon säger att det är meningslöst, och det har ingen sagt än.

Det ihärdiga ifrågasättandet av den eritreanska regimen har även fått ­ genomslag i andra afrikanska länder. Politiker från så väl Moçambique och Uganda som Zimbabwe har ställt sig bakom kravet på att Dawit Isaak ska släppas fri.

– Alla har ju uppmärksammat detta. Det kom fram en kvinna från Moçambique på förra mötet och sa "vi delar din uppfattning, vi förstår dig och vi försöker göra någonting men vi kommer inte fram", säger Olle Schmidt.

Nu ser han fram emot att Maria Magnussons och ­Gellert Tamas film "Fången - en film om Dawit Isaak" visas i EU-parlamentet i Bryssel. Eftersom det samtidigt sker ett möte med medlemmarna ACP-EU är förhoppningen att även kunna visa filmen för de afrikanska kollegerna.

Olle Schmidt bläddrar bland sina papper och blickar ut över fåtöljgrupperna på bottenvåningen i EU-parlamentets Winston Churchill-byggnad i Strasbourg. Förklarar att han även lämnat in en skriftlig fråga om Dawit Isaak till Catherine Ashton, men att det troligen tar flera veckor innan han får svar.

Trots det högljudda sorlet hörs hans suck:

– Jag tycker det är så fasansfullt det här. Att sitta fängslad i elva år - över 4 000 dagar. Det går liksom inte att fatta.

– Det är helt orimligt att vi har en europeisk medborgare - en svensk medborgare - fängslad i elva år och vi vet inte om han lever, vi vet inte hur han har det, vilket hälsotillstånd han har. Det är helt oacceptabelt. Och det tycks som att vi bara slår huvudet mot väggen och ingenting händer. För varje dag som går blir vårt ansvar att göra något större. Det är så jag ser det, säger Olle Schmidt.

4 021 dagar. Dawit Isaak har suttit i eritreanskt fängelse i 11 år utan rättegång och utan någon kontakt med omvärlden.