Det blev inte direkt stående ovationer från kollegerna på scenen när Solveig Ternström för fyra år sedan meddelade att hon tänkte kandidera till riksdagen för Centerpartiet.
- I den konstnärliga kretsen ska man helst vara opolitisk, och om man är politisk så håller man sig till vänster, säger hon.
För egen del tyckte hon inte att det var det minsta konstigt att just Centerpartiet tog kontakt och frågade om hon ville ställa upp i provvalet i Stockholm. Hon växte upp nära centerrörelsen och hade sedan länge ett stort miljöintresse. Dessutom var hon aktiv i samhälls- debatten sedan flera år tillbaka, inte minst via 1,6-miljonersklubben.
Så hon förstår varför Center- partiets valberedning i Stockholms stad lyfte på luren.
- Jag tror att de tog upp mig för att jag skulle värva röster. Jag har ju en ganska stor publik. Och jag är ju en nyfiken människa, så jag tackade ja, säger hon.

Solveig Ternström har en lång karriär bakom sig, men blev framför allt känd för den breda publiken genom tv-serien "Svenska hjärtan" som började sändas 1987. Samma år hade Staffan Hildebrands film "Stockholmsnatt" premiär, med den unge slagskämpen Paolo Roberto i huvudrollen som den unge slagskämpen Paolo Roberto.
Filmen föll ganska snabbt i glömska. Men Paolo Roberto blev kvar i offentligheten, som allt från proffsboxare och kokboksförfattare till samhällsdebattör och filmhjälte - i filmatiseringen av Stieg Larssons "Flickan som lekte med elden", som hade premiär häromveckan, spelar han återigen sig själv.
2002 kandiderade han till riks- dagen för Socialdemokraterna i Stockholms stad.
- Socialdemokraterna ringde alltid mig före valen så att jag skulle ut och kampanja i förorterna, säger han.
Inga problem: Partiet hade sin agenda, och Paolo Roberto hade sin. Han ville få proffsboxning tillåten i Sverige, och behövde få fart på debatten.
- På den tiden låg jag någonstans mellan blocken. Så blev jag nominerad till riksdagsvalet för Socialdemokraterna, och då tackade jag ja, berättar han.

Stanna där en stund i texten.
Kanske har du läst så här långt för att du är genuint intresserad av politik.
Kanske är du framför allt nyfiken på Solveig Ternström. Eller Paolo Roberto.
Det är namn som journalister kan använda för att locka dig som läsare. Namn som ett politiskt parti kan använda för att locka dig som väljare.
Kent Asp, professor i journalistik vid Göteborgs universitet, talar om politikens medialisering.
- I botten finns en ökad kamp om människors uppmärksamhet, när det flödar ut information. Ni journalister måste spetsa till, konkretisera och personifiera för att fånga publiken. Och politikerna som ska fånga er uppmärksamhet måste anpassa sin arbetslogik efter er, säger han.
- Det handlar helt enkelt om att få journalister att tända. Och då blir personerna viktigare och viktigare.

Så vad försöker partierna få oss att tända på i år? Vi börjar ana svaret.
Just nu pågår febril aktivitet med att få ordning på 2010 års valsedlar, via nomineringar och provval.
Maria Abrahamsson, tidigare ledarskribent på Svenska Dagbladet, vill kandidera till riksdagen för Moderaterna. "Men jag är ju inte den som stryker Moderaterna medhårs i alla frågor så det blir spännande att se om jag klarar provvalet", har hon sagt.
Även Anton Abele, gymnasisten som startade den ideella föreningen "Stoppa Gatuvåldet" efter dödsmisshandeln av Riccardo Campogiani 2007, vill in i riksdagen för Moderaterna. "Det är där alla beslut fattas", sa han när han tillkännagav sin kandidatur.
Jarmo Heinonen, känd från "Expedition: Robinson", är en tredje kändis som vill bli M-ledamot.
David Lega, flerfaldig världsrekordhållare i simning för handikappade, deltar i Kristdemokraternas provval till riksdagslistan i Göteborg.
Hans engagemang i partiet startade i ett samtal med Göran Hägglund på Idrottsgalan i våras. Sedan dess har han läst på, funderat och bestämt sig.
- Att kandidera till riksdagen är inget man gör för att utveckla sitt kändisskap, då skaffar man en bondgård och en fru. Så för mig är det här ett grundat beslut. Jag ser det som en unik möjlighet att vara med och påverka så att andra också får det bättre, säger han.
Radioteaterns chef Jasenko Selimovic satsar på en politisk karriär i Folkpartiet med motiveringen att "vissa chanser i livet måste man ta".
- Han är en väldigt stark röst i samhällsdebatten och kulturpolitiken, säger Folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag, som menar att det är nödvändigt att partierna tänker nytt i jakten på sina kandidater.
- Vi har tappat i medlemstal. Vi är inte lika breda rörelser i dag. Vi måste bli bättre på att värva personer utifrån. Och vi måste bli bättre på att låta folk gå in i och ut ur politiken, säger han.
Riksdagen kan få sin första hiphopstjärna. Sångaren i gruppen "Svenska Akademien", Carl-Martin Vikingsson, vill kandidera för Miljöpartiet.

Så vi rullar ut den röda mattan för kändisvalet 2010. Det märkliga är, möjligen, att det saknas belägg för att väljarna verkligen låter sig styras av partiernas profiler i valet.
Personvalet har inte blivit någon större succé bland vanligt folk. Andelen som kryssar har sjunkit, och ommöbleringarna på listorna är ganska få.
När det gäller partiledarna är väljarforskarna möjligen beredda att gå så långt som att Göran Perssons person var en faktor bland flera i valet 2006. Men den gängse uppfattningen inom forskningen är att svenska väljare bryr sig mycket mer om politiken än personerna.
Det är en klassisk dragkamp mellan journalister och statsvetare, där statsvetarna kan stödja sig på omfattande väljarundersökningar.
PR-konsulten Birger Östberg på Westander väljer en tredje väg.
- Forskningen bygger på att man har frågat människor om hur de resonerade när de bestämde sig för hur de skulle rösta. Då tror jag att många gärna vill säga att det var politiken som styrde, och inte personfrågor. Men personen kan ha spelat väldigt stor roll för väljarnas möjligheter att förstå politiken och ta till sig vad det handlade om, säger han.
Johanna Elgenius, kommunikationskonsult på Springtime, tror att tiderna är på väg att förändras.
- Alla andra undersökningar visar att vi påverkas av människor som vi har förtroende för. Oavsett om det handlar om att köpa en väska eller ändra våra värderingar. Därför tror jag att även politiken kommer dithän. Kanske är det så att politiken har rekryterat fel personer och att personerna borde spela en större roll, säger hon.

Det råder i alla fall ingen tvekan om att medierna kommer att fokusera hårt på partiledarna i valet 2010. Sverige är inte USA, Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt är inte presidentkandidater, men tydliga ledare för två ganska sammansvetsade lag som fajtas om mittenväljarna.
Medieforskaren Kent Asp talar om en unik situation.
- Den politiska utvecklingen gör att valet kommer att handla om personerna mer än något tidigare val. Det är också två väldigt olika personligheter som ställs mot varandra, med en person som är väldigt kontrollerad och en person som inte är fullt lika kontrollerad. Och den som ställer upp för den ena eller andra sidan kommer att uppfattas som en uppbackare av de båda statsministerkandidaterna, säger han.
Det betyder inte att vilken berömd person som helst kan få betydelse i valet.
För att en kändisvärvning ska funka, behöver partiet i fråga snarast tillämpa en Kinder-Egg-strategi. Det vill säga tre saker i ett: En person med trovärdighet, budskap och aktiviteter som visar att partiet har en tanke med värvningen, och - inte minst - en överraskning.
- Om man tillhör en grupp som traditionellt förväntas ha en viss uppfattning, och sedan går emot den uppfattningen, då väcks mediernas intresse, säger Kent Asp.
Han nämner näringslivstopparna som propagerade mot euron som ett exempel. Och Benny Anderssons miljonbidrag till Gudrun Schymans EU-valskampanj som ett annat.
- Det är klart att uppmärksamheten bidrog till att ingen på valdagen kunde sväva i ovisshet om att Feministiskt initiativ ställde upp och hur man skulle göra för att rösta på partiet, säger Birger Östberg som arbetar ideellt med Feministiskt initiativ.
Men när Hollywoodhustrun Anna Anka häromdagen erbjöd sina tjänster till Moderaterna och Kristdemokraterna, blev sensationen lite för stor. KD:s partisekreterare Lennart Sjögren försökte sig på en vänlig hälsningsfras, men ändrade sig raskt efter kvinnoförbundets protester.
Det fanns ingen plats för en Anka i svensk politik.
Sannolikheten är nog stor att Hollywoodsvenskan hade blivit besviken på partistrukturerna i Sverige.
I USA, där personerna spelar mycket större roll än partierna, kan filmstjärnor som Ronald Reagan och Arnold Schwarzenegger blir presidenter och guvernörer. I Finland har idrottsstjärnor blivit ministrar. I Sverige hjälper det inte om man är Robinson-vinnare som Jan-Emanuel Johansson eller stjärnadvokat som Peter Althin - kändisar som gör politisk karriär kommer sällan längre än riksdagsbänken.
Jo, Bert Karlsson hade en framträdande roll i Ny Demokrati, men han var ju en av partiets grundare.
Kanske är det stjärnorna själva som förlorar, när politiken blir till stjärnornas krig. Satsningen på kändisar är riskabel för både kändisarna och partierna.
Solveig Ternström, som vid det här laget har tillbringat tre år i riksdagen, konstaterar att hon hade velat uträtta mer med sitt politiska engagemang.
- Jag kan uppleva partipolitiken som ytlig många gånger. Det handlar mer om att nå ut i medierna än att nå ut till människor i samhället. Det kan bli väldigt bli irriterande, säger hon, och tillägger:
- Jag tror att vi behöver en stor diskussion om vår politiska kultur.
Visst har hon väckt debatt under sina år i politiken - men främst som initiativtagare till och skådespelare i tv-serien "Om ett hjärta", som visades 2008 och som skildrade hur hjärtsjuka kvinnor åsidosattes i vården. Då blev det fart på både socialministern och socialutskottet i riksdagen.
- Det visar på vad kulturen kan åstadkomma, säger Solveig Ternström, som är övertygad om att hon gör större nytta utanför riksdagen i framtiden.
Hon har tackat nej till att kandidera i valet 2010.
Och Paolo Roberto? Han fick ingen riksdagsplats 2002. Men i dag är proffsboxning i fyra ronder tillåten.
- Det var en av de största segrarna i mitt liv. Så det var bra att jag gav mig in i partipolitiken och deltog i debatten, säger han.
Men han har inte varit den bästa reklamen för Socialdemokraterna på senare år. Valet 2006 röstade han borgerligt. Och han har öppet kritiserat Social- demokraterna för att vara ett maktfixerat och instängt parti.
- Om man ska bli socialdemokratisk minister så börjar det med att mamma och pappa träffas på kursgården Bommersvik och gökar där i något rum, säger han, och skrattar.
Ändå utesluter han inte att återuppta den politiska karriären så småningom.
- Det är vår plikt att diskutera demokratin. Jag vet att det är väldigt få offentliga personer som säger vad de röstar på, och jag tycker att det är fegt. Politik är alldeles för viktigt för att överlåta till politikerna.
Så vilken partistrateg ska lyfta på luren? Paolo Roberto betraktar sig som partilös, och säger först att det kan vara allt från social-demokrat till höger till Moderaterna.
Sedan funderar han en sekund över den politiska dagsnoteringen.
- Jag är väl kanske folkpartist. Jag blir alltid det i de där testerna.