Skådespelaren Stephan Karlsén kom en dag hem till sin sambo Louise Tillberg och meddelade att trebarnsfamiljen skulle utökas.
In flyttade den då ett och ett halvt år gamla schimpansen Ola. Året var 1988 och Ola bodde i familjens lägenhet i centrala Stockholm i ett år. Den lilla apan hade redan vid födseln blivit moderlös och vant sig vid att tas om hand av människor på Ölands djurpark.
- Det är något speciellt med det här djuret, schimpansen är så otroligt lik människan. Får man titta djupt in i de där ögonen så är det som att rusa årtusenden tillbaka. Han blev ju vår lille pojke i familjen och han vände upp och ner på alla kärleksbegrepp, säger Louise Tillberg, konstnär.
Sen flyttade Ola tillbaka till Ölands djurpark.

Schimpansen Ola hann samla ihop ett digert cv under sin tid i Sverige. Han har spelat i en Strindberg-pjäs, medverkat i flera långfilmer och besökt Robert Aschberg i tv-studion. 1995 såldes han till Safari World i Thailand.
Först 1998, efter tre års letande, återsåg "fosterföräldrarna" sin Ola. Han satt i en liten bur tillsammans med tre andra schimpanser, utan varken dagsljus eller något att underhålla sig med.
- Han hade inte hört svenska eller sett oss på tre år och höll på att svimma. Det mötet fick mig att inse att jag aldrig kan ge upp, säger Louise Tillberg, som förutom en tidigare serie barnböcker om Ola nu även skriver en bok om apans öde.
Samtidigt har Ola-fonden dragit in flera hundra tusen kronor och fem år i rad har ett stipendium på 30000 kronor delats ut till olika hjälporganisationer. Till och med kung Carl Gustaf har engagerat sig i Olas öde.

Hur kan en enda apas öde väcka ett sådant starkt engagemang?
- Ett fall med ett utsatt djur är begripligt och identifierbart och då är det helt enkelt enklare att engagera sig. I synnerhet om historien kan få ett positivt utfall. Vi kunde blunda för ett helt folkmord i Rwanda för att det är stort och obegripligt. Även om vi kan förstå det intellektuellt kan vi absolut inte förstå det känslomässigt. Det skapar vanmakt, och vanmakt är det värsta människan vet, säger Ingemar Lundmark, legitimerad psykolog vid Universitetssjukhuset i Lund.
Men för att skapa ett starkt engagemang krävs det att människor kan identifiera sig med den som har det svårt. Därför är det just däggdjur som engagerar oss - en spindel eller en vandrande pinne är för artfrämmande.
- Det ligger i vår överlevnadsstruktur att ta hand om de arter som liknar den egna avkomman. På individbasis är ett överdrivet engagemang ett behov att utanförlägga något, ett överdrivet behov som måste kanaliseras. Är det en lidande noshörningsunge som Nelson är det en moderinstinkt och ett ömhetsbehov som sätter i gång, säger Ingemar Lundmark.

Barbro Beck-Friis, professor i geriatrik, går på samma linje.
- Det här handlar om känslor. Inte om förnuft, inte om logik, inte om intelligens. Man får en relation till den här individen. Men det är också en högst egoistisk handling, känslan av att jag i alla fall gjort en insats.
Nelson var den första noshörningen någonsin att födas i Sverige 1995. Men Nelson föddes med en obotlig hjärnskada som förvandlade hans korta liv till en intensiv dödskamp.

Nelsons korta liv följdes av hela svenska folket, när han dog blev händelsen förstasidesstoff. Just dramat, kampen för livet, tycks trigga i gång engagemanget.
Också gorillan Enzo fick en tuff start i livet. Hans mamma, förstföderskan Naomi, visste inte hur hon skulle dia sin son. Kolmårdens vårdare fick rycka in för att nappmata den lille gorillaungen, men det var länge osäkert om Enzo skulle klara sig.
Just djurens inledande svårigheter verkar vara avgörande för att skapa människors engagemang.
Enzos lillebror Echo, fick en tämligen lätt start i livet och har inte alls nått samma popularitet.
- Det ska vara drama, gärna med ett lyckligt slut. Det som Disney och dokumentärfilmarna är så bra på att fånga. Är det gulliga och karismatiska djur blir uppmärksamheten ännu större. Det är oerhört viktigt för vår bransch att nå folks hjärta, säger Mats Högren, zoologisk chef på Kolmårdens djurpark.

De djur på Kolmården som via medierna blivit kända vid namn, väcker nämligen en enorm nyfikenhet hos besökarna.
Samtidigt ser Mats Högren inte endast fördelar med djurens "kändisskap".
- Vi vill inte aktivt förmänskliga djur, utan vårt mål är att förmedla deras utsatthet i naturen. Det är en svår balansgång. Ibland bär det bara i väg, som med isbjörnen Knut. Jag tror inte Berlin Zoo hade en genialisk marknadsföringsstrategi, utan historien började leva sitt eget liv.
Knut föddes på Berlin Zoo vintern 2006. Hans bror dog bara fyra dagar efter födseln samtidigt som mamma Tosca stötte bort sin överlevande son. Precis som Knut blev koalan Sam världskändis. Hon räddades av brandmannen David Tree i de eldhärjade skogarna Mirboo North, i delstaten Victoria i Australien. Sam, som först försöker fly, vilar snart sin svårt brända tass mot brandmannens hand och dricker ur en vattenflaska.
Mobilfilmsklippet visade sig var ett genialiskt PR-drag.

Nyheterskanaler världen över, bland andra CNN och The Times, kablade ut bilder på den svårt skadade och törstiga Sam. Youtube-klippet har setts av över en miljon tittare. Samtidigt började pengarna strömma in - Sam drog in tre miljoner kronor till brandbekämpningen.
När kändissajten TMZ.com skojade om att Sam på bilden drack lite flaskvatten före ett pilatespass och sushilunch blev folk så upprörda att sajten fick posta en offentlig ursäkt till koalabjörnen.
Just nu rullar en kampanj på tv för att rädda de utrotningshotade tigrarna, signerad WWF. Där uppmanas tittaren att se tigern i ögonen, för "det kan vara den sista du ser". Givetvis spelar djurparker och djurrättsorganisationer på människors starka känslor. Kampanjer med specifika djurarter har en enorm genomslagskraft om man jämnför med, låt säga, ett regnskogstema.

Förutom identifikationen finns det andra orsaker till att en tigerunge engagerar mer än en regnskog. Kerstin Uvnäs-Moberg, professor i djurfysiologi, vilar sig på biofilihypotesen: att vi har med oss i vårt arv att beakta djuren.
- För att förstå det här fenomenet måste vi betrakta det ur ett evolutionärt perspektiv. För människan är synen ett viktigt sinne för identifikation. Det är bevisat att vi hellre tittar på djur än på döda ting på bild. Vi tycker instinktivt om mjuka, ulliga pälsar. Det finns i vår behovsutrustning att få närhet, något att hålla om och ta i, säger hon.
För Kerstin Uvnäs-Moberg är inte steget långt från engagemanget för ett älskat husdjur till en koala i Australien eller en isbjörn i Tyskland.
- Vår omvårdnadskänsla respekterar inga gränser. Är det ett djur som behöver hjälp är det som ett barn. Därtill har vi en oförstörd relation till djuren. Vi betraktar dem som försvarslösa och oskyldiga, utan ont uppsåt.

Kändisdjurens öden varierar. Folkets engagemang är ingen garant för ett lyckligt slut.
Koalan Sam dog i förra veckan, trots flera behandlingar mot klamydia. "Jag grät som ett barn när jag fick höra att Sam dött" sa livräddaren David Tree till Herald Sun.
Nelson dog tio dagar gammal den 20 februari 1995. Kolmårdens djurpark sa nej till minnesplats. Tre år senare begravdes hans aska vid Lars Vilks konstverk Nimis på Kullabergs klippor, på initiativ av Nelson-clubben.
Ingen vet vad som har hänt schimpansen Ola. Familjen fick inte köpa tillbaka apan och flytta honom till ett bättre hem. Om han är vid liv är han i dag 21 år.
Men ibland går det vägen. Gorillan Enzo började snabbt gå upp i vikt och är i dag tre år gammal och något av en huvudattraktion på Kolmårdens djurpark. Och isbjörnen Knut bor fortfarande i Berlin och har en ny flickvän - den hetlevrade italienskan Gianna.