Därför älskar vi våra skidhjältar

Det börjar skymma i Tärendö. Den lilla byn med 200 invånare i Norrbottens inland, nästan så långt upp man kan komma i vår fjällhöga nord.
Den milsvida myren utanför bygränsen ligger öde, sånär som på en tjej som springer därute.
Vädret är kallt, småruggigt. Folk skyndar sig hemåt efter jobbet, in i värmen.
Men tjejen på myren springer vidare. Löppasset är långt ifrån över.
Några månader senare sitter vi - två miljoner svenskar - i våra soffor och ser Charlotte Kalla korsa den olympiska mållinjen som guldmedaljör. Och i samma stund glömmer vi snöchocker, inställda tåg och trafikkaoset på vägarna, denna bistra, kalla februarimånad.
Det enda som gäller för oss är det vi ser framför oss i tv-rutan. Den stora lilla tjejen i blågul mössa och guldmedalj på bröstet, som hälsar till farmor och alla hon känner i direktsändning.
Den nya svenska skidepoken.
- Längdskidåkningen är en av våra äldsta och mest traditionsrika sporter. Något som alla, oavsett ålder och färdighet, kan ägna sig åt. Det tror jag är en stor del i det stora intresset som råder just nu, säger Per-Åke Yttergård, nordisk chef vid Svenska skidförbundet.
SVT:s Jonas Karlsson instämmer på mejl från Kanada:
- Har man provat åka själv så har man också en föreställning om vilken kondition och kraft som krävs för att ta sig uppför branta backar. Det är möjligt att relatera till prestationen på ett annat sätt än inom många andra grenar.

"Olympiska vinterstudion" fullständigt dominerar tv-toppen dag efter dag, visar Mms, Mediamätning i Skandinavien. Och det är skidsporterna som väcker störst intresse: stafetterna, skidskytte och lagsprint.
Hela 2 435 000 tittare såg herrstafetten i onsdags. Det är en väldigt hög siffra. Betydligt längre ner på topplistan kommer ishockeyn - och detta innan Sverige slogs ut.
Och i går drog Charlotte Kalla tittare från Melodifestivalen när det var dags för tremilen i Vancouver. Schlagertävlingen hade det lägsta antalet röstande av årets deltävlingar, omkring 50 000 färre än normalt.
Tidningarna svämmar också över med hejarop och analyser. 1 747 artiklar har skrivits om Charlotte Kalla under OS-veckorna, 1 344 har skrivits om Marcus Hellner och ungefär hälften så många om Björn Ferry.
På Expressen.se har en femtedel av de mest lästa artiklarna de senaste två veckorna handlat om skidsport. Den mest populära bildspecialen visade hur Norges skidhopp Petter Northug blev av med staven.
Och av samtliga OS-artiklar på Expressen.se är det skidmaterialet som klickats allra mest.
Även på Facebook, twitter och bloggar har skidhyllningarna exploderat. Expressens redaktör för sociala medier, Emanuel Karlsten, beskriver sociala medier som en spegling av vad som pratats om i vardagsrum och över köksbord.
- Genom twitter har man också kunnat "hänga med" andra och heja i kapp kring ett gemensamt intresse. Delta i ett digitalt läktarvrål.
- Jag vet inte om jag någonsin, i något sammanhang, har sett ett så intensivt gratulationsflöde som på Facebook när Marcus Hellner tog sitt individuella guld.
En jämförelse på bloggportalen Knuff.se visar att OS har varit mer ombloggat än både vinter, melodifestival och SJ:s kaos.

Men allt är inte guld som glimmar i Skidsverige. I dag avslutas OS med herrarnas femmil, och sen väntar vardagen. Där problemet faktiskt är att vi har för få hårdsatsande skidåkare.
Charlotte Kalla, Anna Haag, Marcus Hellner och Johan Olsson - visst.
Men sen då?
Många idrotter har svårt att rekrytera ungdomar, men längdskidåkningen har svårare än de flesta med sin kombination av snöbehov och krävande fysisk träning. Och bland dem som väljer att satsa sjunker nivån.
Under sista tävlingsdagen vid skid-SM i Piteå i januari startade 100 herrar och 49 damer. Somliga gladdes åt att deltagarantalet ökat jämfört med åren kring millennieskiftet. Andra suckade och drog sig till minnes SM i Hudiksvall 1980, då mer än 400 herrar var anmälda till 15-kilometersloppet. När Thomas Wassberg gav segerintervjuer hade ett hundratal åkare fortfarande inte hunnit starta. Efter den tävlingen beslutade man att maximalt 150 herrar skulle få delta i SM - en regel som finns kvar, men som numera i praktiken är onödig.
- Om ingenting görs har vi nog ett halverat deltagarantal vid SM om 20 år. Och då är inte mycket kvar, menar Per-Åke Yttergård.
Arrangörerna i Piteå var trots allt nöjda. Ordföranden i organisationskommittén, Peter Roslund, berättar att det kom fler tävlande till SM än man hade räknat med.
- Vi hade nog lite draghjälp av OS, får vi väl erkänna.
Men faktum är ändå att inte bara bredden, utan även toppen inom längdskidåkningen har tunnats ut. I slutet av 80-talet fanns ungefär 20 hårdsatsande herrar med ambitioner att hävda sig internationellt. I dag är motsvarande elitgrupp hälften så stor.
- Ett problem är att ungdomarnas fysiska status är sämre i dag än för 20 år sedan. Det är en klar skillnad, det märker våra tränare vid skidgymnasierna, säger Per-Åke Yttergård.
Och det allra största problemet är faktiskt klimatet.
- Sverige har nio miljoner människor, Norge har fem. Men bara en miljon av svenskarna har nära till snö - det är ju sällan vi har så bra vintrar som i år. I Norge har 90 procent av befolkningen maximalt en kvarts resa till snö. Detta ger norrmännen ett stort försprång, säger H-C Holmberg, docent, föreståndare för Vintersportcentrum i Östersund och utvecklingschef vid Sveriges olympiska kommitté.
Skidförbundets statistik visar att antalet snödagar i Götaland har minskat med 40 procent sen 70-talet, och i Svealand med 20 procent.
Per-Åke Yttergård är samtidigt självkritisk, å Skidförbundets vägnar. Betydligt tidigare borde de ha insett faran för sportens överlevnad och jobbat aktivt för konstsnöanläggningar i södra Sverige, anser han.
Marcus Hellner har sett utvecklingen på nära håll. När han började tävla hemma i Västergötland i början av 90-talet fanns ingen snögaranti men ofta gick det ändå, och klubben i hembyn hade många skidåkare i träning. Sedan han flyttade norrut, till Gällivare, har Lerdala IF:s skidsektion lagts ner.

Efter OS i Salt Lake City, där det svenska längdlandslaget misslyckades fullständigt, hamnade fokus på den klena återväxten. Thomas Magnuson, skidhjälte på 70-talet och numera mjölkbonde i Hälsingland, fick frågan om han inte var orolig.
- Äh, muttrade han. Det brukar alltid komma fram någon idiot som tycker det är roligt att åka skidor.
Han fick rätt.
Karin Erson minns de första passen i Gällivare höstterminen 2003. Till lärarkollegorna på skidgymnasiet sa hon:
- Den tjejen är nog det värsta jag sett någon gång.
Hon minns envisheten - hur Charlotte Kalla åkte fram och tillbaka på en tvåhundra meter lång sträcka uppe på Dundret i ett försök att hitta känslan i den klassiska åkningen. Det blev kväll, och läraren ville gå hem - men inte Kalla.
- Hon hade egentligen allt: fysiska förutsättningar, tjurighet och förmåga att ta till sig det man sa. Hon hade en perfekt kombination av ödmjukhet och egoism.
Karin Erson tror också att detta kan bidra till det stora intresset för skidåkarna - fascinationen för deras extrema träning och envishet, samtidigt som de sällan tjänar så stora pengar som exempelvis en golfspelare eller fotbollsstjärna kan göra.
De är lite mer som vem som helst. De bor kvar i Sverige, pratar dialekt och handlar på affären i byn. Sen går de ut och tränar i fuktiga myrmarker när vi andra slänger oss i soffan och kollar på tv på kvällen. Men förutom det så är de ungefär som du och jag.

Samtidigt pågår ett hårt arbete på Vintersportcentrum i Östersund som ska se till att de som väl tar sig upp på elitnivå blir ännu bättre och kan konkurrera i yttersta världseliten.
Här får Charlotte Kalla, Marcus Hellner och Björn Ferry sin fysik granskad ner till minsta muskelfiber. Deras värden blir analyserade och de får råd om vilken fysik de ska sträva mot för att nå sin maximala potential.
Docent H-C Holmberg har varit engagerad i Vintersportcentrum sedan starten 2001 och är nu föreståndare.
- Vi är världsledande i dag. Större delen av den forskning som görs på längdskidor, görs här. Just att vi fokuserar på skidor - och har internationell höjd - är unikt.
Det mest kända resultatet av arbetet såg vi under OS för fyra år sedan när Björn Lind spurtade hem guldet med hjälp av en ursinnig stakning på upploppet. Man talade om "kängurustilen" eller "katapultstilen" - ett resultat av tre års intensivt forsknings- och utvecklingsarbete.
Tidigare hade skidåkare stakat med armarna. Den nya tekniken är mer dynamisk och involverar hela kroppen, inklusive höfter och knän. I extremfallet får man intrycket att åkaren nästan hoppar fram.
- I dag stakar alla på det här sättet.
En nyhet man arbetade fram inför OS i Vancouver kallas "double push". En teknik som innebär att skidåkaren trycker ifrån med både utsidan och insidan av skidan i ett och samma skär, som gör att åkaren får ut mer kraft.
- Det är lite av en turboväxel som man kanske ska använda i begränsade partier, för att rycka eller i spurten, säger H-C Holmberg.
- Att vinna eller försvinna handlar om så små marginaler. Om du höjer din spurtkapacitet med en procent, kan det vara skillnaden mellan första och tionde plats.

I helgen har tövädret börjat dra in över Sverige, samtidigt som OS avslutas i Vancouver.
Det är fyra år tills elden tänds nästa gång, i ryska Sotji.
Nu måste jobbet börja. Kampen för att bevara Sverige som stor skidnation. Inte bara i enstaka mästerskap. Utan gång på gång på gång. Men det är ett hårt arbete som väntar, för många inblandade.
Som Skidförbundets Per-Åke Yttergård konstaterar:
- Det finns inga genvägar i den här sporten.
SVT:s Jonas Karlsson:
- Konditionsidrotterna kommer få färre utövare i framtiden i takt med att samhället blir bekvämare. Men jag tycker mig för närvarande ana en trend där just längdåkningen upplever ett uppsving. Jag skulle inte gå så långt som att kalla det en längdåkningsboom, likt den joggingvåg som sköljde över Sverige på 80-talet, men intresset ökar och förklaringen är delvis de svenska framgångarna, inte minst Charlotte Kallas.