Wyfliet-atlasen. Foto: Mary AltafferDet blir kartbibliotekarien Greger Bergvall, 39, som bär arkivväskan med sig på planet från New York.

Som vittnen på resan finns Sveriges riksbibliotekarie Gunilla Herdenberg och KB:s juridiske rådgivare Jerker Rydén.

Därmed är den 191 sidor tjocka och 415 år gamla "Wytfliets Atlas" tillbaka i Kungliga bibliotekets samlingar.

I går berättade delegationen från KB, inte så lite stolt, för en välbesökt presskonferens hos advokatfirman Herrick på Park Avenue i New York om hur praktverket kunnat skaffas tillbaka. KB-mannens lägenhet på Surbrunnsgatan i Stockholm totalförstördes av gasexplosionen. Foto: Anna Hållams

Greger Bergvall iklädd vita skyddshandskar tog ut boken från tygfacket och vek varligt upp den för fotograferna.

Atlasen som trycktes i Leuwen i Belgien i nio exemplar med pärm av pergament måste hanteras därefter.

- Det är det enda kända verket av Cornelius van Wytfliet och var den första atlas som täckte "Nya världen", Amerika. Den har varit i KB:s ägo i över 300 år, förklarade Greger Bergvall.

- Vi vet också att den överlevde branden på slottet Tre Kronor 1697, sa Gunilla Herdenberg, som avancerade till till KB:s högste chef så sent som 1 mars.

Samtidigt öppnade KB en sajt, wytflietatlas.com, där de 55 andra verk som "KB-mannen" stal från sitt eget bibliotek är listade.

Det är här advokatfirman på Manhattan och två andra advokatbyråer i London respektive Berlin kommer in i bilden.

Återförandet av atlasen har sparkat i gång ett internationellt samarbete för att hitta betydligt fler av alla de totalt 103 verk som "KB-mannen" under åren sålde till auktionsfirman Ketterer Kunst i Hamburg.

Åklagarmyndigheten i New York är inblandad, liksom FBI och tysk polis.

- Vi har stora förhoppningar, säger Greger Bergvall.

Varför?

- Det kan jag inte kommentera.

Steven D Feldman på advokatfirman Herrick är också förtegen om varför de tror på ett genombrott.

- Men vi tittar bland annat i kataloger över gamla verk och försöker utreda om exemplaren som bjuds ut är KB:s eller någon annans.

Försöker ni få Ketterer Kunst att berätta vilka som köpt alla böckerna?

- Ja, det är tysk polis som sköter den delen. Vi hoppas förstås få namnen, men vi utgår också från att böckerna sedan sålts vidare.

Precis så var fallet med "Wytfliets Atlas". Den köptes först av firman Bruce Marshall Rare Books i England och såldes vidare av Sotheby´ i London 2003 för motsvarande 600 000 kronor innan någon ens på KB visste att den var stulen.

Köpare var den i branschen store profilen Graham Arader III i New York. Han omtalades redan på 70-talet genom att "slakta" atlaser och sälja enskilda blad i böckerna för att inbringa mer pengar.

- Det är en otroligt färgstark konsthandlare som ser hårt på konststölder, berättar Greger Bergvall.

Han själv började arbeta med kartor på KB 2007 och han och hans kolleger höll rutinmässigt utkik i kataloger och på sajter efter KB:s saknade verk. En fredagskväll i fjol, innan han skulle gå hem, hittade han plötsligt bild på sajten abebooks.com:s portal över antikvariska böcker.

- Där låg ett exemplar som liknade vårt. Vi skickade ett mail till Graham Arader III och förra sommaren fick vi bekräftat att det var rätt bok.

Vad sa han?

- Han ville inte behålla en stulen bok, absolut inte.

Det som nu skett är att Sotheby's köpt tillbaka atlasen, som var utannonserad av Arader för 1,8 miljoner kronor. Och det är auktionsfirman i London som överlåter den tillbaka till KB.

- Vi har ett avtal med Sotheby's som det råder sekretess kring, men jag kan säga att KB inte har betalat några pengar, säger KB:s kommunikationschef Urban Rybrink.

När cirkeln nu alltså sluts för "Wytfliets atlas" har det åter väckt frågor om vad som egentligen drev den högt bildade och karismatiske chefen för KB:s handskriftsavdelning att systematiskt plundra flera av Sveriges förnämsta bibliotek?

Var det bara för pengens skull?

De som kände honom väl tvivlar på det.

Fanns där också ett hämndmotiv? För att han aldrig fick sin efterlängtade professur? Den teorin hyser gamla kolleger och den lanserades också i SVT;s filmatisering "Bibliotekstjuven" i fjol.

Efter att Stockholmspolisen grep "KB-mannen" 5 november 2004 och innan han sprängde sig till döds i lägenheten på Surbrunnsgatan natten till 8 december samma år (åklagaren släppte honom i väntan på åtal) hölls flera förhör.

Han erkände stölderna och berättade ingående om affärerna. I en Brå-rapport som Lars Korsell och Linda Källman skrev 2008 refereras viktiga delar ur utredningen.

"KB-mannen" sa till polisen att han stulit tre till fyra böcker per år till firman i Hamburg. Han sa först att han totalt tjänat mellan tre och fyra miljoner kronor, en uppgift som han sedan justerade till sju miljoner kronor. I ett annat förhör talar han om belopp på mellan sex och nio miljoner kronor.

Men vad gjorde han av pengarna? Polisen tyckte sig inte få några bra svar.

Han sa att han gått på krogen två gånger i veckan och lagt 3000-4000 kronor per kväll. Han hade betalat av lån till lägenhet och bil. Det skulle ha skapat en ond cirkel.

Att det skulle bli Sveriges blivande största boktjuv den tidigare överbibliotekarien Åke Lilliestam anställde på ett halvårsvikariat på Karolinska institutets bibliotek i slutet på 80-talet, anade han förstås aldrig.

- Han hade inte fått möjlighet att röra sig ensam i boksamlingar där det fanns värdefull litteratur om jag hade haft några misstankar. Han skötte sina uppgifter på ett skickligt sätt och jag hade allt förtroende för honom, säger han.

Åke Lilliestam kom att bli en vän för "KB-mannen". Även om han blev bestört när dubbellivet uppdagades har han på sätt och vis förlåtit honom.

- Hans handlingar var oförlåtliga, men som person har jag överseende med honom, säger han.

Åke Lilliestam beskriver boktjuven som en intelligent och kompetent akademiker som inte brydde sig om vare sig pengar eller status.

- Det har sagts att han begick brottsliga handlingar eftersom han var besviken över att han inte fick en professur i Lund, det anser jag är felaktigt. Den ställning han fick på Kungliga biblioteket som chef för bibliotekets handskriftsavdelning var han väldigt nöjd med.

Om Åke Lilliestam saknar honom? Han blir tyst och drar sedan en suck.

- Jag har lättare att svara ja än nej på den frågan, som person saknar jag honom. Han var en bra samtalspartner, vi hade ett stimulerande tankeutbyte och han var jämställd med mig.

I journalisten Jesper Huors prisbelönta radiodokumentär "Bibliotekarien" målas ett porträtt upp av en man som ville klättra på den sociala hierarkistegen.

I en artikel i Dagens Nyheter beskrev litteraturprofessorn Johan Svedjedal, som kände honom, en man som stal från den som bestulit honom. Inom honom fanns ett jag som ville blåsa hela systemet.

Men Barbro Thomas, tidigare biblioteksråd som ledde spaningsgruppen på KB, menar att det inte finns någon förklaring.

- Och om det gör det så tog han med den i graven, säger hon.

"KB-mannen" föddes i mitten på 50-talet i Eskilstuna. Han växte upp med sin ensamstående mor. Han hade högsta betyg i svenska, engelska och kristendom. Efter gymnasiet bytte han efternamn.

- Namnbytet var ingen slump. Han kom från en primitiv bakgrund men ville påskina att han var väluppfostrad och av fin familj. Han ville vara någonting han inte var. Och det hade han en väldig sorg för, sa Tomas Lidman, riksbibliotekarie 1995 till 2003, till tidningen Vi.

Historien om hur han avslöjades är fascinerande i sig och är svår att förklara kort. Men början till fallet var när en låntagare i oktober 2003 intresserade sig för det tyska verket "Das illustrirte Mississippithal".

KB:s arkivarier hittade inte boken, men mannen återkom nästa vår. Inte heller då hittades den.

Man förstod samlarvärdet - och började ana oråd.

"KB-mannen" hade missat att samtidigt ta bort ett hänvisningskort - och därför kunde den då okände gärningsmannen inte heller manipulera bort boken ur datorerna.

I all tysthet pågick nu en intensiv utredning internt på KB med bara några få införstådda.

"Avslöjandet kom som en blixt från en klar himmel", berättar Barbro Thomas i Brå-rapporten.

Det var torsdagen den 4 november 2004, dagen före allhelgonaafton. Vid halvfyratiden sprang Barbro Thomas till riksbibliotekarien Gunnar Sahlin för att berätta.

Ur Brå-rapporten:

"Vi drog hela historien och han ringde omedelbart till polisen, säger Barbro Thomas. Det var aldrig tal om att försöka tysta ned historien. Brottet var för stort och allvarligt".

Dagen därpå letade polisen honom i lägenheten och hos modern och fick tag på honom på telefon. Klockan 16.40 inställde han sig själv hos polisen på Bergsgatan 52 i Stockholm.

Visserligen erkände han snabbt att han var skyldig.

- Men jag vill inte bli anklagad för varenda stöld som skett, sa han i förhör.

Han förnekade till exempel ihärdigt att han var skyldig till de böcker Nobelbiblioteket anmält saknade. För där hade han också arbetat en period.

Utredarna kom fram till att han siktat in sig på internationell litteratur som visserligen var värdefull, men inte hade ett omistligt värde och därmed inte skulle gå att sälja.

- Och jag tog aldrig svenska böcker!, var han noga med att säga till polisen.

Men när lägenheten undersöktes hittades flera svenska verk stulna från Karolinska institutet, bland annat en Carl von Linné-bok. De hade han haft gömda i 15 år - men alltså aldrig sålt.

Även om han medgav att han tagit och sålt böckerna ville han inte stå för det kriminella i hanteringen.

- Jag kan inte förstå varför kollegerna har en så känslig relation till böckerna eftersom de kommer från utlandet, sa han till förhörsledaren.

- Böcker är en handelsvara som ofta byter ägare. Jag hjälper bara till.

Sen gick han hem, vred på gasspisen och tände på.