Om man sammanfattar det kungliga året ur lokalt svensk synvinkel, så har de väl inte haft det så kul, de där två som bor kvar ute i Drottningholm. Trots att minst ett barnbarn, en förmodat blivande tronarvinge, är på väg.
Men om vi höjer blicken, eller snarare riktar den västerut, mot Storbritannien, så har läget där varit skojigare för de kungliga.
För i april, den 29 för att vara exakt, var det bröllop i Westminster Abbey och kungliga bröllop där, särskilt om det är en kronprins in spe som slår till, är magnifika tillställningar som genererar massor av positiv reklam från medierna, såväl de lokala som de internationella. Och jublas det i England så är ovationerna rent öronbedövande i USA, där är man besatt av engelska kungligheter, betraktar dem som sina egna, kan inte få nog.

Personligen är jag mycket road av engelska kungligheter. På ett objektivt och distanserat vis, vill jag gärna hävda. Jag har varit i London och kikat på dem alla genom åren, på drottningmodern när hon fyllde 101 och fortfarande var vid prima liv, på drottningen så fort jag kommit åt, på den olycksaliga Diana med stigande fascination och to the bitter end.
Jag fortsätter att hålla mig à jour med vad som händer i trakterna kring Buckingham Palace och det är klart att jag inte kunde låta bli att åka till London i våras för att försöka få en glimt av det där bröllopet in real life och därför hade jag förstås läst på ordentligt om Kate Middleton, den avundsvärda alternativt beklagansvärda flickan som utsetts att någon gång i framtiden utgöra själva marsipanrosen på den brittiska samväldes­tårtan, att bli hela unionens egen drottning.
Så vem var då hon och hur hade hon hamnat i dessa mycket ovanliga omständigheter?
Hon är, eller var före bröllopet, en "commoner". En helt vanlig människa. Så där som Daniel Westling, även om just hennes föräldrar lyckats skrapa ihop en ansenlig förmögenhet.
Och denna så kallade vanlighet framkallade där, liksom den hade gjort här, en hel del snorkighet från dem som anser att det hade varit mer passande om någon från de egna, förment förnämare, leden lyckats snärja prinsen. Helst någon adlig brittiska vars familj i generationer stått kungahuset nära. Någon med samma sorts ursprung som en gång Diana.

Men i stället blev det alltså en "medelklass-Middleton" - som hon och hennes familj kallades, och det var nedsättande menat - som blev den utvalda.
Och från början gjorde även medierna så gott de kunde för att få alla Middletons att framstå som klumpiga katter bland alla hermelinerna, som pinsamma sparvar i tranedansen.
Mest hackade man på mamma Carole som är av gruvarbetarsläkt och därför inte ansågs kunna utrycka sig som man ska i de högre kretsarna och som blev påkommen tuggandes tuggummi offentligt. Men snart gick snorkigheten över i motvillig beundran.
För för 25 år sen startade Carole Middleton och maken Michael post­orderföretaget Party Pieces. Hon hade fått för sig att andra småbarnsmammor, likt hon själv, tyckte att det var jobbigt att fixa presentpåsar till alla ungar när det var barnkalas och att det skulle vara en smart idé att sälja färdiga sådana.
Det visade sig vara en lysande idé och den har gjort familjen förmögen nog att köpa ett magnifikt men ändå enastående trevligt hus med halmtak och allt i Midsomeridyllen Bucklebury en timme från London, jag har varit där, det är en sorts betydligt tjusigare motsvarighet till Westlingska Ockelbo.

De har också haft råd att låta de tre barnen gå i dyra internatskolor, att köpa dem en våning i Chelsea, att kosta på dem alla medlemskap i tennisklubben Queen's där årsavgiften ligger på drygt 100 000 kronor och att åka på årliga familjesemestrar till ön Mustique samt att bidra med en halv svensk miljon till dotterns bröllop.
Men hur var det nu med de unga tu, hur träffades de?
På universitetet S:t Andrews i Skottland. De gick på samma kurs i konsthistoria och bodde på samma studenthem. Andra året flyttade de tillsammans med två vänner in i en egen våning i stället och i all kamratskap. Som så småningom gick över i kärlek. Och sista studieåret bodde de, fortfarande med två vänner, i ett rart hus på landet utanför den lilla staden.
Det dröjde ovanligt länge innan medierna insåg vad som var på gång.
Och det dröjde hela åtta år, lika länge som det tar för ett genomsnittsäktenskap att gå i kras, innan de faktiskt stod där på Buckingham Palaces balkong som nyblivet hertigpar av Cambridge och slog rekord i bröllopspussning på just den platsen. De pussade nämligen inte bara en gång inför den miljon­hövdade folkmassan och världens alla tv-kameror, utan två. Jag såg det med egna ögon på långt avstånd. Ni vid tv-apparaterna såg det mycket bättre.
Sen dess har de bott i ett som alltid bedårande hus utanför den lilla staden Angelsey i Wales, fjärran från vimlets yra. Där utbildar sig William inom den militära helikopterräddningen. Och Kate framlever, ganska så otidsenligt, sina dagar som officershustru.
Då och då är de ute och representerar, hon jämförs hela tiden med den svärmor hon aldrig fick träffa, med Diana. Och han verkar betydigt stoltare över den uppmärksamhet hon får än hans pappa någonsin var över den succé hans mamma gjorde.
Han har en känslomässigt otrygg uppväxt bakom sig, med föräldrarnas mycket offentliga skilsmässa, med en mamma som betraktade honom som sin förtrogna och som grät ut mot hans axel redan innan han nått tonåren. En mamma han fick försvara mot paparazzi och som omkom i en bilolycka när han bara var 15 år gammal.

Kate verkar ha haft det desto tryggare. Så vem vet, det kanske håller, de kanske tillsammans slår sig ner på den brittiska tronen vad det lider.
Men nu gäller det för dem att så raskt som möjligt uppfylla sin allra främsta plikt, att åstadkomma en tronarvinge. Och numera går det lika bra med en flicka som med en pojke även i Storbritannien och de ligger säkert i.
Nyligen tackade Kate nej till ett glas champagne på en mottagning. Och genast var ryktena i gång. Är det dags? Har de lyckats? Är hon bebådad?
En hel värld, eller i varje fall stora delar av England och ungefär hela USA, och kanske även jag, håller givetvis andan.