I 28 år har mässan funnits, jag har varit med i stort sett varenda gång och för mig flyter de ihop till en enda.
Det jag däremot kommer ihåg är vissa intervjuer jag gjort under olika mässor.
Som den gången då Jackie Collins, den glamorösa författaren till den sorts böcker som då kallades tantsnusk, försökte lära mig skriva bästsäljare.
Som den gången det visade sig omöjligt att föra ett samtal med Colin Dexter, mannen som skrev om kommissarie Morse, eftersom batterierna till hans hörapparat visslade gällt.
Som den gången jag åt lunch på tu man hand med Sydafrikas Nobelpristagare Nadine Gordimer utan att ha läst ett ord hon skrivit.
Som den gången jag skulle sitta på scenen i den största lokalen och tala med grottbjörnarnas Jean Auel och såväl hennes förlag som representanterna för mässan lämnade oss helt åt vårt öde.
Som den tidiga frukost då en svårt bakfull Jan Guillou tryckte sitt ansikte tätt intill mitt och med vinångebemängd andedräkt väste att jag var en vedervärdig varelse.
Numera kysser han mig på hand, det kan ni läsa om på annan plats i denna tidning.
För min del börjar mässan alltid på tåget från Stockholm. Redan där kopplar jag på min författarspanarblick i hopp om att hitta något skrivbart. I år var resultatet magert.
Jag noterade deckardrottningen Åsa Larsson på väg mot kaffevagnen, jag upptäckte Mark Levengood som lyckats hitta en alldeles egen kupé. Han hade dragit för gardinerna och satt och knappade på sin dator. Jag såg honom ändå.
Väl framme i Göteborg stod en uniformsklädd herre från ett limousinföretag på perrongen och höll upp en skylt som det stod Levengood på. Mycket imponerande. Vi andra gick snällt och ställde oss i taxikön.
Alla vi - och vi är många - som inte betalar våra hotellräkningar själva bor antingen på Park eller Gothia.
Parkborna hävdar att där är bäst dels för att man måste promenera en stund i friska luften för att komma till mässlokalerna, dels för att alla som räknas hänger i Parks bar om nätterna. De som bor på Gothia, som är hopbyggt med själva mässan, anser att där är bäst eftersom de kan ila upp på sina rum och hyperventilera en stund när allt känns kaotiskt och övermäktigt.
På Park bor ständigt paren Guillou/Skarp och Gardell/Levengood. Och så jag.
På Gothia bor de flesta andra.
Vid frukosten brukar jag kunna möta en och annan litterär eller medial gigant i kön till kaffeautomaten. I år lyckade jag bara hitta den allerstädes närvarande Kerstin Brunnberg samt den eminenta radiomannen Gunnar Bohlin.
Eftersom min ambition var att besöka bildande seminarier vandrade jag redan den första morgonen i väg att lyssna till ett samtal om James Joyces "Odysseus", en bok jag aldrig förmått läsa. Nu berättade Jan Gradvall så medryckande om hurusom Leonard Bloom sitter på sin toalett och hur man sen i detalj får följa hans exkrementers väg genom Dublins vattenledningssystem att det kändes som att den boken skulle man väl kunna rå på någon gång.
Bredvid honom i panelen satt den superskärpta litteraturprofessorn Sara Danius, en av Anna Wahlgrens otaliga döttrar. Om hon är sams eller osams med sin yngre halvsyster Felicia Feldt, som som bekant i sin tur är osams med deras gemensamma mor och som var ett av mässans verkliga dragplåster, det framgick inte.
Däremot fick jag veta att James Joyce ansåg att sättet att knyta skosnörena säger allt om en människa.
Om det stämmer vet jag inte, men jag tror att sättet att knyta flugan säger en hel del om Dag Sebastian Ahlander, författare till "Handbok för glada gubbar". Han bär alltid en färgglad sådan under hakan, det gör gubben gladare, anser han.
Och därmed är jag inne på min knapphändiga bokmässeklädspaning.
Mark Levengood, nu nämnd för tredje gången, klär sig med en alldeles egen och ganska iögonfallande elegans. Första dagen var kostymen ljusbeige och metallglänsande till guldskor, andra dagen var kostymen svart med slips i guldbrokad och som om icke detta räckte bar han en gyllene sjal nonchalant draperad över axlarna. Han ritade dessutom stora hjärtan i de böcker han signerade och de dyrkande damerna dånade.
På kvinnosidan var små nätta klänningar mycket ofta före kommande. Katrine Kielos, Åsa Larsson, Gunilla Brodrej, Åsa Linderborg och Martina Haag bar upp sådana på ett charmant vis. Ack att man fortfarande vore i stånd till det.
Martina Haag hörde också till dem som fick signera flitigt. Hon hade satt personligt rekord förra året med 2020 böcker. Det ämnade hon slå i år och hade därför med sig prick 2021 exemplar.
Själv for jag som en skållad råtta runt i lokalerna på jakt efter något uppbyggligt. Martin Schibbye och Johan Persson lyckades jag konsekvent missa och allt annat väsentligt också, kändes det som.
Den förhärskade känslan på varje mässa är att man hela tiden befinner sig på fel plats, att det absolut omistliga utspelar sig någon annanstans i lokalerna. Och om kvällarna att det pågår högintressanta kalas som man inte är bjuden på.
Vad kalasen i stort anbelangar så är torsdagskvällen den då det minglas som värst i alla montrar, pimplas vin i plastglas och knapras jordnötter. Och så har Bonniers sitt massmingel i restaurang Estrad och dit ilade jag med block och penna för att försöka hitta saker att rapportera till er, kära läsare. Hade de inträffat någon litterär skandal, hade någon författare råkat i luven på någon annan, hade något statsråd åter uppfört sig otillbörligt med någon raffig tv-personlighet?
Detta är allt skvaller jag lyckades uppsnappa, såväl just den kvällen som under de följande dagarna:
Malou von Sivers sa sig ha fastnat, eller i varje fall nästan, i en hiss med Mikael Niemi.
Barbro Hedvall, specialist på politik och kläder, bar en ny outfit från Ulla Hannerz.
Jan Mårtensson, ständigt alert gentleman som just kommit ut med sin 63:e bok, kallade förtjust hela mässan för en exhibitionisternas vaktparad, en blandning av Kiviks marknad och Vatten festivalen.
Björn Ranelid berättade att Tomas Quick i flera brev bett honom skriva en bok om honom. Men han hade aldrig svarat.
Björn Hellberg, den gamle "På spåret"-domaren, torde vara mässans uthålligaste person. Varje dag, från morgon till kväll, stod han beredd att signera sin senaste deckare.
Viveca Lärn, som en av dagarna varit på vippen att svimma av hunger eftersom hon vägrade att äta någon av de överallt salubjudna inplastade ostfrallorna, hade svinturen att just då gå rakt i famnen på Leif Mannerström som raskt förde iväg henne till ett undanskymt bord dignande av ostron, pocherade torskrygg och andra delikatesser.
För min del anser jag att man inte kan genomleva en Bokmässa utan en klassisk räkmacka i Gothias bar på våning 23. Det var nog i hissen dit upp som Malou nästan fastnat, för det gjorde nästan jag också. Jag och halva Svenska Akademien, eller i varje fall två medlemmar av den, Sture Allén och Per Wästberg, samt Odd Ziedrich, Akademinens oumbärliga alltiallo. Det hade kunnat bli en löpsedel.
Min jätteräkmacka var en av de ungefär 812 tolv stycken som konsumeras enbart i den baren under de här hektiska dagarna. Räkorna är inte det minsta göteborgska om jag nu trodde det - vilket jag faktiskt gjorde - de har fiskat mellan Lofoten och Grönland och sen skalats i Baltikum. Man upphör aldrig att förvånas.
Tyvärr orkade jag bara med halva mackan och vacklade sen iväg mot mitt hotell att hämta andan en stund. På vägen dit ringde det i mobilen. Det var Lisbeth Larsson, sympatisk och skicklig litteraturprofessor med nordisk kvinnolitteratur som specialitet. Hon lät sträng på rösten. Hon undrade var jag var. Jag hade fått äran att tala en stund om Astrid Lindgren i hennes monter, på lördagseftermiddagen hade jag skrivit i min kalender. Men jag hade skrivit fel, det var fredagen som gällde. Kan man skylla på bokmässeutmattning? Eller räkfrossa? Eller tilltagande författarfobi?
Mässlördagen är den dag så där är så proppat med folk att ingen kan röra sig och ingen kan andas. På något vis lyckades jag ändå baxa mig fram till kön till Jonas Gardells seminarium om boken "Torka aldrig tårar utan handskar" den första i en serie skriven för att vi inte ska glömma alla de unga män som dog i aids i Sverige.
Han hade större publik än någon annan på hela mässan och de gånger han brast i gråt på scenen, satt vi, nästan 750 åhörare, och snörvlade, vi också.
Margot Wallströms seminarium var förstås också fullsatt till nära nog sista plats. Och hon gav tre tips om hur man ska bete sig för att alls överleva i ett så hårt och tidspressat jobb som det hon haft i FN. De tipsen är lika användbara om man vill klara en bokmässa med förståndet i behåll. Riv ut och spara:
Ser du mat, ät den!
Ser du en stol, sätt dig på den!
Ser du en toalett, skynda dig omedelbart dit!
Vad mer kan jag berätta? Vad kan jag avsluta detta med?
Att jag i det där anförandet jag aldrig fick hålla om Astrid Lindgren hade tänkt citera det som hon sa när hon en gång invigde en Bokmässa, nämligen:
- Folk brukar ofta fråga mig så här: "Tror du på bokens framtid?" Och då svarar jag alltid: "Tror du på brödets?"
