Landets teaterdirektörer sliter sitt hår över hur de ska få verksamheten att gå ihop. Höjda löner och hyror i kombination med oförutsedda pensionsavsättningar skapar stora problem.
Läget är prekärt för många. Utom för Stockholms stadsteater som är bäst i klassen med fullsatta salonger och kritikerrosade uppsättningar. Som vanligt.
Stadsteatern fick till och med tio miljoner kronor i belöning av kommunen just för att den går så bra. Den extradusören fick Dramatenchefen Marie-Louise Ekman att gå i taket.
Dramaten får nämligen klara sig med en ökning på 0,4 procent i år - pengar som enligt Ekman inte ens täcker löneökningarna.
- Heder och ära till Stockholms stad och till Stadsteatern som förvaltar pengarna.
Däremot är det otroligt upprörande att staten är ointresserad av att utveckla Dramaten på samma sätt, sade hon i en stor intervju i Dagens Nyheter tidigare i veckan.
Hon säger att Dramaten "åderlåts" och "bestraffas" av regionalpolitiska skäl för att teatern ligger i Stockholm.

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) avvisar kritiken.
- Vi har ett antal teatrar som får statliga medel. Operan, Dramaten, Riksteatern, länsteatrar och andra. De har vissa krav på sig som att spela klassiker och nyskriven dramatik. De är inte självfinansierade, de kan inte ta in 100 procent på publikintäkter, säger kulturministern.
- Vi är väldigt nöjda med Marie-Louise Ekman som chef. Det är utmärkt att Dramaten har kunnat öka sin publik och de får en ökning till 217 miljoner kronor i stöd nästa år. Det är ingen inflation och vi sätter inte deras löner, de löneförhandlar själva.
Lena Adelsohn Liljeroth beskriver rejäla nedskärningar i en rad länder i Europa.
Så teatrarna i Sverige vet inte hur bra de har det?
- Ja, det kan man säga. De måste anpassa sig, det finns inte hur mycket pengar som helst.

Oppositionen är däremot frikostigare med skattemedel. Det understryker riksdagsledamot Berit Högman, ordförande i kulturutskottet och Socialdemokraternas talesperson i kulturfrågor.
- Många teatrar är verkligen i behov av ökade resurser. Kulturen behöver alltid mer, därför bör Sveriges kultur få en miljard inom mandatperioden. Det gick vi till val på, säger S-politikern från Värmland.
- Statligt stöd är till för att stödja mångfald och många röster. Vi vill inte ha kultur som bara är lättkonsumerad. Då måste vi använda skattsedeln, säger hon.
Varken Lena Adelsohn Liljeroth eller Berit Högman ser någon motsättning mellan teatrarna i Stockholm och dem i övriga landet. Samtidigt är Marie-Louise Ekman övertygad om att en "aggressiv" decentralisering utarmar Dramaten.
Dramaten fick det senaste året 212 miljoner kronor av staten. Teatern hade 78 procents publikbeläggning - Marie-Louise Ekman säger att siffran nu är uppe i 88 procent - och en självfinansiering på 13 procent.
Stockholms stadsteater fick 210 miljoner kronor av kommunen och nära 50 miljoner kronor av staten. Beläggningen var 92,5 procent och självfinansieringen nästan 23 procent.

Thommy Berggren har regisserat på både Dramaten och Stadsteatern. Han har satt upp en lång rad uppmärksammade föreställningar. Nu tycker han att det är för mycket snack om pengar och för lite om konst.
- Det är klart att kommersialisering finns där redan. Och Dramaten kan om 75 år vara ett nytt NK där man åker rulltrappa och handlar märkeskalsonger. Det finns mycket att säga, både om hur mycket pengar vi ska ha och vad vi gör med dem, säger Berggren.
- Det finns nog människor som när de ser oengagerad och dålig teater tycker att den skatteunderstödda teatern då sysslar med en sorts försnillning av skattebetalarnas pengar. Konsten måste hela tiden fördjupas och hållas vid liv.
Berggren är övertygad om att alla ekonomiska problem kommer att lösas om bara publiken erbjuds levande konst.
- Vi konstnärer ska inte gnälla för mycket om pengar. Vi ska i stället visa vår kunskap och vårt allvar, säger han.
- Teaterpubliken, alltså skattebetalarna, kommer då att ställa sig på konstnärernas sida.

De kommer att se till att konstnärlig verksamhet får sitt berättigande och ekonomiska stöd.
- En konst som lever och brinner kan ingen släcka, inte ens en ledamot av kommunalfullmäktige eller en kulturminister, säger Thommy Berggren.
Men tills vidare kämpar teatrar över hela landet i ett hårt ekonomiskt klimat. Statens kulturråd, som fördelar det statliga kulturstödet, bekräftar att det är bistra tider.
- Vi är medvetna om att de har en kärv ekonomi. Under det senaste året har framför allt pensionsfrågor gjort läget bekymmersamt. Det kom retroaktiva kostnader för pensioner som många inte hade räknat med, säger Mika Romanus, enhetschef och ansvarig för teaterfrågor på Kulturrådet.
- De uppräkningar av stödet de får motsvarar inte deras verkliga ökade kostnader. Dessutom har många teatrar en i grunden svag ekonomi med små marginaler, säger hon.

Trots alla framgångar och extrapengar är inte heller Stockholms stadsteaters tillvaro helt bekymmersfri. Teaterchefen Benny Fredriksson pekar på pensionsfrågan. Nya regler medför att teatrar måste göra större avsättningar än tidigare för dansare och sångare som kan gå i pension vid 45 respektive 55 år.
- Pensionerna är en ödesfråga. Vi måste lösa det problemet. I många fall blir pensionskostnaden högre än lönekostnaden, säger Fredriksson.
- Det finns ett förslag om en omställningspeng under tre år. Regeringen har ännu inte antagit det förslaget, säger han.
I debatten ställs ofta de två stora Stockholmsteatrarna mot varandra. Dramaten framställs som den smala scenen som spelar svåra, krävande pjäser, medan Stadsteatern enligt denna uppfattning är kommersiell. Stadsteatern har "i bland rätt extrem publiktillpassning där varje föreställning redan från början har sin målgrupp", skriver teaterkritikern Ingegärd Waaranperä i DN.

Benny Fredriksson avvisar den kritiken.
- Det är en myt. Vi har väldigt bred repertoar, säger han.
- Är Aniara smal eller bred? Blir Aniara kommersiell bara för att publiken kommer och vi har 40 utsålda föreställningar?
Han får helhjärtat stöd av Madeleine Sjöstedt, kulturborgarråd (FP) i Stockholm, som nyligen gav Stadsteatern tio miljoner kronor i 50-årspresent.
- Vi har gett pengarna just för att uppmuntra teatern som gör att alla Stockholms invånare känner sig välkomna. Det finns ingen motsättning mellan kvalitet och stor publik, säger hon.

Leif Zern, författare och teaterkritiker på DN, är bekymrad över att kulturen överhuvudtaget, sitter trångt i dagens samhälle.
- Dramaten och Stadsteatern ligger nära varandra nuförtiden. Båda lever med kniven på strupen. De måste spela in en hel del pengar. Det påverkar båda så att de väljer en repertoar som inte är allt för djärv, säger Zern.
- Utrymmet för risker på teaterområdet har minskat. I Stockholm ser man det. Däremot är Göteborgs stadsteater inne i en djärv och experimentell fas, säger han.
Karin Helander, professor i teatervetenskap vid Stockholms universitet:
- Teatern behöver mera pengar. Vi är hyfsat rika. Vi borde kunna satsa mer på den typen av välfärd.