Therese Åhman, 35, utanför Stockholm var ute och gick med sina två hundar större delen av dagen i går.

Hon är sjukskriven sedan ett drygt år tillbaka, då hon fick en remiss till bäckenbottencentrum på Danderyds sjukhus. Där konstaterade läkarna att hon hade en svår förlossningsskada.

Men problemen började redan för nio år sedan.

Det var då, när hon födde sin dotter, som Therese Åhmans underliv sprack - utan att barnmorskan noterade det. Sedan dess har hon plågats av smärta, avföringsläckage och ett förstört sexliv.

I SVT-programmet "Uppdrag granskning" tidigare i veckan berättade Therese om sina problem.

- Jag har varit fruktansvärt förbannad och ledsen. Hade de bara sytt ihop mig från början hade jag sluppit så mycket, säger hon.

Hon är framför allt arg över att de barnmorskor och läkare hon kom i kontakt med brustit så i sin kunskap att de helt missade hennes skada i underlivet:

- Jag tycker det är helt sjukt. Det borde ingå i utbildningen att man ska lära sig att kolla sådana saker.

Nu har en skugga fallit över den idealiserade bilden av barnmorskan som en person som ser sitt yrke som ett kall och som ger allt för jobbet.

Nära 4 000 kvinnor drabbas årligen av sfinkterruptur, att underlivet spricker från slidan till ändtarmsöppningen. Men barnmorskor som "Uppdrag granskning" talat med tror att det egentligen rör sig om 10 000 kvinnor, eftersom många förlossningsskador aldrig registreras.

Anledningen är misstankar om att vissa barnmorskor undviker att diagnostisera skadorna.

Psykolog Eva Håkanson har arbetat med personal på flera olika förlossningskliniker. Hon tror att det i bland kan ­finnas en spärr hos personalen som gör att de inte vill erkänna fel:

- Det är ju ett svårt arbetsfält, man får inte göra fel. Det kan få ödesdigra konsekvenser. Det där är ett dilemma.

- Vi har diskuterat många sådana här situationer. Hur knepigt det är och hur svårt det är. Att man får skuld- och skamkänslor själv, säger hon.

Det går att jämföra med ett slags Florence Nightingale-syndrom, där barnmorskan jämför sig med den felfria bilden av den berömda brittiska sjuksköterskan.

- Det tror jag kan gälla alla yrkeskategorier som har ett stort ansvar. Om det händer något är det inte i alla lägen så lätt att erkänna att man gjort fel, säger Eva Håkanson.

- Jag kan förstå fenomenet.

När kollegerna vid Institutionen för kvinnors och barns hälsa i Uppsala träffades i går morse var det givna samtalsämnet uppgifterna om att barnmorskor försökt dölja sina patienters förlossningsskador.

Ove Axelsson, professor i obstetrik och gynekologi, har svårt att tro på dem:

- Det känns oerhört främmande, säger han.

Däremot tycker han att det är konstigt att man inte längre använder perinealskydd per automatik inom förlossningsvården. Det är ett enkelt handgrepp som innebär att barnmorskan håller emot och skyddar mellangården när barnet föds fram för att förhindra att kvinnan spricker.

- Jag är ju en äldre man och när jag fick lära mig att förlösa på 1970-talet, då var det väldigt viktigt med perinealskydd. Men sen fick det vanrykte.

- Förlossningsvården lider av att det blir modenycker och jag tror att det delvis kan ha berott på det. Att man uppfattade att kvinnan skulle föda själv och att vi som assisterade under förlossningen skulle vara väldigt passiva, säger Ove Axelsson.

På många håll i landet måste gravida kvinnor i dag säga till sin barnmorska i föreväg om de vill att perinealskydd ska användas. Det blir också en bakvänd situation menar Ove Axelsson:

- All vård och diagnostik ska ske i samråd med patienten. Lika fullt är det vi som har den medicinska kunskapen och då måste vi rimligen också säga vad vi anser är att föredra för att minska komplikationerna.

Användandet av perinealskydd har även diskuterats i riksdagen.

Under en debatt i juni i år frågade riksdagsledamoten Hillevi Larsson, S, vad socialminister Göran Hägglund, KD, tänkt göra åt att antalet svåra förlossningsskador är betydligt högre i Sverige jämfört med andra nordiska länder.

Hon hänvisar främst till Finland där man använder perinealskydd i samma utsträckning i dag som man gjorde under 1970-talet.

- I Norge bestämde man sig för att göra något åt den höga andelen svåra förlossningsskador och införde nationella råd för förlossningsvården på detta område, inspirerade av finnarna. Effekten har ­blivit att antalet allvarliga förlossningsskador i Norge har halverats, sa Hillevi Larsson i debatten.

Göran Hägglund är medveten om att den svenska förlossningsvården inte är exemplarisk:

- När det gäller sfinkterrupturer görs det ibland jämförelser med våra finska grannar, som uppenbart har lyckats bättre än vad vi har gjort i Sverige, svarade han i debatten.

Nu pågår ett arbete med att ta fram nya riktlinjer.

Sedan i augusti i år jobbar tre barnmorskor och två läkare med att gå igenom vad som kan förbättras för att förebygga och diagnostisera förlossningsskador. De räknar med att presentera ett första förslag till våren. Därefter skickas det ut på remiss till berörda instanser.

- Förhoppningsvis kommer det leda till nya rutiner, säger Ingela Wiklund, ordförande för barnmorskeförbundet.

Hon är orolig för framtiden. För att bli barnmorska krävs fyra och ett halvt år på högskola, enbart ett år kortare än läkarutbildningen - ändå är det stora skillnader i lön.

Ingångslönen för en barnmorska ligger på 25 000 kronor, medan en AT-läkare ofta tjänar drygt 30 000 kronor.

- Jag tror at det kommer bli rekryteringsproblem i framtiden. Lönenivån för barnmorskor står inte i proportion till ansvaret, säger Ingela Wiklund.

Trots det har forskningen inom förlossningsvården ökat markant de senaste åren. Ingela Wiklund känner därför ­varken igen sig i bilden av barnmorskor som eldsjälar som drivs av intuition eller att de sopar misstag under mattan för att kunna identifiera sig som felfria Florence Nightingales.

- Jag har väldigt svårt att tro att man mörkar misstag. Men om det är så på vissa sjukhus är det inte acceptabelt, då måste ledning ta tag i det.

- Vad gäller en konflikt mellan medicinsk och mer naturlig födsel kan jag inte se att det finns någon sådan i Sverige. Det finns nästan ingen yrkesgrupp i vårt land som har så många forskare som barnmorskor, säger Ingela Wiklund.

Författaren Tove Karlsson, som skrivit boken "Att föda som en man" där hon kritiserar svensk förlossningsvård och hävdar att den präglas av en gammaldags ideologi, håller inte med Ingela Wiklund.

- Det finns en bild av den födande kvinnan som en tidlös naturvarelse. Av detta kommer ett ideal om att så få ingrepp som möjligt bör göras i förlossningens naturliga förlopp, säger Tove Karlsson.

Hon menar att barnmorskor i dag prioriterar de kvinnor som gillar att föda barn och därför vill undvika medicinsk inblandning:

- Förlossningsvården är enligt mig till överdriven del inriktad på föderskor som ser sin förlossning som en ­ spännande upplevelse än på dem som prioriterar mer defensiva aspekter som att undvika skador och smärta.

Therese Åhman som är en av de tusentals kvinnor som varje år drabbas av sfinkterruptur hoppas att rutinerna på landets kvinnokliniker förändras omgående.

Sedan hon skadades vid sin förlossning har hon varit tvungen att säga upp sig från flera arbeten, i bland inte klarat av att hämta sina barn på dagis och dessutom utvecklat en social fobi på grund av tvånget att alltid ha nära till en toalett.

Hon är ändå på gott humör, och i dag ser framtiden ljusare ut.

I februari i år gjorde hon en första ­operation. Medan såret från den långsamt läkt har hon gått med en stomipåse på magen och i slutet av oktober är det dags att även ta bort den.

- Läkarna är nöjda med operationen, men de kan inte säga hur resultatet blir än. Men det känns jättebra, säger Therese Åhman.

Hon träffar en psykolog regelbundet för att lära sig att umgås med människor igen och går även hos en uroterapeut.

- Det är för att lära mig knipa. Muskeln i underlivet har ju varit av i nio år så det tar ett tag att lära sig igen, säger Therese Åhman.