Bakom kulisserna på ett G8-möte

DAG ETT: Det börjar inte bra. Nej, det börjar riktigt illa.
Om bara några minuter ska EU:s nyblivne ordförande Fredrik Reinfeldt hålla sin inledande presskonferens på G8-mötet, men det finns inga ackrediteringsbrickor till den svenska gruppen av journalister, och då kan man inte ta sig till presskonferenslokalen.
En hårdsminkad ung kvinna på vingliga klackar rycker på axlarna och mimar "I'm sorry", fast hon ser inte ett dugg ledsen ut.
Statsrådsberedningens utsända ser allt mer sammanbitna ut. Och journalisterna börjar rikta mikrofoner och kameror mot varandra, för om det inte blir någon pressträff så kan man ju alltid göra ett inslag eller en text om kaoset på G8.
Värden Silvio Berlusconi är redan skandalomsusad.
Enligt uppgifter i brittiska The Guardian - som hänvisar till högt uppsatta men anonyma källor i väst - ska den italienske premiärministern ha skött förberedelserna för mötet så illa att de andra G8-länderna börjat tala om att utesluta Italien.

Nu är det nog inte Silvio Berlusconis nycker som avgör G8:s sammansättning. Men det finns andra och mer allvarliga diskussioner om vilka som bör närvara när världens ledare samlas för att prata om globala problem.
G8 uppstod som diskussionsklubben G6 på 70-talet, med Frankrike, Italien, Japan, Storbritannien, Tyskland och USA som de ursprungliga medlemmarna. Kanada anslöt efter något år, och Ryssland fick en plats 1998. EU närvarar med kommissionens och rådets ordförande. Men nya stormakter som Indien och Kina släpps in först andra dagen när diskussionerna vidgas.
Det håller inte i längden, men det håller tills vidare.
Och därför är Fredrik Reinfeldt - som statsminister i EU:s nya ordförandeland Sverige - en av de tio som tar plats vid mötesbordet redan den första dagen. En av tio - tillsammans med USA:s nye, dynamiske president Barack Obama.
Är det han som ska få saker att hända i klimatfrågan? G8-mötet måste ta steg i den riktningen, om det ska bli något avtal med substans på FN:s stora klimatmöte i Köpenhamn i december.
Den svenska statsrådsberedningen har förberett sig länge och grundligt med flera för-resor till Italien.
- Vi har sett det som en unik chans, säger statsministerns pressekreterare Roberta Alenius.
Hon har själv rötter i Italien, och talar flytande italienska. Så inför den första presskonferensen får hon tala TYDLIGT med arrangörerna.
- Det passar mina italienska gener. Den italienska mentaliteten är ju impusliv och flexibel och allt ändras hela tiden. Om man är svensk och gillar fasta programpunkter kan det vara väldigt annorlunda, säger hon.

Flexibilitet var ordet. När de andra reportrarna börjar promenera mot presskonferenslokalen, följer svenskgruppen helt sonika efter. Ingen vakt protesterar och kvinnan i de vingliga klackarna verkar ha fullt upp med att promenera upprätt. Så vi kommer äntligen fram till maktens boningar.
Det är fyrkantiga byggnader på rad. Hela mötesområdet är ett stort träningsläger med breda stråk för diverse transporter. De flesta i pressgruppen slussas hit i särskilda bussar från journalisthotellet som ligger två timmars bussresa bort.
- Från ett fångläger till ett annat, säger TV4:s politiska reporter Ulf Kristoffersson och ler lite ironiskt.
Fotografen Marco Nilsson inflikar att han har skrivit på Facebook att G8 måste vara världens största fängelse. En fotograf för Reuters i New York svarade raskt att det i alla fall är ett fängelse ute i det fria.
Och det är klart: Det finns inslag på ett G8-möte som borde blidka den församlade världspressen. Som den italienska solen och de grönskande bergen utanför högkvarteret. Och utspisningen i mediebyn: Lunch- och middagsbuffén dignar av läckerheter - från italiensk salami och grillade grönsaker till pastarätter och kycklinggrytor. Kaffe och bakverk serveras dygnet runt i kafeterian. Den som tycker att det är okej att dricka vin till lunch och middag, kan ta hur många glas han eller hon vill. Precis allting är gratis.
Ändå blir det inte mycket till party i mediebyn.
Vem har tid att festa? Uppdraget är alldeles för ansträngande.

Några av oss i den lilla svenska pressdelegationen har i praktiken bara packat om väskorna från politikerveckan på Gotland till G8-mötet i Italien. Kontrasten är enorm.
I Almedalen är allting nära och öppet. Vem som helst kan stå sida vid sida eller rygg mot rygg med en makthavare under Almedalsveckan.
Bara de särskilt utvalda kan ta sig innanför den beigefärgade betongmuren till G8-mötet på L'Aquila. Säkerhetskontrollerna är rigorösa. Och väl inne på området hålls medier och mötesdeltagare väl åtskilda.
Eftersom reportrarna räknas i tusental är brickorna till presskonferenserna hårt ransonerade. Enda möjligheten att komma nära åtskilliga av världsledarna är att få en biljett till någon av fotosessionerna. Det blir vinkningar, leenden och glada tillrop - men inte ett vettigt ord.
Så hur ska vi få veta hur Sverige sköter sig i världen? Lösningen blir så småningom informella pressträffar vid en av grindarna mellan mediebyn och själva mötesområdet.
Italiensk flexibilitet i kombination med svensk öppenhet. Det retar i alla fall säkerhetsvakterna.

DAG TVÅ: De italienska dagstidningarna domineras av en bild från den övergivna stadskärnan i L'Aquila. Två män tittar på rasmassorna, och den ene ger den andre en klapp på axeln. Det är USA:s president Barack Obama som har lagt sin hand på Italiens premiärminister.
I början av april skakades L'Aquila och Abruzzo av en svår jordbävning. Närmare 300 personer omkom och tiotusentals blev hemlösa. Nu samlas världens ledare bara några kilometer från katastrofområdet, och så många som möjligt passar på att visa sin solidaritet med stadens offer.
Jo, mediemogulen Silvio Berlusconi vet hur man får bra press.
Vill man vara cynisk, kan man konstatera att det är lätt att hålla koll på demonstrationer när man förlägger ett möte vid en evakuerad stad. Det är fredagen som väntas bli den stora protestdagen, men sannolikt hålls demonstrationerna på behörigt avstånd från diskussionerna. Inget talar för att kravallerna runt G8-mötet i Genua 2001 får en upprepning i L'Aquila 2009.
I stället blir rapporteringen från mötet i de italienska bergen allt mer positiv.

På onsdagen enas G8-länderna om att sätta ett temperaturtak på två grader celsius för den globala uppvärmningen.
På torsdagen fortsätter diskussionen inom ramen för det som kallas MEF, Major Economies Forum. Då deltar bland annat Indien och Kina.
Strax före sju kommer samtalet från den svenska staben: Nu är det bråttom. Kvällens presskonferens med EU-ledarna är tidigarelagd eftersom FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon ska närvara.
Men L'Aquila är ändå L'Aquila, något händer, planerna kastas om, och när journalisterna släpps in i presskonferenslokalen är en av stolarna längst fram i rummet tom.
Generalsekreteraren har kommit och gått.
Den europeiska pressen får hålla till godo med Fredrik Reinfeldt, EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso och Danmarks statsminister Lars Løkke Rasmussen.

Har något hänt? De tre ledarna svarar ja.
Eftermiddagens samtal inom MEF har varit framgångsrika, och det finns nu en bred acceptans för ett tvågraderstak.
- Det är ett stort genombrott. De länder som har deltagit i dagens möte representerar nära 80 procent av dagens globala växthusgasutsläpp. Så det som sägs där, om man lever upp till det, ja, då är vi verkligen på väg mot en annan ordning, säger Fredrik Reinfeldt.
Ivana Jankonvic, klimatanalytiker vid G8 Research Group från universitetet i Toronto, talar lite mer försiktigt om framsteg - åtminstone jämfört med G8-mötet i Japan för ett år sedan.
- Då kunde USA inte gå med på något tvågraderstak. Men sedan dess har vi haft ett maktskifte i Vita huset. Personligen tror jag också att pressen inför klimatmötet i Köpenhamn spelar stor roll.
I dag fortsätter diskussionen i L'Aquila. Då ska världens rika ägna en stund åt världens fattiga.