Två år efter hammarslagen i hallen i Arboga publicerar Emma Jangestig en bild av Max och Saga i sin blogg. De två söta barnen, tre och ett år, har overaller, mössor och vantar - och håller varandras händer där de promenerar på en trottoar.
- De har varandra, de håller varandra i handen, och det är så jag ser det i dag. De har fortfarande varandra, säger Emma Jangestig.
Hon skriver regelbundet i sin blogg och har ett stort behov av att uttrycka sina känslor om det värsta ögonblicket i livet - och beskriva andra, bra stunder och den kärlek för Max och Saga som lever så starkt i henne.
Bilden togs bara en vecka innan barnen mördades. Emma Jangestig klädde sina krabater varmt, tog med fika och lite gammalt bröd att kasta till änderna i Arbogaån. De satt i solen, åt ostmackor och matade "andarna", som ettåriga Saga uttryckte det.
- Det var en speciell dag. Vi hade det jättehärligt, faktiskt, berättar Emma Jangestig.

En vecka efter utflykten låg både Emma och hennes barn blodiga och livlösa i den röda villan, efter den besinningslösa attacken av Christine Schürrer. Tyskan, som hon kom att kallas, hade ett år tidigare haft en semesterflört med Emma Jangestigs sambo - och vägrade sedan acceptera att han valt en annan.
Klockan 19.23 denna infernaliska måndag kom larmet till SOS, sedan Emma Jangestigs sambo anlänt hem till villan, gjort den fasansfulla upptäckten och omedelbart ringt larmcentralen.
Han var chockad, men lyckades ändå beskriva det han upptäckte under samtalets gång:
- Oj, det är hack i huvudet på alla tre.
- Alla tre andas.
- Ja, Max, han hyperventilerar, han är tre år.
- Saga hyperventilerar, hon är typ ett år och åtta månader...
- Vad fan har hänt? Det är blod överallt, jag vet...

Kriminaltekniker Kjell Eriksson, som höll i brottsplatsundersökningen, gav i augusti 2008 inför Västmanlands tingsrätt i Västerås en målande beskrivning av helvetet i hallen. Han var djupt berörd av vad han skådat, trots att han sett mycket under sina 14 år som brottsplatsundersökare.
När han berättade att hammarslagen mot den treårige pojkens huvud hade sådan kraft att blodstänk hittades fyra meter bort måste en nära vän till familjen gråtande lämna rättssalen.
Två timmar efter angreppet dog Max på sjukhuset i Örebro. En timme senare avled även hans syster Saga. Emma Jangestig flögs till Akademiska sjukhuset i Uppsala, där hon låg utan kontakt med omvärlden i tio dagar medan läkarteamen försökte rädda hennes liv. Hon hade fått 15 hammarslag i huvudet, med båda ändar av hammaren.

Emma Jangestig överlevde. Hon gick vidare. Hon bär med sig barnen i sitt hjärta. Hjärtat är lika starkt som tidigare, möjligen starkare. Många andra delar av hennes kropp bär djupa spår av händelsen. Hon har endast 30-procentig hörsel på ena örat, och ser dåligt med ena ögat.
Rättegången, först i tingsrätten och sedan i hovrätten, blev en pärs för Emma Jangestig. Hennes försök att minnas dömdes ut av Christine Schürrers försvar och av minnesforskaren Sven-Åke Christiansson. Mycket på grund av att det definitiva utpekandet av tyskan inte kom förrän i juli, då hon redan visste vem som satt häktad och hade sett bilder av henne.
Trots att tyskans DNA saknades på mordplatsen, trots att ingen hammare återfanns, trots att skoavtrycket kunde passa tusentals skor, trots att teknisk bevisning saknades menade hovrätten att "utredningen ger inte utrymme för någon alternativ gärningsman".
I domen står också: "Det är uppenbart att Christine Schürrer har varit besatt av 'NN'(Emma Jangestigs sambo), en besatthet som över tid har trappats upp och övergått till en avancerad form av förföljelse med starka manipulativa inslag".
I dag säger Emma Jangestig att den fällande domen betydde allt för henne. Men att hon aldrig kan hata Christine Schürrer för det hon gjorde. Att hon aldrig känt något behov av hämnd.
I sin blogg skriver Emma Jangestig:
- Fysiskt kan någon tyvärr ta i från en mycket. Men det som finns i hjärtat är bara mitt, och det ska jag vårda och ta hand om för evigt.

På den slutna anstalten i Ystad sitter Christine Schürrer, mot sitt nekande dömd till livstids fängelse och utvisning ur Sverige för morden på Max och Saga och mordförsök på Emma. Till Ystad flyttades hon i juli förra året från Hinseberg utanför Örebro, där hon hamnade sedan först tingsrätten och hovrätten ansett att hon var skyldig.
Precis som vittnena kring den röda villan i Arboga hade människor i Christine Schürrers hemkvarter i Hannover och Göttingen svårt att beskriva henne, när Expressen i augusti 2008 besökte tyskans uppväxtorter. Till synes undflyende och otåligt bytte hon skolor och kompisar utan att lämna några bestående intryck.

Men Thomas Klingebiel, professor i historia och Christine Schürrers handledare på universitetet, mindes henne väl. Han kom i håg en student som var sportig och fysiskt stark, inte särskilt imponerande intellektuellt sett och svår att komma in på livet.
- Jag kom aldrig så nära henne att jag kunde diskutera personliga aspekter, som jag så ofta gör med mina studenter. Enligt min åsikt var hon mycket instängd i sig själv.
Christine Schürrer - dömd till livstid. Foto: Stefan Söderström Efter den fällande domen uttryckte Christine Schürrer en vilja att avtjäna sitt straff i Tyskland, och Viktoria Rydholm, kriminalvårdschef vid anstalten i Ystad, bekräftar för VLT att Sverige begärt att få sända hem den livstidsdömda tyskan.
- Kriminalvården har beslutat att Schürrer ska överföras till Tyskland och där ligger ärendet för beslut, säger hon.
Men i december 2009 hade Christine Schürrer ändrat sig - hon gillar inte längre tanken att överlämnas till sitt hemland.

- Hon vill inte bli förflyttad dit, det är riktigt. Hon motsätter sig det, säger Per-Ingvar Ekblad, som är Christine Schürrers juridiska ombud i Sverige och har regelbunden kontakt med henne via telefon och brev.
- Ärendet ligger för behandling i Tyskland, men hur länge den handläggningen tar eller vad den ger för resultat är svårt att bedöma, säger han.
Högsta domstolen avslog i april 2009 Schürrers begäran om prövningstillstånd, men hon förbereder en ny resningsansökan, och genomför med hjälp av en grupp vänner i Mellansverige en egen utredning av fallet. Inför förflyttningen från Hinseberg till Ystad skrev Christine Schürrer till länsrätten att utredningen var ett av skälen till att hon ville stanna på Hinseberg.
"Min advokat och utredningspersonal bor i Västerås, just nu jobbar vi med en resning som vi kommer att lämna nästa månad. En flyttning vore ytterst ofördelaktigt för vårt samarbete" stod i skrivelsen till länsrätten.

För Emma Jangestig är det viktigt att den tyska gärningsmannen börjar blekna bort från hennes vardagstankar.
- Jag vet ju att hon sitter där nere i Ystad, och att hon inte får eller kan kontakta mig. Men jag upplever det som att hon försvinner mer och mer ur mitt liv, säger hon till VLT.
Emma Jangestig ser ljust på sin framtid. I SVT-dokumentären "När himmelriket rasar" som visades förra veckan berättar hon att hon vill bilda en ny familj och att det fungerar som en sorts terapi att berätta om Max och Saga - att föra deras minne vidare.
- Det känns som att det var meningen med att bara jag överlevde.
I sin blogg beskriver hon en kamp, som fortsätter och handlar om att inte låta Christine Schürrer vinna.
- Jag har bestämt mig för att leva. Överleva gjorde jag, men sen måste det ju komma något mer om jag ska fortsätta att njuta av livet som jag gjorde innan. Om hon även tagit min livskraft så hade hon ju berövat mig ännu mer. Och det tänker jag inte låta henne göra.