"Expressen blir namnet på en ny kvällstidning som startar i Stockholm i mitten av november." Så började en notis i Dagens Nyheter hösten 1944.
Snart skulle Expressen förknippas med betydligt fetare bokstäver och journalisterna på DN skulle fnysa åt "Tivolit runt hörnet", som de kom att kalla den skräniga koncernkollegan.
Familjen Bonnier hade diskuterat möjligheten att starta en riksspridd kvällstidning redan 1919. Nu, i en tid präglad av stöveltramp och världskrig, blev planerna verklighet. Abbe Bonnier och Carl-Adam Nycop, chefredaktör på tidningen Se, drog upp riktlinjerna: antinazism, folkligt tilltal, nyheter från och för hela landet, en blandning av kvalitet och sensation.
Abbe Bonnier trodde att den nya kvällstidningen skulle nå en upplaga på 400 000 exemplar. Carl-Adam Nycop, redaktionschefen, var mer försiktig och invände att "200 000 vore en sensation".
Båda hade fel.
14 år efter starten hade Expressen gått om Dagens Nyheter och blivit Sveriges största dagstidning. Efter 27 år var upplagan drygt 620 000 exemplar.
- 60-talets Expressen är en framgångssaga utan motstycke, säger medieprofessorn Karl-Erik Gustafsson.
Hur gick det till? Gustafsson beskriver det som "en fenomenal samverkan av en rad faktorer" - som att den tekniska utvecklingen gjorde det möjligt att distribuera tidningen allt effektivare, att folk flyttade till städerna och fick mer fritid, att kvällstidningarna fick ökad spridning genom de nya snabbköpen.
Första numret 16 november 1944. Och så var det själva produkten, med dess blandning av lättsam underhållning och tung samhällsjournalistik. Ett tidigt kommersiellt genombrott kom med löpsedeln "FRED!" - ett budskap som Expressen råkade bli först i hela världen med.
Även tidningens språk var i takt med tiden. Det är ingen slump att ord och uttryck som doldis, extraknäck och mullig mansgris myntades i Expressen.
- Expressens roll blev att vara den första riktigt uppkäftiga tidningen. Expressen knackade hårdare på maktens dörrar än någon annan. Men Expressen släppte också in världen i många svenska hem där man tidigare bara haft en lokaltidning utan utrikessidor, säger Olle Wästberg, Expressens chefredaktör 1994-95.
Även Ulf Nilson, under flera decennier Expressens mest profilerade reporter, menar att tidningen fyllde ett tomrum:
- Expressen var något så ovanligt som en uppkäftig svensk. Det gjorde den stor. Det var många svenskar som knöt ena näven i byxfickan och höll Expressen i den andra. Expressen vågade ta tag i och skriva om problem som ingen annan vågade röra vid.
Carl-Adam Nycop satsade tidigt på ämnesreportrar, som hade specialistkompetens inom sina bevakningsområden. En annan nyhet var den direkta kontakten med läsarna. Expressen startade tidigt så kallade Rådbyråer där läsare kunde få hjälp av reportrar, jurister och skatteexperter - och ofta ledde läsarnas rop på hjälp till artiklar i tidningen.
- Expressen blev den lilla människans organ mot överheten, konstaterar Karl-Erik Gustafsson.
Än i dag är "Expressen griper in" ett begrepp.
Det har handlat om Misja - åttaåringen vars ben trasades sönder av en rysk granat i Tjetjenien i januari 1995. Expressens Moskva-korrespondent Gunnar Johansson sökte upp Misja på sjukhuset i Urus-Martan två dagar efter att han första gången hade mött den svårt skadade pojken i en förort till Groznyj. Expressens läsare samlade in 1,4 miljoner kronor - pengar som gav Misja läkarvård i Sverige och nya proteser.
Men Expressen har även gripit in när det handlat om vardagsnära problem som bilbälten, dubbdäck, brödmärkning eller åldringars rätt att äta lutfisk.- Många människor har uppfattat att det funnits en trovärdighet och god vilja i det Expressen gjort. Det där är något som funnits i många människor när man fått nog: "Nä, nu vänder jag mig till Expressen", säger Bo Strömstedt.

I september 1950 hade han sin första artikel på Expressens kultursida - och samma dag som vi ses i november 2009 har han skrivit om Kristdemokraterna på samma sida. Däremellan har han bland annat varit tidningens lyrikkritiker, kulturredaktör och 1977-91 dess chefredaktör.
Bo Strömstedt. Foto: Cornelia NordströmBo Strömstedts första ledare som ansvarig utgivare för Expressen, 1 januari 1977, hade rubriken "Blåsväder!". Ett löfte han skulle hålla.
- Vi hade ett uttryck på redaktionen: Tänka efter noga - före. I värsta fall skämmas efteråt. Men aldrig skämmas under tiden.- Personer som ville blåsväder vände sig till Expressen. Landets främsta skribenter vände sig till Expressen när de hade behov av att säga någonting med kraft.
Det var exakt vad som hände i mars 1976, då kulturredaktör Strömstedts telefon ringde. Kvinnan i luren sa:
- Här talar Astrid Lindgren, före detta socialdemokrat. Jag har skrivit en saga om Pomperipossa som betalar 102 procent i skatt. Vill du trycka den?
Det ville Strömstedt.
Astrid Lindgren fick en kofot i present efter att ha skrivit i Expressen om "Pomperipossa-skatten". Foto: Per KagrellSamma dag som Astrid Lindgrens Pomperipossa-saga publicerades hölls ekonomisk debatt i riksdagen. Finansminister Gunnar Sträng fotograferades läsande Expressen - och i memoarboken "Löpsedeln och insidan" konstaterar Bo Strömstedt: "Det syns på hans hopbitna nacka, själva nackhåret bekymrat, att han är orolig. Han hade skäl. Samma höst förlorade socialdemokraterna makten för första gången på fyrtiofyra år."

Det här hände alltså för drygt tre decennier sedan - i ett annat land, i en annan tid. Och framför allt: i ett annat medielandskap.
Under Bo Strömstedts tid som chefredaktör befäste Expressen sin ställning som Sveriges största och viktigaste dagstidning. Tidningen gjorde stora vinster och resurserna var i princip obegränsade.
Sedan kom 90-talet, ett decennium då Aftonbladet gjorde framgångsrika satsningar medan Expressen hamnade i såväl identitets- som upplagekris.
Under 2000-talet har Expressens upplaga stabiliserats, samtidigt som tidningen nått en stor publik på webben. Tilläggsprodukter som dvd-filmer och böcker har bidragit till en stark ekonomi; 2008 blev det ekonomiskt näst bästa i tidningens historia.
Thomas Mattsson, som tillträdde i mars 2009, är den sjunde chefredaktören sedan Bo Strömstedt. Han ser stora likheter mellan dagens Expressen och den tidning som Carl-Adam Nycop presenterade för 65 år sedan.
- Nycop trodde exempelvis på sensationer och sport, men också på att det måste kombineras med folkbildning och att en modern kvällstidning ska ha en slagkraftig redigering för att få fram sina budskap. Det tror jag också. Just nu ser layoutchefen Göran Forsberg över vår redigering. Vi fortsätter satsa på sensationer, som när vår grävgrupp avslöjar Jan Guillous samarbete med KGB, och styrelsen tog i våras beslut om en sportsatsning som gör bilagan SPORT-Expressen både tjockare och bredare än vår konkurrent. Folkuniversitetet Expressen, som Nycop brann för, återspeglas också i dagliga fördjupningsreportage som vi kallar för "dokument" och som breddar vårt innehåll, säger Thomas Mattsson.

Olle Wästberg, som tidvis varit kritisk mot hur hans gamla tidning utvecklats, instämmer.
- Expressen börjar ta tillbaka sin roll som folkbildningsinstitution. Dagens Expressen har mycket mer av fördjupning och politisk upplysning, det är en förändring som blivit tydlig sedan Thomas Mattsson blev chefredaktör, säger Wästberg.
Expressen står, liksom hela dagspressen, inför stora utmaningar när läsare lämnar papperstidningen för webben. Men fortfarande spelar kvällstidningarna en viktig roll i det svenska samhället.
- I vårt nya medielandskap, där papperstidningens död förutspås varje dag, är det märkligt att ett så urmodigt medium som papperslöpsedlarna utanför tobaksaffärerna fortfarande har sådan betydelse. Det är som om en nyhet inte finns förrän den varit på Expressens och Aftonbladets löpsedlar, säger Publicistklubbens ordförande Ulrika Knutson.
- Om Expressen nu lyckats bli 65 år är det bara att gratulera. Och så får man hoppas att Expressen hankar sig kvar till 110, som så många andra 40-talister planerar.