Borrningen har inletts för att rädda de 33 fångarna i den chilenska gruvan.
En ny video visar dem där nere 700 meter under markytan. Där syns hur de hälsar till sina anhöriga och brister i gråt när de talar om dem.
I går passerade de gränsen 25 dagar - längre har inga överlevt instängda efter en gruvolycka.
De 33 männen har varit fångar i gruvan i San Jose i Chile sedan den 5 augusti. Det tog 17 dagar innan de kunde få kontakt med omvärlden. Det tidigare "världsrekordet" i att överleva under jorden sattes i Kina förra året. Då räddades tre män efter 25 dagars fångenskap i en översvämmad gruva i södra delen av landet. I dag är chilenarna inne på dag nummer 26.
Den chilenska regeringen vet att hela världen följer dramat i gruvan. Visst har Chiles president sagt att målet är att få upp de 33 till den 18 september, 200-årsdagen av självständigheten från Spanien. Men andra talar om att det ska ta tre till fyra månader.
Det handlar om professionella gruvarbetare, som är vana att befinna sig under jord, men nu är de instängda mycket lång tid, utan möjlighet att överblicka situationen. De har ingen kontroll och är utelämnade till andra. De kan behöva medicinering så de kan behålla lugnet och inte drabbas av panikattacker, förklarar den svenske traumapsykologen Björn Lagerbäck. Han säger till Expressen:
- Jag tror att utöver samtal och kontakt med anhöriga behöver de också lugnande medicin så de får sova på nätterna och hämta krafter. Det svåra är den klaustrofobiska känslan. Men nu har man öppnat borrhål och det påverkar dem positivt.
Björn Lagerbäck understryker att det är viktigt att räddningsledningen inte utlovar saker som inte kan infrias.
Gruvarbetarnas hygieniska förhållanden måste ordnas så att de får en rutin i sin vardag - med uppstigning, tvättning, klädbyte och liknande. De behöver också ha rutiner som studiecirklar, information om vad som händer i omvärlden och kontakter med anhöriga.
- För de anhöriga är problemet den uppenbara oron över vad som ska hända. Kommer man att kunna borra upp tillräckligt stora hål för att kunna rädda männen i tur och ordning? Den stora reaktionen som de anhöriga kan tillåta sig kommer först när männen kommer upp. Då kommer de att få en posttraumatisk stressreaktion.
En sådan reaktion hotar också för de räddade männen.
Vilka möjligheter har då gruvarbetarna och deras anhöriga att kunna återgå till ett normalt liv?
- Det beror helt på vad de har för bakgrundshistoria. Har man genomgått tidigare trauman och vet hur man hanterar det har man kapacitet, säger Björn Lagerbäck.
- Det tillkommer också sådant som en känsla av ilska mot gruvledningen. Det är viktigt att man ser till att de drabbade får all hjälp, inte bara under tiden för räddningsarbetet, utan också efteråt. Sådan här posttraumatisk stress kan ligga kvar i flera år och utlösa nya reaktioner i framtiden.
Ytterst få gruvarbetare har räddats efter mer än två veckor.
De två australierna Todd Russel och Brant Webb låg instängda på ett minimalt utrymme 3 000 meter under jordytan. Det var sedan ett jordskalv blockerat vägen ut för dem, i guldgruvan i Beaconsfield i norra Tasmanien 2006.
Nu får de om och om igen berätta om vad de upplevde, och vad deras erfarenheter kan hjälpa de chilenska gruvarbetarna.
Todd Russel säger till Guardian:
- Vi var aldrig säkra på att de skulle få ut oss levande. Vi måste lita på varandra och tänka positivt. Det ska gruvarbetarna i Chile göra för att hålla sig vid liv. De ska tänka på sina familjer och kära och lita på att kamraterna ska lyckas få ut dem.
- De måste hålla huvudet kallt och hålla hoppet vid liv. De har luft, de har mat och vatten. Till slut kommer man att lyckas få upp dem, säger Brant Webb, 37.
Här är sex viktiga steg på vägen till räddningen för gruvarbetarna, en lista som gjorts av BBC och bygger på uppgifter från experter.
Kontakt med de anhöriga. Det är viktigt att de anhöriga får instruktioner om vad de ska säga. Det ska handla om hur männen ska bli fria, och positiva saker om hur familjen har det hemma. Absolut inte om sjukdomar och liknande.
Klara hettan. Temperaturen kan komma att uppgå till upp mot 34 grader Celsius. Gruvarbetarna förlorar vätska, tappar energi och kan bli retliga mot varandra. Det är viktigt att räddningsmanskapet på marken försöker ordna ventilationen.
Vara aktiva. I början är männen i fin fysisk form, men den försämras snabbt. När de kommer ut blir det som om de skulle ha gjort en rymdfärd. Recept: enkel isometrisk träning. Motionen är också bra för den gör att männen får lättare att sova.
Identifiera ledare, fördela uppgifter. Gruvarbetarna måste organiserat se till att de har olika uppgifter att utföra. Även om det inte är viktiga saker är det bra för dem att ha något att tänka på. Vissa av dem kommer att bli naturliga ledare för de andra.
Dölja sanningen. I början lät räddningsmanskapet bli att berätta för gruvarbetarna att det kunde ta månader att få upp dem till jordytan. Räddningsledningen kommer att vara försiktig med att berätta om till exempel bakslag i borrningsarbetet.
Undvika infektioner. Gruvarbetarna måste ordna ordentliga toaletter och de måste akta sig så de inte får skador av stenar som faller från taket.
Todd Russel, som överlevde två veckor instängd i den australiska gruvan, berättar att han och kamraten Brant Webb gav varandra styrka. De befann sig hela tiden i mörker. De kunde varken stå eller sitta. Det var så trångt att när en av dem låg på rygg måste den andre ligga på sidan. De gjorde sig illa på vassa stenar och var rädda att såren de fick skulle bli infekterade. I början hade de varken mat eller vatten. Därför samlade de sin urin i gruvhjälmarna och drack den.
Efter fem dagar upptäcktes de av räddningsmanskapet som kunde upprätta en telefonförbindelse och skicka ner mat, vatten och Ipods. Men det tog ytterligare nio dagar innan de två kunde räddas.
Brant Webb berättar att han ibland var nära att ge upp. Men han lyckades hålla sådana tankar borta och ansträngde sig att klamra sig fast vid hoppet att han skulle överleva och få träffa sin fru och sina två barn.
Brant Webb och Todd Russel pratade, berättade historier ur sina liv och sjöng tillsammans.
De upptäckte snart att de båda var förtjusta i den amerikanska countrysångaren Kenny Rogers.
- Vi litade på varande i 14 dagar, berättar Brant Webb. Vi hittade på historier och sjöng sånger för att få bort tankar på hur vi hade det, och tänka positivt.
- Vi visste att grabbarna jobbade sig in mot oss. Vi visste att de skulle komma, men vi visste inte om de trodde att de skulle hitta oss vid liv eller inte.
Todd Russel säger:
- Jag tror personligen inte att gruvarbetarna i Chile kommer att återhämta sig från det här. Vi kommer heller aldrig att återhämta oss från vad vi var med om. Man har ständigt minnet med sig för resten av livet. De blir svårt för de där grabbarna och också för deras familjer, eftersom deras familjer inte vet från dag till dag om de kommer att överleva eller bli kvar där de är.
