På förmiddagen 17 januari får Carmen Paz ett samtal från socialkontoret i Norrköping.
Då har hon fört en envis kamp för att sonen Marcelo, 16, ska få vård för missbruk och depression. Men handläggaren meddelar att utredningen läggs ner.
– Jag skriker att ”nej, han mår inte bra”. Han behöver hjälp, säger Carmen.
Efter samtalet går hon in för att väcka sin son för att få iväg honom till skolan. Men han reagerar inte. Marcelo ligger död i sin säng.
Död efter en misstänkt cocktail av narkotikaklassat preparat som rohypnol, amfetamin och smärtstillande medlet Tradolan, ett morfinliknande preparat.

”Sa att de hade sina rutiner”

– Han var ledsen sista kvällen och jag tyckte inte han skulle gå ut med sina kompisar. Då kramade han mig och sa: ”Mamma, jag vill inte dö.”
Hon gråter när hon berättar om sonens död. Men kanske kan hennes historia hjälpa andra, menar hon.
Familjen tog första kontakten med socialkontoret i somras.
– I juli tog han en överdos av tabletter. Vi hade verkligen försökt hjälpa honom. Men nu förstod vi hur allvarligt det var. Han behövde vård, säger storebror Robinson.
27 september startar utredningen och beslut tas att Marcelo ska lämna urinprov vid sex tillfällen de kommande fyra veckorna.
I journalanteckningar berättar Robinson att ”Marre” tagit överdoser förr – 2004 och 2005 – under en vistelse i Sydamerika.
– Vi krävde tvångsvård. Men de sa att de hade sina rutiner, säger han.
Marcelo erkänner för utredaren att han missbrukar droger – men endast marijuana. Mamma är bara orolig, menar han.
– Jag försökte få dem att förstå att han ljög, säger Carmen.

”Skickade mig till polisen”

– När jag hittade tabletter i Marcelos jacka gick jag med dem till socialen så de kunde göra en analys och se själva.
– De ville inte, de skickade mig till polisen. Jag ville inte anmäla min son. Men jag gick till polisen och de gjorde en anmälan.
Analysresultatet visar att preparaten innehåller narkotika.
14 december har Marcelo motvilligt lämnat två av sex urinprov, inga drogspår.
– Han lurade dem hela tiden. Han var så prydlig. De såg bara fasaden. Han sa ju till mig att han tog droger, säger Carmen.
Under utredningens gång förvärras situationen. 17 december försöker Marcelo ta sitt liv. Några dagar tidigare har han gripits för misshandel.
Carmen hittar honom knappt kontaktbar utanför lägenheten. På köksbordet ligger avskedsbrevet:
”Jag älskar mamma och Tulio, jag ska åka i väg, vet att jag inte gör något rätt. Ta hand om varandra och hälsa hela familjen. Jag älskar er alla. Din son Marcelo. Glöm mig aldrig.”

Skolan slår larm

När ambulansen kommer har Marcelo kvicknat till. Han vägrar följa med till sjukhuset.
Inför socialen bedyrar han
dagen efter att han ska sköta sig. Han får en tid hos den frivilliga öppenvården i januari.
Under tiden slår skolan larm. ”Är orolig för suicidrisk”, antecknar socialen.
De för mejlkonversation med barn- och ungdomspsyk. Men ingen läkare gör någon bedömning av Marcelos tillstånd.
När Carmen får samtalet från socialen 17 januari att utredningen läggs ned – ännu ovetande om att Marcelo ligger död i sitt rum – säger handläggaren:
– Det är svårt att hjälpa Marcelo eftersom han inte vill ha någon kontakt.