Kanske för att statsministern inte har haft så mycket nytt att säga. Fredrik Reinfeldt gör istället en poäng av att han inte ägnar sig åt att släppa nyheter. Istället vill han föra sitt lågmälda resonemang med befolkningen.
Då blir också uppmärksamheten därefter, det vill säga liten. Reinfeldts och alliansens stora problem är att det alternativ som före valet sågs som fräscht och väckte stora förhoppningar blivit grått och anonymt.
Regeringen är som vilken administration som helst. Den lyssnar, säger sig förstå, men det som märks är att utredningar tillsätts och avgöranden förhalas.

De flesta har visserligen fått mer i plånboken, men samtidigt har uppfattningen att de som har det sämst fått det ännu sämre bitit sig fast. Den förre kd-ledaren Alf Svenssons antydan om att de unga spolingarna i kanslihuset är hjärtlösa blev ytterligare en bekräftelse.
Ska alliansen ha en chans måste de utlovade förbättringarna av välfärden märkas i god tid före nästa val. I Sverige räcker inte ökad köpkraft för att vinna val.

Att de borgerliga vann förra gången berodde mycket på att den socialdemokratiska maktfullkomligheten under Göran Persson skulle vädras ut. När det nu är gjort verkar väljarna vilja ha det som det var förr igen. Åtminstone så länge socialdemokraterna inte har någon ny politik som kan utsättas för en rejäl granskning.
Med opinionssiffror som dagens kan s-ledningen återigen drömma om att få regera på egen hand. För att s ska gå i koalition krävs att partiet får en bit under 40 procent.