Jag vidhåller: det idkas hela tiden krypskytte mot den svenska öppenheten, från ogenerade försök att ge sig på Tryck­frihetsförordningen till åtstramningar av den offentlighetsprincip som ger medborgarna en unik insyn i offentliga verksamheter.

Upsala Nya Tidning (UNT) uppmärksammar exempelvis chefen för läke­medelsverket i Uppsala. I torsdags var det tårtkalas för 700 medarbetare och man firade de nya värdeord som myndigheten tagit fram. Det första, konstaterar UNT, är "öppenhet". Det andra är "professionalism". Men det är sedan det blir problem.

För under ett stormöte i april fick generaldirektören Christina Åkerman en fråga om den interna kritiken mot henne, som också medierna berättat om. Och då säger den högsta chefen att det är en "värdegrundsfråga" att information sprids till pressen, att detta görs av medarbetare "som inte kliver fram" och som "vill göra någon illa".

Detta är naturligtvis en skandal i sig. Men UNT berättar också att generaldirektören inför personalen slog fast att informerandet till pressen var "väldigt, väldigt negativt". Snacka om att försöka tysta anställda som utnyttjar sin meddelarfrihet.

Christina Åkerman borde anmälas till Justitieombudsmannen och Justitiekanslern. Som hög statlig chef borde hon i sin verksamhet försvara intentionerna i grundlagen: nämligen respekten för att journalistisk rapportering, oavsett vad man tycker om den, är viktig och tillåten,

Men generaldirektören är tyvärr inte ensam.

Etablissemangslobbyisten Claes Sandgren, en professor i civilrätt, gjorde i veckan ännu ett utspel mot journalistiken. Han har också tidigare - även då på Dagens Nyheters debattsida - försökt försvåra för medierna att granska och rapportera om polisen.

Men: att hålla medborgarna informerade om vad den myndighet som har våldsmonopol gör är faktiskt ett viktigt uppdrag för tidningar, radio och tv.

Sandgren förefaller dock okunnig om nyhetsförmedling, och trots att han efter sin förra debattartikel korrigerades av företrädare för Tidningsutgivarna så förde han nu samma åsikter igen.

Sandgren skrev häromdagen fram fullständigt häpnadsväckande - och ogrundade - påståenden om vilka konsekvenser den grundlagsskyddade meddelarfriheten kan få:

"...poliser kan lockas att göra förhör medieintressanta, göra omotiverade utredningar, spektakulära hämtningar och så vidare."

Min gissning är att den gode professorn har exakt noll (0) exempel på såna här påstådda problem. Vilket leder till en mer intressant fråga - nämligen vilka motiv Claes Sandgren har för sitt uppenbarligen återkommande krypskytte mot journalistiken?

Efter hans förra utspel om meddelar­friheten så påminde Tidningsutgivarna om exempelvis Palmemordet, då ju journalisternas genomlysning av myndigheternas misslyckanden efter mordet på statsministern blottlade missförhållanden som först senare dokumenterades i offentliga utredningar. Den granskningen hade inte kunnat genomföras utan det källskydd som professorn nu vill försämra.

I sin senaste debattartikel nämnde Claes Sandgren också ogenerat flera publiceringar som, får man förmoda, professorn vill beivra. Och här avslöjas nog hans egentliga syfte - det handlar om tycke och smak.

Sånt ska man alltid värna sig emot.

Jag vill inte ha smak­domstolar över nyhetsvärdering, jag vill hellre att många olika medier fattar många olika - egna - publicistiska beslut.

Men en förutsättning för en fungerande fri press är en respekt för exempelvis Tryckfrihetsförordningen och intentionerna däri. Generaldirektören och professorn är tyvärr oroväckande exempel på att inte alla vill värna det fria ordet.