Svante Stockselius, du är från Ockelbo, precis som Daniel Westling. Berätta, när gifter de sig?
– Ockelbo är inte så stort, alla känner alla mer eller mindre. Daniel ser jag lite då och då, han jobbade en sommar med min mamma. Men jag har tyvärr inte den insikten att jag kan säga när det blir bröllop.
Du vet desto mer om Eurovision Song Contest, ett tv-program med säkert ännu fler tittare än ett kungabröllop. Du är dess boss och därmed en av våra verkliga makthavare.
– Ja, det kan man säga. Det är det absolut största nöjesevenemanget som görs i tv, inget är i dess närhet utom de största sportevenemangen. Men vi har fler tittare än Super Bowl. De ligger runt 90 miljoner, vi på över 100 miljoner.
Fast är det inte i själva verket ett groteskt uppblåst töntjippo?
– Det är en ganska kul mix av jippo och tävling. Sen är det också en jäkla bra tv-underhållning och även om det är en lättsam tävling är det blodigt allvar för många, det handlar om kommersiella framgångar, om att sälja skivor och bli känd utanför sitt eget land,
Om jag har förstått saken rätt är det ditt fel/din förtjänst att vi numera har sångtävlingar med Eurovisionschlageranknytning i stort sett året runt.
– Ja, du kan skylla på mig.
Efter det att jag varit ansvarig producent för finalen i Globen 2000 blev det en sorts mental baksmälla, vad ska man göra nu när man gjort det största som går att gör i Europa? Kan man utveckla vår svenska Melodifestival?
– Jag började fila på det, snodde mycket från sportens värld, till exempel detta med kvalomgångar runt om i landet. På så vis infördes att 32 låtar kunde tävla, inte bara tio som det var dessförinnan.
– The Swedish Model kallas detta och den har anammats av säkert tio-femton länder.
Var är schlagerhysterin värst?
– Sverige är nog det land där man tittar mest. Det har blivit en tradition. Och den uppstod kanske av att vi behövde lite glamour och glitter i den kalla, mörka vintern. Och så har våra största stjärnor alltid deltagit och därför har tidningarna skrivit mycket. I många länder utser man bara den artist och den låt som ska framträda och nöjer sig med det.
Är det alltså bara Sverige som bryr sig på allvar?
– Jag tror att alla de 43 länder som deltar gör det, även England, vad folk än säger. Eurovision Song Contest var BBCs mest sedda program i fjol.
– Sen kan man möjligen ha olika skäl att titta. I England tycker man att detta är Euro-kitsch, man skrattar åt det och förlöjligar det. Det må väl vara hänt, bara man tittar.
Vad kostar kalaset?
– Själva evenemanget i Belgrad ligger på en budget på ungefär 15 miljoner euro. Vi kommer att direktsända över sju timmar från Belgrad, tre kvällar, och vi räknar med 2 500 ackrediterade journalister från hela världen.
När Olympiska kommitténs medlemmar rör sig runt klotet, då bugas och bockas det, då är röda mattan framrullad var de än landar och det smöras något ofattbart. Vilket form av treatment får du?
– Det beror på vilket land man kommer till. När programmet gick i Ukraina, då var det röda mattan och presidentsviten och limousin. Och då fick jag tillfälle att träffa president Jusjtjenko två gånger. Jag har träffat Serbiens Tadic ett par gånger också. Det är på den nivån, det är politiskt så viktigt för de här länderna att närma sig EU, att visa hur duktiga de är.
Det har varit oroligheter i Serbien på sistone, demonstrationer i samband med att Kosovo blev självständigt. Oroar det dig?
– Vi har haft en viss otur. Det tycks ofta hända saker i de länder vi kommer till. I Belgrad är det parlamentsval samma dag som vi börjar repetera.
– Extremfallet var Ukraina, där rådde nästan inbördeskrig. När jag var där första gången hade jag ett möte med tjugo personer som försäkrade att ”It will be the best Eurovision ever, don’t worry!”. När jag kom tillbaka efter tre månader var de alla utrensade och där stod ett nytt gäng och försäkrade att det skulle bli ”the best Eurovision ever, don’t worry!”.
– Det höll på att gå åt skogen, men efter att jag fått träffa presidenten och han personligen ingrep, ordnade det upp sig.
Måste du alltså tackla rent politiskt känsliga frågor?
– På sätt och vis. Varje år får jag ett officiellt brev från den grekiska kulturministern som påminner om att deras norra granne heter Former Yugoslav Republic of Macedonia, inte bara Macedonia, för Macedonia är den grekiska provinsen Makedonien.
– Några dagar senare kommer ett officiellt brev från Skopje och den makedoniska kulturministern, som föreslår att vi ska kalla dem för Makedonien rätt och slätt. Sen har man ett möte om detta och vi följer som vanligt FN-s rekommendationer, Former Yugoslav Republic of Macedonia blir det.
Hur långt framskridna planer har du på att ordna en Worldwide Song Contest?
– Såväl Mellanöstern som Nordafrika kommer att ha Song Contests i höst. USA och Sydamerika är på gång. När alla världsdelar har sina, blir det förstås naturligt med en världsfinal mellan vinnarna.
Dessförinnan, 22 maj, är Sverige med i semifinalen i Belgrad. Tänk om vi inte går till finalen 24 maj? Kan du göra något åt saken?
– Nej, och jag tror inte jag behöver det. Charlotte Perrelli kommer nog att leverera. Om inte så blir det väl färre tittare här hemma, fler någon annanstans. 19 länder tävlar den kvällen, nio kommer inte att gå till finalen.
Men när sådana som Lordi vinner, har det inte urartat då?
– Det ska vara en blandning av högt och lågt, av oerhört välsjungna låtar med lika välskrivna texter och rena plojer. I år har vi en irländsk tygdocka som ska sjunga.
Vilka andra märkligheter vankas?
– Ett land ville ha en bil på scenen, men det är för krångligt att bära upp en sådan, det är bara 30 sekunder mellan låtarna. Vi sa att det är ok om man gör en plastimitation av en bil.
– Ett annat land ville ha en isrink med konståkerskor i stället för dansare, det löste vi med att ha plast i stället för is och en speciell sorts skor i stället för skridskor.
Vad ska du själv ha på dig i finalen? Plymer och paljetter?
– Det torde bli mörk kostym och slips.
Du har en knapp som du kan trycka på när som helst under direktsändningen. Vad är den till för?
– Jag har alla resultaten från tittaromröstningarna innan de läses upp. Och läser någon fel, då kan jag trycka på min knapp och korrigera misstaget, låta min gudaröst dåna ut till alla de 100 miljoner tittarna.
– Det vore frestande att vid ett sådan tillfälle tillägga: ”Och så vill jag hälsa till mamma och pappa i Ockelbo!”

PS
Vi träffas på Rosendals trädgårdskafé. Han tar en macka och jag en chokladsnitt – kakan hette så – till kaffet.
Vi har varit kolleger, så här kan föreligga sympatijäv. Det var tolv år sedan. Vi har bägge blivit lite rundare sen dess.