Men om vi nu ändå ska försöka förstå den kolossala omställningen, så vill jag att ni ser framför er en vägg fylld med klassiska varuautomater. Små glasluckor att kika in i. Därinne ligger en macka, en bit pizza, ett äpple, godis. Att välja på. Redan att välja vad man vill äta är ett privilegium för fångar som får ta emot besök och har någon som hälsar på. Framför de automaterna står Annika och jag och i handen håller jag en plastpåse med mynt och endollarsedlar. Annika väljer vad hon vill ha, hon pekar. Jag stoppar i mynten, ingenting är dyrt. Orsaken till att det är jag som stoppar i mynten och Annika som väljer är att fångar i kaliforniska fängelser inte är tillåtna att röra pengar.
Det har sina skäl. Ett fängelse är ingen lekstuga. Det jag vill att ni just nu ska förstå är att Annika Östberg har inte rört vid pengar sedan 1981, när morden begicks.
Hon har inte varit inne i en affär heller, inte suttit på ett kafé, inte duschat utan att först stå i kö, inte sovit i ett rum där dörren är olåst, inte köpt några egna kläder, inte valt sin tvål. Inte sett en häst, inte suttit i en modern bil, aldrig sett en mobiltelefon...jag kan fortsätta hur länge som helst.

Enda gången Annika Östberg har sett världen utanför fängelset sedan 1983, när hon anlände till California Institution for Women, som hon nu har lämnat, är de gånger när hon iförd handfängsel måst föras till sjukhus. Permissioner? Nej.
Och det hon alltid drömmer om är tystnad. Lite lugn och ro. Ensamhet.
Fängelset som hon lämnat är byggt för hälften så många kvinnor som i dag bor där och många är psykiskt sjuka. Den svenska landsbygdens tystnad kommer slå ner i Annika som ett hammarslag när hon väl kommer fram till huset där hon ska vistas sin första tid i Sverige på femtio år.

Omställningen är ofattbar. Den Annika Östberg som jag har lärt känna är en klok och stabil människa, men resan som hon har gjort över Atlanten i natt är inte bara en efterlängtad överföring till svenskt territorium, den är även en tidsresa. Om man är elva år när man lämnar Sverige, tretton när man rymmer hemifrån, femton när man blir heroinist och sexton när man föder en son och är del av flower power-rörelsen...hur är det då att vara en bit över femtio och komma till ett Sverige som man alltid fortsatt att se som Hemma med stort H?
Jag vet inte. Vi har talat om detta många gånger, Annika och jag, hur det blir när hon en dag kommer till Sverige. Det har alltid slutat med att Annika har skakat på huvudet:
- Jag har glömt hur tystnad låter. Och havet.
Det är tio år sedan jag skrev boken "Sorgfågel" och utan att veta ett dugg om hur överföringen har gått till, så kan jag försäkra:
Annikas svenska verklighet är mer overklig för henne just nu, än drömmen hon har burit på i alla dessa år.

Lena Katarina Swanberg