Statsminister Stefan Löfven. Foto: Anna-Karin Nilsson / ANNA-KARIN NILSSON EXPRESSEN
Statsminister Stefan Löfven. Foto: Anna-Karin Nilsson / ANNA-KARIN NILSSON EXPRESSEN

Det är ingen offensiv – det här är ett försvar

Publicerad

 

När han gav sig ut från hotellet i mörkret hade klockan hunnit passera kvart i sex. Då hade han tuggat i sig en torr fläsksida med lite stuvad rödkål i sällskap av några representanter för Kronobergs partidistrikt och fått höra ett och annat om läget som man säger, men hur det än var med det – läget alltså – hade det blivit hans tur nu.

Det är ensamt.

Man kommer inte undan.

Man måste ställa sig på scenen och ha något att säga.

I backen längs Centralgatan krasade snön under läderskorna. Han gick i skenet från gatlamporna mot torget och den stora röda neonskylten:

FOLKETS HUS.

– Jag var ute i landet närmare fyrtio gånger förra året, började han när applåderna klingat av.

Så berättade han om sin turné den här veckan, Alvesta-Skövde-Sveg-Grängesberg, och tog sedan sats för en kring­gående manöver.

– Min mamma, sa han, läste engelska på ABF om kvällarna när jag växte upp. Det var en stor dag när man flyttade in en bokhylla i vårt hem. De var noga med att jag läste läxorna.

 

Kommen dit i anslaget hade han visat vad han ville – lyssna – och vem han var – en av dem – och då sträckte han på ryggen och la fram förutsättningen för föreställningen:

– Hela Sveriges utveckling från 1930-talet, när Socialdemokraterna fick makten, har handlat om en dröm och en strävan om att varje generation ska få det bättre än den förra.

Ingen reagerade på lögnaktigheten, att han ignorerade två folkrörelser som i decennier före trettiotalet slagits för rösträtt, bra skolor till alla, rimligare arbetsvillkor, grundläggande socialt skyddsnät. Historien börjar, för socialdemokrater, alltid med att ett social­demokratiskt parti får ett rejält och stabilt grepp om regeringsmakten.

Det är väl mer än man kan säga att partiet har nu.

– Något har hänt, sa han.

Och så berättade han om reallönerna

i USA, som stått stilla i trettio år. Sverige, sa han, har klarat sig undan det, men klyftorna har ökat ”mellan förort och citykärna”. Han nämnde terrordåd och krig som tvingar människor på flykt.

– Lägger vi ihop det får vi något gemensamt. Rädsla och oro. Ett samhälle som sluter sig. När framtidstron försvinner växer de extrema och farliga krafterna!

Stefan Löfven såg mycket allvarlig ut. Vanligt folk, det ville han visa att han begrep, kunde känna hopplöshet. Han använde inte orden ”vanligt folk”, men det var det han menade.

Den bilden ville han att de skulle ha på sina näthinnor, alla höglandets smålänningar som åkt in till Folkets hus.

 

Stefan Löfven och Mikael Damberg besöker Saab.Foto: Niklas Svensson

LÄS MER: Stefan Löfven nobbar Almedalen sommaren 2017

 

Tonny Niklasson satt längst bak och hade gjort så en bra stund före mötet. Han hade sett hur lokalen fyllts av partister och till och med hunnit hälsa på några bekanta.

– Lindberg!

– Hallå Tonny!

– Du Lindberg, sa Tonny och vidarebefordrade en fråga från en uppklädd främling i stolen bredvid, är det någon som inte är med i Rosen här?

– Det kan jag inte tänka mig.

– Bertil Olsson då?

– Han är den största Rosen av dom alla. Han är ju ordförande

i fullmäktige.

– Ah, just det, det är han ja.

– Näe, sa Tonny och vände sig till främlingen, de flesta är nog medlemmar.

En gång i tiden var Tonny med i Rosen också. Han satt i fritidsnämnden i Lessebo. Han jobbade på pappers­bruket där. Hela livet. Eller, till dess de skar ner och han fick gå. Då var han 61.

– Det har inte blitt att jag betalt medlemsavgiften på några år, sa han.

Då kom det in ett kommunalråd i lokalen.

– Monica!, ropade Tonny, ska ni börja samarbeta med moderaterna nu?

– Moderaterna? Nä du, vad fan…

– Det sa Löfven när han var i Lessebo i förmiddags. Det stod på text-tv.

– Du måste skaffa dig bättre glasögon Tonny!

 

Stefan Löfven i Jämtland.Foto: Niklas Svensson

Så där höll de på. Tjabbade. Och långt där framme klev Löfven upp på scenen och harklade sig och drog igång sitt krismöte om en värld där allt rasar samman. Han bockade av: Höjda straff för grova brottslingar. Inga papperslösa flyktingar ska få uppehålla sig på svenskt territorium. Arbetslösheten ska brytas.

– Och det vill jag säga, sa han, att det finns inget särskilt spår för dem som kommer till Sverige nu. Det här gäller lika mycket dem som redan bor här. Alla ska i arbete!

De applåderade flera gånger, också Tonny.

Det fanns värme där i lokalen.

Ändå, det upplevde åtminstone främlingen, lät statsministern defensiv. Bakom ryggen på honom stod en slogan: ”Svenska modellen ska utvecklas – inte avvecklas.” I den formuleringen avtäcktes hela den politiska situationen.

Om det social­demokratiska partiet har rätt i analysen att Jimmie Åkesson och Donald Trump till delar är samma fenomen och att detta handlar om stad och land, eller

i alla fall centrum och periferi, så är det självklart klokt att tala med människorna där. Men förstår partiet att något nytt har hänt?

Bland de väljare som förr kallades vänster har nya förklaringsmodeller av samhället fått fäste. Nationalism och protektionism har aldrig varit främmande för dem; det är bara det att socialdemokratin, sedan muren i Berlin föll, till fullo har förkastat det.

 

Stefan Löfven i Lidköping.

Socialdemokratins formativa strid, sett i dagens ljus, skedde 1994 och åren därefter. När man bråkade om EU. När antiglobaliseringsrörelsen slogs ner. De som vann sitter i regeringskansliet nu. De läste Philip Goulds bok om New Labour, kunde rabbla Spinellis manifest om ett federalt Europa. De knöt nätverk och körde det någon gång ihop sig

i Stockholm kunde de alltid sätta sig på ett flyg till London eller Berlin och finna en fristad. De älskade Anna och Mona och Margot. De fick kompisar i näringslivet, byggde pr-byrå, vattnade sina varumärken. De lärde sig tänka på intersektionaliteten. Någon av dem nådde hela vägen till Davos. De trodde att handel och sociala kontrakt skulle fullända den internationella solidari­teten, driva fram demokratin. Många blev ministrar och statssekreterare och sakkunniga.

Det är deras värld som rasar samman nu.

Och så upptäcker de att en ny rörelse av globaliseringskritiker – från höger! – har snott de där väljarna som var så trogna att man kunde ignorera dem.

De där människor som ändå inte var framtiden.

Det handlar inte om en vänsterfalang mot en högerfalang. Det här handlar om dem som vinnarna i partiet på nittio­talet inte lyssnade på.

Och nu hoppas strategerna att Stefan, som haft unikabox och kan låta som en knegare, ska snacka dem tillrätta. Det kanske går. Men Stefan tror ju lika blint som de andra på frihandel och mångfald och en plats vid bordet på toppmötet.

”Svenska modellen ska utvecklas – inte avvecklas”.

Så formulerar sig inte någon som väljer sin egen strid. Det här är ingen offensiv. Det är ett försvar, ett rädda det som räddas kan.

Tänkte den uppklädde främlingen.

Då vred Tonny Niklasson av sig sin täckjacka och kliade sig i skägget.

– Du, viskade han, jag minns när Palme kom till bruket i Lessebo. Det var i september 1985.

– Hur var det?

– Det var ett jädra pådrag. Erlander hade ju dött den sommaren och sedan försvann Palme med. Men jag har ett papper hemma som Palme gjorde på bruket den dagen.

 

På scenen stretade sig Stefan Löfven fram till ett crescendo.

– Ung­domarna är hoppet! De tänker lokalt och de tänker globalt! När ungdomarna möts tänds hoppfulla strålar av ljus!

Publiken applåderade.

Sedan bar det ut i mörkret igen.

 

 

LÄS MER: Fler reportage av Torbjörn Nilsson i Expressen

Relaterade ämnen

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Läs fler nyheter i Expressens app. Ladda ner gratis här: Iphone eller Android.

Till Expressens startsida

Mest läst i dag