Det ser ut lite som en hägring på håll. I den disiga, ökenhettan reser sig plötsligt ett mindre Manhattan vid Persiska vikens strand.
Det är skyskrapa på skyskrapa. En del redan färdiga och inflyttade, andra än så länge bara betongskelett. En skog av byggkranar, en armé av byggarbetare.
Detta är Dubai Marina, en ny stadsdel som växt fram på tre, fyra år strax utanför Dubai. Tidigare fanns här ingenting. Bara sand och öken.
Längre in mot stan kantar ultramoderna skyskrapor Shejk Zayed Road. En ravin av glas, stål och futurism.
Att besöka emiratet Dubai, ett av sju emirat som utgör Förenade arabemiraten, känns lite grand som att bege sig in i SimCity, det populära dataspelet där man bygger sina egna städer och ser husen växa upp inför ens ögon.
Här är det shejk Mohammed bin Rashid al-Maktoum – shejk Mo för alla i Dubai – som sitter framför datorn. Han är enväldig kung. Upplyst despot, enligt anhängarna.
Eller om ni så vill, vd i AB Dubai. För det är lite så emiratet sköts. Som ett gigantiskt företag som planerar slå sig in på marknaden som en korsning mellan Singapore och Las Vegas.

Dubai har alltid skiljt sig lite från grannarna. Det har en historia som handelscentrum, öppenhet mot omvärden och välsignades med bara små oljefyndigheter.
Välsignades, eftersom det tvingade härskarna att hitta alternativa inkomster. Och något har de onekligen gjort rätt.
Dubai har under de senaste åren utvecklats till ett finans-, handels- och turistcentrum vid Persiska viken. En förebild för resten av arabvärlden. En oas med mest goda nyheter i en region där rubrikerna oftast handlar om krig, terrorism, religiös intolerans.
– Och vi har bara sett tio procent av allt som planeras här, säger den 30-åriga Manal Shaheen, entusiastiskt.
– För mig är nyckeln till Dubai vår öppenhet. Hela världen är välkommen hit och de som flyttar kan ta med sig sin livsstil. De behöver inte lämna den bakom sig.
Här samsas muslimska araber med kristna västerlänningar, buddhister med hinduiska indier. Ingen har tid att tala religion och splittring. Här är det pengar, pengar, pengar som gäller.
Och många utlänningar är det som kommer. Så många att medborgarna i Dubai, som Manal Shaheen, i dag bara utgör cirka tio procent av befolkningen.
Själv är Manal Shaheen marknadschef på Nakheel, en megakoncern som bland annat bygger de tre konstgjorda öar, formade som palmer som nu växer fram utanför Dubais kust.

Ett annat lika osannolikt Nakheel-projekt är ”Världen”, en grupp öar som uppifrån ser ut som en världskarta. Sverige finns med.
– Vår första palm, Palm Jumeirah, är en passande symbol för att allt är möjligt i Dubai. Den började byggas 2002 och fyra år senare kunde de första flytta in.
Palm Jumeirah mäter cirka fem gånger fem kilometer och är i dag packad med lägenheter och lyxvillor. Längst ut byggs den ofantliga hotellanläggningen Atlantis. Och 30 andra hotell planeras.
Dubai fick mängder av publicitet när det lyxiga hotellet Burj al-Arab öppnades 1999. Det kallades världens första sjustjärniga hotell och har blivit något av Dubais symbol.
Men det var bara starten. Och terrorattacken mot USA den 11 september 2001 satte inte stopp på utvecklingen. Tvärtom.
Åtskilliga rika Gulfaraber som tidigare investerat i USA plockade hem sina pengar efter terrordåden och plöjde ner dem här i stället.
Statistiken och siffrorna i Dubai framkallar lätt en känsla av overklighet och svindel. Ekonomin har växt med 16 procent de senaste åren. Det kan jämföras med Kinas tillväxt på tio procent.
Här finns i dag 20 procent av världens byggkranar. Här byggs världens högsta byggnad – Burj Dubai. Den reser sig likt en jätteliknål och när vi besöker Dubai har bygget kommit till 132:a våningen.

Högst, störst, först. Populära ord här. Världens största flygplats är under byggnation, världens första hotell under vatten planeras, världens största köpcenter ska förstås ligga här, liksom världens största nöjesfält, fyra gånger så stort som Manhattan.
– Vårt mål är att bli nummer ett i världen. Inte nummer två, säger Manal Shaheen. Vi bygger historien på några år här.
– Om vi skulle haft demokrati och all tråkig byråkrati så skulle vi aldrig ha klarat av detta. Ni i Europa klarar inte av det!
– Shejk Mohammed har så stora visioner. Som Palm Jumeirah!
Dubai satsar enorma summor på turismen men ett problem är att landet bara har 70 kilometer strand, det mesta redan upptaget av hamnar (Jebel Ali, världens största byggda hamn) eller hotell.
– Med vår första palm, Palm Jumeirah, har vi fördubblat Dubais strandyta. Och det är vår minsta palm. Vi bygger två till.
Skeptikerna menar att det går för fort. Att det byggs för mycket. Att stan går på anabola steroider.
Men shejk Mo är övertygad att om Dubai bara bygger så kommer folk att flytta in. Hitlockade av klimatet (utom på sommaren) och skattefri tillvaro.
– Hittills har det fungerat, säger Roland Sossi på Svenska exportrådet i Dubai. Det har inte rått någon brist på tvivlare genom åren. Men än så länge har de alltid haft fel.
Men växtvärken börjas märkas. Trafiken är exempelvis ett växande problem. Miljömedvetenheten är låg. Det krävs exempelvis enorma energimängder för att kyla alla dessa bostadshus, hotell, köpcentra mitt i öknen. Energikonsumtionen per capita är redan bland den högsta i världen.

Manal Shaheen försäkrar dock att hennes jätteprojekt även tänker grönt och att exempelvis palmerna inte förstör havsmiljön. Kritikerna tvivlar. Själv vill hon betona det positiva i det som åstadkoms.
– Jag har svårt att beskriva mina känslor över att få vara med om allt det som nu skapas. Vi har redan blivit en modell för arabvärlden. Det behövs.
– Och vi har bara börjat. Kom tillbaka om tio år får du se!