Klockan är 10.28. Det är tre minuter innan vågen slår in över Khao Lak. Pigge och hans hustru Ulrika Werkelin tittar på vattnet som ser konstigt ut. Espen Olafsen som bor på samma hotell greppar sin kamera och tar bilden.
Klockan är 10.28. Det är tre minuter innan vågen slår in över Khao Lak. Pigge och hans hustru Ulrika Werkelin tittar på vattnet som ser konstigt ut. Espen Olafsen som bor på samma hotell greppar sin kamera och tar bilden.

Del 1: Ulrika och barnen försvinner i flodvågen

Publicerad
Uppdaterad
    Här är Pigge Werkelins egen berättelse. Det är morgon i semesterparadiset Khao Lak. Familjen har precis anlänt till hotellet vid vattnet.
      Barnen badar i poolen och Pigge tar sig en tupplur när hans hustru Ulrika ropar att det händer något med vattnet.
        Några minuter senare är allt ödelagt.
          I fyra dagar kan du läsa utdrag ur hans och Lena Katarina Swanbergs bok, här i Expressen.
Pigge Werkelin letar efter familjen i Khao Lak.
Pigge Werkelins eget fotomontage av Ulrika, 44, Charlie, 5 och Max, 4.

"Pigge, du måste komma och

titta, det händer något konstigt med vattnet..." Jag greppar videokameran och hänger med ut för att filma havet. En norrman som står på andra våningen i huset skriker att det är farligt, så Ulrika tar med sig killarna och går uppför trappan till andra våningen, en sådan där trappa som är byggd utanpå huset. Själv står jag kvar därnere och filmar lite till. Jag har ingen känsla av att det är någon fara, men när jag hör att Ulrika och de andra låter skärrade, rusar jag också uppför trappan. Jag hör på rösterna att de börjar bli riktigt, riktigt rädda och uppifrån andra våningen har de sett att havet kommer vällande in flera meter över marken. Det är inte en våg som kommer, det är en hög vägg av vatten som kommer forsande på bred front. Nerifrån har jag bara sett vatten som kom glidande upp över gräsmattan. Vi kan vara tjugofem eller trettio människor på övervåningen i huset. Någon är inne och rycker i en vädringslucka i badrummet och även jag förstår att vi måste ännu högre upp, upp på taket om vi ska ha någon chans. Jag sliter isär skjutdörrarna av glas, springer ut på terrassen och fråga mig inte hur jag tar mig upp på taket, men upp kommer jag. Hela tiden skriker jag: - Hit, Ulrika, ge mig barnen, hit upp, Ulrika, kom hit!

Det går enormt fort.

Ofattbart fort. Vattnet är nu mycket nära och det stiger snabbt allt högre. Någon inne i rummet blir rädd och stänger skjutdörrarna, förmodligen i ett försök att hålla vattnet utanför. När jag ser dörrarna slå igen springer jag så fort jag kan över till andra sidan av taket. Min tanke är att Ulrika ska lyfta upp killarna genom fönstret på den sidan. Fönstret är för litet för att en vuxen ska komma igenom, men barnen kan jag få upp. Jag är helt fokuserad på att få ut barnen genom fönstret, jag skriker åt Ulrika, jag ska slänga mig ner och ropa till henne genom fönstret, men nu har vattnet stigit så högt och trycket på huset blivit så stort att taket kollapsar. Jag tror först att det är jag som sköljs iväg, men det visar sig att vattnet drabbat hela huset. Väggarna orkar inte med trycket. Hela kåken kapsejsar och jag faller ner när taket brister. Alla som är inne i huset trycks ut med våldsam kraft, byggnaden rasar sönder och vattenmassorna spränger in. När jag lyckas ta mig upp till ytan får jag syn på Ulrika i vattnet. Ulrika är inte panikslagen, snarare är hon rustad för strid. Hon har Max i famnen. Han har förlorat den ena av sina blå armvingar. Ulrika är kanske tio meter ifrån mig och hon skriker: - Var är Charlie? Pigge? Har du Charlie? Mötet handlar om bråkdelar av sekunder. Allt och alla sköljs runt i enorma vattenmassor som om vi vore i en jättelik tvättmaskin. Det finns inte en chans att styra, och att Ulrika och jag alls får syn på varandra är ett litet under. När jag försöker se mig om efter Charlie i det vilt framrusande vattnet fastnar jag i något som drar ner mig. Det känns som om jag sitter i en fälla, jag är återigen under vattnet och kan inte komma upp. Flodvågen har fört med sig en massa bråte som har fastnat mellan två träd och när jag försöker ta mig upp till ytan slår jag i något som känns som ett tak. Jag är van vid vatten och har hyfsad kondition. Hjärnan söker fortfarande lösningar på ett rationellt sätt. Eftersom jag inte kan komma upp, tänker jag, måste jag försöka gå ner. Så jag dyker och försöker ta mig upp på ett annat ställe. Det går inte, jag dyker igen men det går ändå inte att ta sig upp till ytan. Jag har inte fått en enda kallsup. Jag har fortfarande luft i lungorna. Vid fjärde dyket kommer jag äntligen utanför den hopsamlade bråten, och kan andas. Jag är snart ovanpå bråten. Hela mitt fokus är inriktat på Ulrika och barnen, men det sticker upp en hand ur husresterna som jag står på och jag greppar den. Jag tänker inte när jag gör det. Det är en fullkomligt instinktiv gest, eftersom det sticker upp en hand så håller jag fast den. Jag drar i handen. Någon sitter hårt fast nere i vattnet. Jag sliter i handen i säkert två minuter, medan jag samtidigt letar med blicken överallt efter min familj. Sedan vet jag inte vad som händer, om allt som fastnat får en knuff av vattnet eller om det helt enkelt glider isär. I vilket fall som helst uppstår en glipa så att hela kroppen kommer upp ur vattnet så pass att jag kan hjälpa handens ägare upp på bråten som sitter fast mellan de två träden. Det är en man. Det är Anders. Han har fått i sig mycket vatten och är illa skadad. Han andas mödosamt, rosslande, plågat och får fram: - Jag tänkte på allt jag hört om den fridfulla drunkningsdöden Den kändes allt annat än vacker.

Anders säger att han höll i två barn

. Han säger att han fastnade. Barnen kom under vattenytan tidigare än han. De drunknade. Själv hade han också varit död om jag inte hade fått tag i hans hand och dragit upp honom. Jag vet inte vilka barnen var. Det fanns många barn i rummet när huset kapsejsade under det stora trycket. Men jag har tänkt mycket på vad Anders berättade. Det kan ha varit Charlie som han höll i. Som drunknade där och då. Vattnet står högt och det stiger fortfarande. Vi måste upp i trädet. Det är fler människor som har tänkt likadant. Precis som jag själv har de skadat sig på olika sätt när vågen kom, och hus, murar, möbler, bilar, träd, gasbehållare och andra normala saker förvandlades till livsfarliga, kringflytande vapen. Det är många mopeder som flyter i vattnet. När jag ser dem undrar jag var människorna blev av som åkte på mopederna. Vi förstår instinktivt att ju högre upp vi kommer i trädet, desto bättre är det. Vi vet annars inte mycket. Vi har ingen aning om ifall det kommer en våg till. Vi vet inte hur mycket trädet orkar. Håller det på att brytas sönder redan? Välter det snart?

Anders, killen som jag har

räddat livet på, orkar inte högre än till en gren bara någon me ter ovanför vattenytan. Vi andra klättrar lite högre. Jag har sår på benen och i ansiktet, men en annan kille, en norrman, är betydligt värre däran. Han säger att han nog håller på att svimma. Jag säger till norrmannen att sitta ner i en grenklyka. För säkerhets skull. Om han faller, kommer han att drunkna direkt. Vattnet står mycket högt, säkert sju eller åtta eller nio meter över vad som nyss var marken. Alltihop har gått otroligt fort. Vi har ingen aning om vad som har hänt eller vad som ska hända härnäst, men här står jag högt uppe i ett thailändskt barrträd som jag inte kan namnet på. Trädklykan jag står i är trång och smal. Jag kan bara stå på en fot i sänder. Jag håller om en okänd tolvåring så att han inte ska ramla ner i vattnet och stöttar samtidigt en illa skadad norrman som sitter i en klyka för att inte ramla ner när han svimmar. Jag försöker ställa mig så att jag inte är i vägen ifall det skulle komma fler nödställda. Till slut står eller sitter tre norska vuxna och en norsk tolvåring, en tysk kvinna, två thailändare och ett spädbarn på kanske fem månader i trädkronan ovanför vattnet. Plus jag själv. Norrmannen som håller på att svimma heter Espen. Han är gammal fotbollstränare. Jag bildar säkerhetsbälte runt Espen och den tolvårige sonen till en annan norrman i trädet. Som jag står ser jag rätt ner i Espens t-shirt. Han har stora ärr på kroppen. Jag fattar att han måste ha varit med om en del saker innan han hamnade här i trädet. Han har överlevt saker förut. Jag ser ut över de bruna, sörjiga vattenmassorna. Delar av hus, söndertrasade bilar, kringflytande grenar i en ohygglig massa vatten. Plötsligt vet jag att det här har Ulrika och killarna inte klarat. Ingen har sagt det till mig. Jag bara vet. Ulrika och Charlie och Max är borta.

I det ögonblicket vill jag inte leva.

Jag har fattat mitt beslut och ska just släppa taget om mannen och tolvåringen, och låta mig falla ner i havet. Jag minns tanken. Känslan av ingenting. En fördröjd bråkdel av en sekund innan jag släpper, och exakt då börjar Espen mana till kamp: - Vi må kæmpe! skriker han. Vi må överleve! När jag hör honom klickar det till någonstans. Jag vill inte dö, jag vill leva. Nyss har jag räddat livet på Espen. Nu är det Espens rop som räddar mitt liv. Vanmakten släpper och min hjärna börjar fungera igen, det vill säga i mitt fall söka möjliga lösningar: Hur ska vi göra om det kommer en våg till? Vad händer i så fall när den vågen klingar av? Kommer trycket att bli lika starkt när vattnet sugs ut i havet igen? Hur stadigt står trädet som vi sitter i? Håller rötterna? Grenarna? Det samlas hela tiden mer och mer bråte runt stammen, hur stor tyngd tål trädet? Om trädet välter, kommer det att gå fort eller långsamt? Kommer trädet att ta värsta stöten om det faller, eller blir det vi? Vad kommer vi att landa i om vi faller? Vart tar vi vägen om vi hamnar i vattnet en gång till? Espen har mycket ont. Jag har väl sett lite för många västernfilmer, jag vet, men jag bryter av en liten trädgren, sträcker fram den och säger: - Här. Bit. Espen gör som jag säger, sedan spottar han ut träbiten och stirrar oförstående på mig: - Varför gjorde du så där? PIGGE WERKELIN och LENA KATARINA SWANBERG

I MORGON:

Bland alla döda kroppar på stranden hittar Pigge sin hustru Ulrika.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Läs fler nyheter i Expressens app. Ladda ner gratis här: Iphone eller Android.

Till Expressens startsida

Mest läst i dag